Familjen är inte bara mamma, pappa och barn

Det är sant som det sägs i dag, att familjen är mer än mamma, pappa och barn. Men är det “regnbågsfamiljer” och homoadoptioner jag tänker på?

Det började bra för min egen mamma och pappa. De var lyckliga de första åren av äktenskapet och när först min bror, och sedan jag, damp ner så höll de ut och gjorde ett bra jobb med oss. Jag har inte mycket att klaga på. Sedan gick det utför och jag fattade nog att något var på gång när de helt plötsligt hade separata sovrum i lägenheten. Så kan man förvisso ha det utan att det är skilsmässa i antågande, men mer ofta än sällan är det ett tydligt tecken. Det visade sig vara det hos familjen Söderman i alla fall. Det som hade börjat så bra och stadfästs med ”tills döden skiljer oss åt” slutade med tack och hej.

En skilsmässa är alltid ett misslyckande och en katastrof för barnen. Det finns inga lyckliga slut. Jag var på väg in i tonåren när det skedde och en hel del tokerier jag ställde till med hade nog kunnat undvikas om mamma och pappa hängt ihop. Jag håller det dock inte emot dem, tidsandan var som den var och skilsmässa absolut ”det rätta” när det var jobbigt.

Nu, långt i efterhand, när jag tänker på det hela så var mitt problem att jag helt förlorade den manliga förebilden. Det är livsfarligt för en pojke på väg in i ungdomen. Där fanns heller ingen annan som trädde in. Stackars mamma.

Jag inser nu när jag tänker på det att det som avslöjas är sprickan i kärnfamiljens fasad. Kärnfamiljen, är den något att stå efter? Förvisso bättre än en ensam mor med bångstyriga söner, men långt ifrån tillräckligt.

Ett nutida ättesamhälle hade utan tvekan ordnat problemen om det blev så att mamma och pappa kände sig tvungna att skiljas; det hade funnits en uppsjö av manliga släktingar som trätt in (och för den delen sett till så att fadern inte kunde komma undan om han försökte). Detta saknas i kärnfamiljens tidevarv eftersom fokuset är just den lilla nära familjen, inte släktträdet som sådant med alla grenar som växer kors och tvärs. Kärnfamiljen är bättre än atomiserade människoenheter, men storfamiljen och ättesamhället slår dem alla på fingrarna.

Jag hade manliga släktingar, men någon nära relation med dem fanns inte – inte till den grad att jag kände mig tvingad att lyssna på råd (om råd kommit).

I dag försöker starka intressegrupper förändra vad familjen är för något. De nya moderna konstellationerna som ska tillåtas passera som familjer är rena katastroferna. Det kommer komma surt efter, den saken är säker.

Icke förty är det sant att familjen i sig inte bara är mamma, pappa och barn. Denna borgerliga idé måste vi förkasta, för att låta progressiv och få dig som läser att vakna till lite. Familjen kan – och bör – vara så mycket mer.

Först och främst är det ändlösa led av döda förfäder. Alla som kommit innan dig, som levt och älskat och arbetat är din familj. De förtjänar dina ömma tankar. Därtill är alla de själar som väntar på att födas in i din blodlinje också din familj. Och de kräver din kärleksfulla omsorg med det arv du efterlämnar.

När detta står klart kan vi konstatera att din familj därtill är dina levande släktingar – också de i mycket avlägsna som du kanske inte riktigt har koll på. Sedan kokar vi ner det hela till den närmaste familjen.

Jag är fullt medveten om att det är en grannlaga uppgift att hålla ihop denna stora grupp av människor, speciellt i en tid då staten under lång tid gjort allt för att motverka starka släktband.

Men det är ingen ursäkt för att inte försöka lite extra. Om inte annat, låt storfamiljen börja med dig. Familjen är mycket mer än mamma, pappa och barn.