En utländsk ockupation vore en lång omväg till svensk frihet
Ett svar, ett klargörande och några ytterligare frågor om ett mycket viktigt ämne.
"Om nationalister såsom Magnus Söderman vill att vi ska dö för Sverige måste de på ett ärligt sätt bemötta dessa tre punkter" avslutar NeoCarolean ett svar på min text Vi försvarar Sverige. Punkt. och jag avser här att göra just det.
Argumenten som anförs i artikeln Nej, vi skall inte försvara Sverige. Därmed basta. är:
Det gynnar svenskarnas interna fiender att svenskar slåss i ett krig.
Svenskar som folk hamnar i en sämre sits efter ett krig om de väljer att slåss - även om de vinner kriget.
Det är inte sant att nationen Sverige är någonting värdigt att dö för.
Det gläder mig att det jag skrev väcker debatt. Det visar att frågan om vår försvarsplikt fortfarande är levande bland nationalister. Det är bra, för det här är inget sidospår, utan en av de centrala frågor som avgör om vi alls förtjänar att kallas nationalister.
Jag vill bemöta NeoCaroleans resonemang på allvar, utan polemik, för han formulerar invändningar som många bär på. Men jag menar att hans slutsatser är felaktiga och farliga. Om vi låter oss övertygas av dem, riskerar vi att beröva vårt folk både dess självrespekt och dess framtid.
Staten är inte detsamma som folket
Utgångspunkten i hans resonemang är att staten Sverige i dag inte representerar det svenska folket. Det är sant. Eliten arbetar med folkutbyte, massinvandring och förtryck av det egna folket. Men här blandas två olika saker ihop: regimen och nationen.
Vi försvarar inte Rosenbad, inte DN:s ledarsida, inte Wallenbergfamiljens intressen. Vi försvarar våra byar, städer, landskap, hemman och gravfält. Vi försvarar rätten att alls existera som folk på vår jord. Att regimen också får skydd i samma stund är sekundärt.
Om någon invaderar Sverige är det inte bara regeringen som hotas – det är vi alla.
Vidare. Ett folk utan land är ingenting. Historien är full av exempel på folk som drivits i exil. De har förlorat språk, traditioner och identitet. Vi nationalister kan inte med berått mod överlåta Sveriges framtid åt en främmande makt, i hopp om att det ska väcka någon slumrande kampvilja. Det vore ett historiskt svek.
Det inre och det yttre hotet
NeoCarolean har rätt i att vi har två fiender: den styrande eliten och de importerade främmande befolkningsgrupperna. Men han drar slutsatsen att därför bör vi stå passiva om ett yttre hot anfaller. Här gör han ett logiskt misstag.
Det faktum att vi har inre fiender betyder inte att det yttre hotet försvinner. Tvärtom: ett angrepp från öst skulle bli dödsstöten för vår möjlighet att själva återta vårt land.
Ryssland har ingen som helst ambition att ”befria” svenskarna. De har genom sekler sett oss som en buffertzon, ett område att kontrollera. Att sätta vårt hopp till deras ockupation är att ge bort initiativet och hoppas på välvilja från en stormakt som aldrig visat oss sådan.
Krigets pris och folkets förnyelse
Han varnar för att svenskarna skulle decimeras i ett krig. Det är sant att krig innebär död. Men vi decimeras redan nu. Vi försvagas av låg nativitet, av passivitet, av psykologisk nedbrytning och av ett folkutbyte som sker i realtid.
Historien lär oss att det är i motståndet, inte i kapitulationen, som folk återföds. Finland 1939–40 är det närmaste exemplet. Trots enorma förluster stärktes den nationella identiteten för generationer framåt. Ett folk som väljer att inte slåss, väljer i stället långsam utplåning.
Nationalism kan inte reduceras till befolkningsstatistik. Det är inte bara en fråga om siffror, utan om moral, ära och viljan att finnas till. Ett folk som en gång väljer att inte försvara sig förlorar rätten att tala om sig själv i framtidens termer.
Vad är Sverige värt?
