En hälsning i midvintertid
Låt inte denna dag bara passera obemärkt.
Kära läsare,
I dag infaller vintersolståndet.
Det är dagen då solen når sin lägsta punkt och vänder. Det är den kortaste dagen. För den som lever nära naturens rytmer är detta inget abstrakt. Kroppen vet. Ljuset har dragit sig undan steg för steg. Dagarna har krympt. Nätterna har blivit tunga och långa. Allt som varit överflöd har pressats bort.
Detta är den punkt där året är som mest koncentrerat.
Allt är nära. Fäderna finns hos oss.
För människorna som levde här före oss var detta en prövning som återkom varje år. De visste att vintern kunde ta liv. De visste att misstag som begicks tidigare under året nu krävde sitt pris. Förråd, gemenskap och disciplin avgjorde om man tog sig igenom. Därför var midvintern inget lättsamt. Den krävde vaksamhet och respekt.
Elden var central. Den höll mörkret på avstånd. Den samlade människor. Den markerade att ordningen bestod. När elden brann visste man att livet fortsatte.
Samtidigt var detta en tid av stillhet. Arbetet drogs ned till det nödvändiga. Rörelserna blev färre. Tankarna djupare. När världen utanför krympte öppnades ett inre rum. Så kan det också vara för oss. Drömmar, minnen och bilder träder fram tydligare. Folktron bär spår av detta. Inga nya idéer kan förändra detta. Nordfolket vet att något rör sig nära. Att det förflutna gör sig påmint. Att banden bakåt och framåt känns starkare.
Vintersolståndet är aldrig tomt.
När solen vänder sker det utan dramatik. Inga trumpeter. Inga synliga tecken. Ljuset återkommer först som vetskap. Dagen är fortfarande kort, kylan biter fortfarande. Ändå har riktningen förändrats. Där finns något djupt tillfredsställande i detta. Rörelsen börjar i det lilla och kräver tålamod. Sol påbörjar sitt segertåg.
-
Detta är samma ordning som alltid. Det som bär frukt måste först dra sig samman. Kraft samlas i mörker. Allt som saknar rot vissnar bort. Kvar finns det väsentliga.
För mig är vintersolståndet en dag för just detta. Att se vad som bär. Att känna var jag står. Att minnas att riktning är viktigare än fart. Året har haft sina strider, sina förluster, sina misslyckanden. De går inte att skriva om. De går bara att förstå, bära och lära av.
Ve den som hastar denna dag. Den som stressar. Den som skyndar.
Och glöm inte den osjälviska kärleken i denna dag på året. När solen vänder gör den det för alla. Ingen blir undantagen. Skillnaden ligger i hur man tar emot denna gåva.
Att leva i takt med dessa cykler handlar inte om romantik. Det handlar om verklighetskontakt. Kroppen, jorden och himlen rör sig tillsammans. Försöker man leva som om detta saknar betydelse uppstår friktion. Trötthet. Splittring. Rastlöshet utan riktning.
Vintersolståndet erbjuder ett korrektiv. En möjlighet att stanna. Att dra sig samman. Att återknyta till det som håller över tid. Tag tillfället i akt.
Du behöver inget särskilt för detta. Ett ljus räcker. En promenad i kylan räcker. Att sitta tyst en stund räcker. Det handlar om att markera övergången. Att låta kroppen förstå det som huvudet redan vet.
Solen vänder nu.
Långsamt. Säkert. Utan att fråga om lov.
Ljuset kommer tillbaka. Först nästan omärkligt. Sedan tydligare. Till sist med kraft. Så har det alltid varit. Så kommer det att fortsätta.
Den som bär detta inom sig står stadigare när världen svajar.
Det är därför denna dag fortfarande betyder något.
Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar – om du har möjlighet vill säga. Jag tackar på förhand!
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