Folket, eliterna och ledarna
Vad vill ni då? Det duger inte att bara vara kritisk och motvalls. Vi måste också kunna måla upp visioner och ge exempel på hur det skulle kunna vara. Exempelvis hur vårt Sverige kan tänkas styras.
Detta är ett kapitel ur boken "En nationalism för 2000-talet" som gavs ut 2017. Genom den boken ville jag lägga grunden för en vidare diskussion med syfte att bidra till skapandet av just en nationalism för 2000-talet, något jag fortfarande ser som en viktig uppgift i dessa tider av nationell renässans. Märk väl att texten skrevs 2017.
Vem är vem?
Folket, så som jag använder begreppet här, är medborgarna i nationen. Kan då vem som helst bli medborgare? Nej. För att bli medborgare måste man vara en del av folket. De två hör ihop. Folket i den ekvationen är mer djuplodande och har att göra med såväl kultur som ras och ett accepterande av den nya medlemmen. Svensk (medborgare) är den som anammat den svenska kulturen och språket; den som uppfattar sig som svensk och av det svenska folket accepterats som svensk. Svårare än så behöver det inte vara, i vart fall inte utifrån mitt fortsatta resonemang.
Folket går att dela in i två grupper. Den närande och den tärande. De flesta av oss rör oss mellan dessa grupper beroende på omständigheter i livet såväl som ålder. Som nyfödda och under barndomen är vi tärande; som vuxna är vi närande och på vår ålders höst blir vi åter tärande. Ingen är närande under hela sitt liv. Dock finns det dem som är tärande under hela sitt levnadslopp. Det kan å ena sidan vara människor som kräver stor omvårdnad på grund av handikapp eller sjukdom, å andra sidan kan det vara ansvarslösa latmaskar, asocial element och dylikt (ingen jämförelse i övrigt).
Folket är alla som tillhör nationen och ur folket kommer de två andra grupper som omnämns i titeln: ledarna och eliterna. Här vill jag klargöra att jag använder benämningen ”elit” negativt. Hur irriterande det än kan vara för den aristokratiska och traditionella människan av idag så har ”elit” fått en negativ klang; eliterna är globalisterna, det är etablissemangets upprätthållare och apologeter; det är mediecheferna, kolumnisterna, ledarskribenterna; det är akademikerna som dravlar på vid varje givet tillfälle – helt enkelt, det är alla som anser sig veta bättre än folk i gemen om vad som är bäst för dem och som därtill har möjligheten att uttrycka det (pådyvla oss det) ovanifrån. Här kan vi se hur eliterna hjälper varandra på traven genom att upplåta plats åt varandra i de medier man kontrollerar. Kvällstidningen Aftonbladet till exempel, släpper gärna fram vänstervridna ”auktoriteter” med deras förklaringsmodeller gällande frågor som de har en agenda kring. Dessa eliter utgör inte en homogen grupp utan kan gott och väl ha meningsskiljaktigheter inbördes, vilket resulterar i det vanliga käbblet mellan ledar- och kultursidor. Men det är en kvasidebatt, precis som när riksdagspolitikerna inte är överens om något, kan man tro, tills de är rörande överens om vikten av att svenskarna skall bli en minoritet i sitt eget land genom massinvandring. I den mån man är oense i frågan handlar det om detaljer, inte om den övergripande uppfattningen om att Sverige ”tjänar på mångkultur” i slutändan, något som är kontrafaktiskt sett ur ett såväl historiskt som samtida perspektiv.
Slutligen har vi ”ledarna”. Ledare är ett värdeneutralt ord. En ledare kan vara bra eller dålig; god eller ond; stark eller svag. Det kan också finnas flera ”ledare”. I denna text åsyftar ”ledare” en politisk sådan och jag skiljer ledaren från ”chefen” vars roller ibland är desamma men också olika. Ett citat jag plockat upp konstaterar att “chefer gör saker rätt; ledare gör rätt saker”. Ledaren uppgift är att inspirera och motivera; måla upp visioner och genom sin person förmå människor att sluta sig samman för att uppnå dem. En chef är däremot mer inriktad på direkt styrning. Sverige saknar politiska ledare, ja i allt väsentligt också ledare i allmänhet. Förvisso kan det finnas företagsledare som motiverar sina anställda (som man kan tänka sig att Ingvar Kamprad eller bröderna Rausing gjorde), men det hör inte till resonemanget. Inte heller inom den politiska subkulturen finner vi några större ledare, åtminstone inga utanför den mindre kretsen. På samma sätt ser det ut inom kyrkan (kyrkorna). Vi har ingen modern Manfred Björkqvist utan får nöja oss med Ulf Ekman (som dock inte heller lyckades inspirera någon evangelisk folkrörelse även om han kom ganska nära ett tag).