NeoCarolean listar allt som är förfallet i dagens Sverige – mångkultur, feminism, materialism – och frågar om detta är värt att dö för. Men här sker återigen en sammanblandning. Sverige är inte bara samtidens avarter. Sverige är vår jord, vårt blod, våra förfäder, våra kommande generationer.
Vi försvarar inte HBTQ-lobbyn eller Riksbanken. Vi försvarar Mälarens vatten, den tålmodiga fjällbjörken, kyrkornas stenar, våra barns framtida livsmöjligheter. Vi försvarar själva kontinuiteten i vårt folks existens. Om vi avstår från det för att regimen är korrupt, då kapar vi själva banden bakåt och framåt. Då har vi redan gett upp.
Ryssland som påstådd befriare
Ett av de mest farliga argumenten är att en rysk ockupation skulle väcka svensk nationalism till liv. Det är en illusion. Historien visar motsatsen. Ockuperade folk har inte blomstrat i sin nationella anda – de har deporterats, splittrats och utnyttjats.
Fråga balterna som levde under Sovjet. Fråga polackerna. Fråga de folk som kastades i deportationståg österut. Ryssland har aldrig varit en garant för små nationers överlevnad. Att tro att de skulle ”väcka” svenskarna är att ignorera all historisk erfarenhet.
Demokratins dilemma
Han menar att demokratin är en trojansk häst. Här delar jag delar av kritiken – dagens demokrati har blivit ett redskap för folkutbyte och nihilism. Men att därför säga att vi inte ska försvara vårt land är att blanda ihop styrelseskicket med själva nationens existens.
Vi kan debattera demokrati, monarki, korporativism eller något annat system. Men alla dessa frågor blir meningslösa om vi inte längre har ett svenskt folk kvar att utöva något system över. Försvaret av landet kommer alltid före formen för styre.
Slutsats och frågor
Det är en hedervärd impuls att vilja undvika att bli kanonmat åt ett system som hatar oss. Jag förstår den känslan. Men slutsatsen blir fel när man därifrån landar i att det därför är bättre att inte försvara Sverige.
Nationalismen är inte en teori om passivitet. Den är en kallelse till ansvar. Vi har ansvar för vår jord, vårt folk och vårt Europa. Vi kan inte abdikera från det.
Om regimen hatar oss, får vi en dag ta itu med regimen. Om invandringen hotar oss, måste vi en dag lösa det. Men om Ryssland anfaller och vi står passiva, då har vi redan förlorat allt. Då finns inget Sverige kvar att återta, ingen jord att bygga framtid på.
Vi försvarar Sverige. Inte för att regimen förtjänar det, utan för att våra förfäder förtjänar det, våra barn kräver det och våra egna hjärtan vet att det är rätt.
Och för att föra diskussionen vidare vill jag lämna några frågor tillbaka, som jag hoppas att du, NeoCarolean, tar dig tid att besvara:
Du skriver att en rysk ockupation skulle kunna ”väcka” svensk nationalism. På vilket historiskt exempel grundar du den uppfattningen och inom vilken tidsram från nederlag och ockupation ser du det inträffa?
Du menar att Sveriges elit gynnas av att svenskar dör i krig, eftersom det skulle lösa skuldkrisen. Menar du på allvar att banker och stat vill att hundratusentals svenskar ska dö för att balansräkningen ska bli bättre? Hur skulle en sådan strategi ens fungera i praktiken?
Du menar att vi redan är ”ockuperade” eftersom vi lever under en fientlig elit. Men om regimen ses som en ockupationsmakt – varför skulle ytterligare en ockupation, denna gång av Ryssland, göra situationen bättre?
Du listar allt som är förfallet i dagens Sverige och säger att det inte är värt att försvara. Samtidigt erkänner du att etniska svenskar är värda att försvara. Hur går det ihop? Hur kan man vilja skydda folket men inte landet där folket bor?
Du hävdar att ett krig skulle försvaga svenskarna så mycket att vi inte kan återhämta oss. Men är inte alternativet – att inte försvara oss – i själva verket att vi går under utan strid? Vad är mest värdigt: att kämpa med risk för nederlag, eller att ge upp på förhand?
