En granskning av AFS – och ett varningsord till den svenska oppositionen

Jag har varit positiv till mycket av det AFS representerat och känner igen delar av den tankefigur jag nu kritiserar. Det gör inte denna granskning mindre nödvändig – tvärtom.

Det började med en rysk spion och några uppgifter¹ som Alternativ för Sveriges (AFS) partiledare Gustav Kasselstrand uppenbarligen fann närmast löjeväckande.

I början av augusti avslöjades nya detaljer om en man som misstänktes ha arbetat för den ryska militära underrättelsetjänsten GRU och som under flera år hade levt och verkat i Sverige. Svenska medier granskade hans bakgrund, hans kontakter och de till synes obetydliga detaljer som tillsammans skulle säga något om hur en rysk underrättelseofficer kunnat röra sig i landet.

Kasselstrands reaktion handlade emellertid mindre om Ryssland än om dem som granskade Ryssland.

"Ryssfixeringen slår nya rekord", skrev han på X och gjorde sig lustig över rapporteringen.²

Det menar jag är en märklig reaktion från ledaren för ett parti som gör svensk suveränitet till en av sina viktigaste frågor. I Alternativ för Sveriges försvarspolitiska program talas om att återupprätta totalförsvaret och göra Sverige mindre beroende av främmande makter. Därtill säger sig partiet vara nationalistiskt i ordets mest konkreta mening – att svenska intressen ska komma först.

Och därför fastnade jag för formuleringen på X.

Förvisso bevisar ett raljant inlägg inte särskilt mycket. Politiker måste spetsa till det. Journalister överdriver. En underrättelseaffär kan rapporteras på ett sätt som förtjänar kritik. Men när jag sedan började gå bakåt genom Kasselstrands och Alternativ för Sveriges utrikespolitiska uttalanden dök samma fråga upp på fler ställen. I deras syn på Ukraina och Ryssland och kring hur kritiken mot Nato och USA formulerades. Men också i hur man resonerar om fred och multipolaritet. Vidare sedan i förhållandet till Iran och Venezuela. Sedan i valet av politiska samarbetspartner i Europa. Och, inte minst, i vad partiets vice partiledare Mikael Jansson säger om kriget i Ukraina.

Det här är därför inte en text om huruvida Gustav Kasselstrand "gillar Putin". Frågan är betydligt större än så. Det jag frågar mig är:

Vad händer med en nationalism som börjar definiera den egna civilisationens maktblock³ som huvudfiende?

Alternativ för Sverige är ett relevant och intressant exempel att undersöka. Och för att förstå vart partiet har hamnat börjar jag någon helt annanstans än i Moskva.

Jag börjar med den nationalism som faktiskt ville försvara Sverige.

När principen var tydlig

Det är viktigt att börja med vad Alternativ för Sverige faktiskt säger sig vara. Annars blir resten av min granskning alltför enkel.

Den nationalism som Gustav Kasselstrand länge har företrätt bygger åtminstone i teorin på en ganska tydlig princip – den om att folk har rätt till självbestämmande. Redan 2011, när han var ordförande för Sverigedemokratisk Ungdom, gick han tillsammans med William Hahne emot moderpartiets hållning i Israel–Palestina-frågan. Argumentet var uttryckligen nationalistiskt.

"Enligt den nationalistiska principen har varje folk rätt till en egen nation. Detta gäller givetvis också palestinierna", skrev de och krävde att Palestina skulle erkännas som stat.⁴

Principen var alltså inte tänkt att bara gälla svenskar. Ett folk skulle ha rätt till sitt land även när det innebar att försvara detta folks nationella anspråk i en konflikt långt från Sverige.

Samma grundtanke går att känna igen i Alternativ för Sveriges försvarspolitiska program. Där förespråkas ett omfattande svenskt totalförsvar, kraftigt ökat antal värnpliktiga, ett återuppbyggt civilt försvar och minskat beroende av andra staters militära hjälp. "Totalförsvarets uppgift är att försvara Sveriges oberoende" heter det i partiets försvarspolitiska program. AFS beskriver Sverige som "svenskt, nordiskt och europeiskt" och förespråkar i första hand egen försvarsförmåga, sedan ett utvecklat nordiskt försvarssamarbete, framför allt med Finland.⁵

Det är värt att ha med sig när vi kommer till den 24 februari 2022.

Samma dag som Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina publicerade AFS ett uttalande undertecknat av Gustav Kasselstrand:

"Alternativ för Sverige fördömer Rysslands invasion av Ukraina, precis som vi fördömer Nato-ledda invasioner av suveräna länder. Ukraina måste lämnas ifred av världens stormakter."⁶

Partiet krävde att Ukrainas territoriella integritet skulle respekteras. Sverige skulle samtidigt rusta upp försvaret kraftigt och söka ett försvarsförbund med Finland.

Men fördömandet är viktigt eftersom det gör den enklaste förklaringen till det som senare sker otillräcklig. AFS mötte inte invasionen genom att försvara Putin eller förneka Ukrainas rätt att existera. Tvärtom. När kriget började låg partiets uttalade hållning nära den nationalistiska princip Kasselstrand hade formulerat mer än ett decennium tidigare – även Ukraina hade rätt till sitt territorium och sitt nationella oberoende.

Men redan i samma uttalande fanns också en annan förklaring till kriget. Nato och EU sades sakna legitimitet att verka för fred eftersom de "tvärtom bidragit till att situationen eskalerat".

Redan här förs Nato och EU in som en del av förklaringen till ett krig som Ryssland just hade inlett. Den tråden skulle under de följande åren bli betydligt grövre.