De mediokra ledarna
Vad vi har idag är mediokra ledare som hankar sig fram, som flyter på ett folkhav av mediokra människor som antingen inte ställer högre krav eller helt enkelt inte bryr sig, utan lånar villigt ut sina axlar för att bära upp ledarna. Dessa mediokra ledare har heller inget driv inom sig, inga visioner att dela med sig av och motivera en gemensam strävan mot utan är rätt nöjda med hur det ser ut. Visst, man vill inte hamna under den magiska spärren till riksdagen, men utöver det verkar det inte som att man nämnvärt bekymrar sig om vad som sker. Detta kanske håller på att ändras medan detta skrivs. Mitt i 2017 som det är [när denna text skrevs] håller den politiska kartan på att ritas om ordentligt inför det stundande valåret 2018 och insikten kanske kommer slå ner – insikten om att det förhatliga partiet Sverigedemokraterna håller på att randa röven på de gamla drakarna. Inte för att SD:s ledargarnityr är imponerande ledare (även om partiledare Jimmie Åkesson är några pinnhål högre än övriga partiledarkollegorna) utan på grund av magnituden av de problem som Sverige och Europa står inför sedan den veritabla främlingsinvasionen 2015 (se min bok Fästning Europa). SD:s fortsatta framgångar kräver något nytt från de gamla partiernas ledare, vad som kommer återstår att se. Vad det än blir kommer de dock att hjälpas fram av sina gamla vänner, eliterna. Ett tydligt exempel på detta är att centerledaren Annie Lööf (som seglat upp som en utmanare till Moderaterna i det samarbete – Alliansen – som de borgerliga partierna har) blev inbjuden till Bilderberggruppens möte sommaren 2017. Går vi tillbaka några år så kan vi se att både Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S) var inbjuda till nämnda grupp året innan de blev statsministrar i respektive regering. Skulle det, mot förmodan (av flera skäl) upprepas med Annie Lööf så kan vi ta konspirationsteorierna kring Bilderbergarna som sanning, sker det inte kan vi likväl konstatera att Lööfskan har fått en gillande nick från maktens korridorer … den verkliga maktens korridorer vill säga och att de har planer för henne framöver.
Problemet med mediokra och svaga ledare å ena sidan, och resurs- och viljestarka eliter å andra sidan är uppenbar för alla med förmågan att tänka kritiskt. Eliterna kan enkelt driva igenom sina agendor och få ledarna att dansa efter deras pipa. Hur kommer sig, tror du, att var och varannan svensk politiker idag gör allt de kan för att påtala att de är ”feminister”? Varför tror du att varje politisk ledare måste böja knä inför hbtq-lobbyn? Är det för att alla politiker blivit feminister och kommit fram till att bögeri är riktigt bra och trevligt samt att tioåringar visst kan vara ”födda i fel kropp”? Pyttsan. Somliga tror säkert på det, men många gör det inte. Dock vet de att om de ska fortsätta leva sina privilegierade liv och få stå runt de rykande köttgrytorna så gäller det att spela med och ge munnens bekännelse till de krafter som annars släpper lös en sådan skitstorm mot dig att inte mycket blir kvar stående i din närhet när den är över. De politiska ledarna vet att de måste söka sitt stöd hos eliterna, inte hos folket.
Den amerikanska politikern, tillika en av grundlagsfäderna, Thomas Jefferson konstaterade att ”när folket fruktar de styrande är det tyranni, men när de styrande fruktar folket finns det frihet”. Idag ligger vi dubbelt så illa till eftersom att folket föraktar de styrande men fruktar eliterna. Hade man fruktat de politiska ledarna så hade det där också funnits ett frö till motstånd, det har vi kunnat se genom historien. Det hade kanske ur ledarnas skara, till och med, kunnat framträda någon som kunde leda motståndet genom att presentera visionen om något bättre. Sannolikheten att det skall ske idag är liten eftersom politikerföraktet är vida utspritt. Åter igen är SD:s politiker ett undantag eftersom de har ett starkt och genuint stöd hos sina egna samt att de, i egenskap av att vara det enda seriösa oppositionspartiet, förmår en rännil av människor att söka sig till dem. Men detta kommer förmodligen att ändras – precis som det gör för alla – om de skulle hamna i maktställning och det blev upp till bevis. Utöver detta finns det ingen som sätter sitt hopp till dagens politiska ledare och röstar man på dem handlar det mer om gammal vana eller den bästa av de sämsta, än om en verklig entusiasm för dem.
Den fruktade “tredje statsmakten”
Det man fruktar, däremot, är eliterna och framförallt massmedia. Massmedia, den tredje statsmakten med sina agendor och sina resurser att fullkomligt rasera livet för den som har mage att vända sig emot deras vilja. Vi har alla sett hur politiska ledare detroniserats av ett samlat medieuppbåd. Men ännu värre och mer skrämmande för de flesta, så har man kunnat se hur dissidenter hängts ut och karaktärsmördats på helsidor med svarta rubriker. Massmedia leder den politiskt korrekta konsensusmobben och vartåt deras pennor riktas rusar pöbeln och snart är dissidenten arbetslös och socialt utstött. Förvisso var detta mer sant förr än nu. Det finns en hel del som överlevt medias klappjakt på senare tid och överlevnadsfrekvensen blir bättre och bättre; men lika sant är det att det för många inte gått lika bra. Oavsett hur det faktiskt ser ut så är det genom den politiskt korrekta sociala kontrollen som samhället vi lever i upprätthålls. Massmedia är här bara den yttersta spetsen – polis, domare och bödel – medan arbetskollegor, myndighetspersoner, nätaktivister och ibland till och med familjemedlemmar är angivarna.
Det är denna apparat som gör motståndet svårt att mobilisera eftersom den verkar så slutgiltigt, så genomträngande, så närvarande. Alternativet, också för den som kommit till insikt om hur allvarligt ur led tiden faktiskt är; att sätta på sig skygglapparna och bara leva sitt liv så gott det går (och i Sverige än så länge går det ganska bra) hellre än att börja fäktas med väderkvarnarna, kan kännas nog så lockande. Detta är å andra sidan inget nytt och redan Mark Twain skrev ju: ”I början av en förändring är patrioten sällsynt, modig, hatad och föraktad, men när hans sak röner framgång så ansluter sig den skygge, för då kostar det ingenting att vara patriot”. Så är det och så har det alltid varit varför det enda som återstår för oss är att spotta i nävarna, dra upp ärmarna och arbeta på.
Auktoritär svensk frihet
Den vision vår opposition måste måla upp och i möjligaste mån praktisera är idén om att ledarna söker sitt stöd hos folket, inte hos eliterna. I USA kallas detta ”populism” medan vi här kan tala om en generisk ”fascism” som i Sverige har djupa rötter, ända tillbaka till den tid då vi valde våra kungar och enligt lag också hade rätt att ”vräka” dem; en tid då praktiken med en Eriksgata inleddes, då kungen var tvungen att åka riket runt och godkännas av lagmännen i varje landskap. Faktum är att det går längre tillbaka än så i Norden. Varje fri man i det forna Norden – varje odalman – var kung i sig själv. Dock kunde man ge upp denna frihet och välja en kung – en härförare – om det krävdes. Men också senare, när hövdingarna tillskansat sig mer makt, så var det inte ovanligt att de avsattes med bryska medel, om deras styre inte passade de underlydande.
Utifrån denna historiska fakta om vår svenska frihetsälskan hämtar vi vår vision för framtiden. En vision vi måste förmedla och implementera. Vi ser en framtid där de politiska ledarna söker stöd hos folket för sina idéer och helt sonika förbigår eliternas krav och klagorop. Det är inte fåtalet med massmedia och finansmaffian i ryggen som skall diktera folkets och nationens framtid, det är ledarna som skall jämka folkviljan å ena sidan samt å andra sidan driva igenom det som är bäst för nationen och medborgarna, samt motivera och entusiasmera dem. Vi är beredda att ge ledarna tillräckligt med makt för att kunna genomföra de beslut som måste genomföras utan ändlösa utskottsmöten, debatter och omröstningar, men vi förbehåller oss rätten (och skall ha möjligheten) att utkräva ansvar och vräka ledarna om de missköter sig.
Det är också så vi måste organisera vår opposition eftersom det visar, i detta nu och i det lilla, att det inte bara är möjligt utan också att föredra. Låt oss hoppas att det ännu finns män eller kvinnor med de kvaliteter som behövs för att göra det till verklighet i den nationella oppositionen idag och imorgon.