En gång stämplad – alltid paria
Vi blev inte extrema för att vi stod utanför samhället. Vi hamnade utanför samhället därför att våra åsikter stämplades som extrema.
Nu när den nationella oppositionen fått rätt i många av de dystra förutsägelser som vi ropade från hustaken i slutet av 1900-talet och fortsatt in i det nya årtusendet känner jag att det är viktigt att försöka vinna någon liten upprättelse för alla svenskar som råkade så illa ut under dessa år.
Så många var vi som inte höll tyst. Och vi ansattes hårt av etablissemanget. Av politiker, journalister och aktivister inom myndigheter, skola och skattefinansierade “folkrörelser”. Av personer som på många sätt nu gett oss rätt i sak. Men de tar inget ansvar för vad de gjorde då. Etablissemanget tiger stilla. Samma etablissemang som gärna ber om ursäkt för andra historiska oförrätter bryr sig inte om de övergrepp de begick mot sina egna barn och ungdomar.
Det kan vi inte acceptera.
Vi kan inte låta vår egen stolthet stå i vägen.
Vi måste bryta ned den där muren som fått oss att ta allt för att härda ut och gå vidare. Som gjort att “de” kunnat kalla oss vad de vill och behandla oss hur som helst. Tvärtom ska vi göra det som förfäderna råder oss i Eddan:
Om ont du märker, säg att ont det är, och giv ej din fiende frid.
-
De som idag står på våra ryggar, som ger oss rätt utan att ge oss erkännandet, gör det ofta samtidigt som de fortsätter att peka ut oss som de “våldsamma” eller “extrema”. Vi omfamnade idéer som var “oanständiga” och samlades under symboler som var “hatiska”.
Jag förnekar inte att mycket av det förekom.
Men ska vi därför för alltid diskvalificeras?
Det är upp till bevis för liberaldemokratin. Gäller samma måttstockar för alla? Vårt samhälle slår sig gärna för bröstet över att vi “ser människan”, att vi blickar djupare och förstår hur miljön påverkar individen. Alla omfamnas av denna ynnest.
Utom vi.
Och det är orättvist. Det är fel.
Här är varför.
-
1975 beslutade en enhällig riksdag att Sverige skulle vara en mångkultur.
Svenskarna har aldrig fått rösta om invandrings- eller flyktingpolitiken.
Utom på lokal nivå, i Sjöbo 1988. Sjuttio procent sade nej till att ta emot flyktingar. Drivande var centerpartisten Sven-Olle Olsson. Han framställdes av riksmedia som en symbol för främlingsfientlighet och intolerans. Ledande kulturpersonligheter och journalister tog avstånd från honom. Man kallade honom “Svin-Olle” på löpsedlar och i rubriker. Han blev paria och isolerades politiskt. Så här skrev Aftonbladet om honom under rubriken “Svin-Olle slutar” år 2002:
“Sven-Olle Olsson gav främlingsfientligheten ett ansikte.”
Sanningen är att det var politiker och medier som gjorde honom till ansiktet för “främlingsfientlighet”. Många av de problem Sven-Olle talade om då diskuteras idag öppet av samma samhällsskikt som gjorde honom till paria.
När jag själv började kritisera invandringen i tidiga tonår dröjde det inte länge innan jag stämplades som “rasist”, “nazist” och “hatisk”. Av lärare. I förlängningen av medierna, eftersom jag såg vad de skrev om människor som tyckte som jag.
Det fanns tre val. Hålla tyst och anpassa sig. Fortsätta säga sin åsikt och hamna i skottlinjen. Eller ta avstånd från sina åsikter och omfamna den förhärskande idén om mångkultur och massinvandring.
-
Här kommer vi till kärnan.
Etablissemanget tillät inga alternativ till den överordnade idén om mångkultur och massinvandring. Den som inte accepterade detta blev stämplad. Centerledaren Olof Johansson kommenterade partikollegan Sven-Olle Olsson med orden:
– Vi vill inte ha bruna löss i vår fana.
Så vad skulle svenska invandringskritiska ungdomar göra?
Samtidigt som vänsterextrema våldsverkare som ropat på revolution och försvarat folkmord och diktatur, välkomnades av etablissemanget – också av borgerligheten – till partier och kultursidor utan att behöva göra upp med sina “ungdomssynder”, var nationella i princip helt utestängda från politiken, akademin, polisen, försvaret, pressen och näringslivet. Inte ens den som aldrig andats något “extremistiskt” accepterades.
“Ni kunde gått med i SD”, säger några.
Men det är en sanning med modifikation. Efter att SD påbörjade sitt stora arbete med att “städa upp” i partiet var också den dörren stängd för den som i tonåren eller som ung vuxen varit en del av den nationella subkulturen.
Om man som ung man eller kvinna ville bort från subkulturen, men fortfarande var nationalist, invandringskritiker och ville se djupgående samhällsförändringar, så tilläts det inte. För etablissemanget var det egentligen aldrig särskilt intressant att “avradikalisera” den nationella subkulturen. Det handlade om att åsikterna inte skulle få komma till uttryck i en saklig debatt.
Den som ville lämna de destruktiva var tvungen att antingen försvinna, hålla tyst och hoppas att “ungdomssynderna” inte skulle komma ikapp längre fram. Eller så var han eller hon tvungen till förnedrande avbön och avståndstagande.
Patrik “Nitton” Asplund är ett exempel. Namnkunnig på 1990-talet. Först punkare, sedan skinhead, sångare i Midgårds Söner och en del av Nordland. Sedan hoppade han av:
“Jag insåg att hatet jag varit en del av hade konsekvenser jag inte kunde bära. Jag hoppade av vit-makt-scenen”, säger han till Aftonbladet.
Det intressanta är inte Asplunds personliga resa. Det intressanta är att dörrar som tidigare varit stängda öppnades när han tog avstånd från nationalismen. Samma mönster går igen på andra håll. Ta avstånd från idéerna så blir mycket annat förlåtligt.
Samma sak gäller Kent Lindahl. Han dök först upp i dokumentären Skinheads år 1988. Vi möter en arg och mycket våldsam ung man. När han senare tog avstånd från den nationella rörelsen blev han ansvarig för Exit på Fryshuset och omhuldades av etablissemanget.
Asplund och Lindahl tog avstånd från politiken. Från nationalismen. Från invandringskritiken. Sina tillkortakommanden skyldes på politiken. Och det var det avgörande. Expo, AFA och liknande fungerar på samma sätt. Ta avstånd från idéerna så kommer du undan med nästan allt annat.
Därför återfinns ingen politiskt förankrad nationalist i avhopparnas skara.
-
Så tillbaka till ruta ett.
Problemet var inte bara symbolerna, subkulturen eller de människor som drogs till den. Problemet var idéerna. Våra motståndare hade makten över institutionerna, medierna och berättelsen om Sverige. Men i avgörande frågor om invandringens konsekvenser visade sig verkligheten ligga betydligt närmare våra varningar än deras försäkringar.
Vår politik och våra idéer skulle hållas borta till nästan vilket pris som helst. Även om priset var att hundratusentals svenskar blev paria, kallades “hatiska” och stämplades som farliga extremister.
De kunde ha välkomnat oss in i samtalet. Sagt att gränsen går vid hot, våld och asocialt beteende. De kunde ha lyssnat. Uppmuntrat laglig politisk organisering av nationella föreningar. De kunde ha gett oss utrymme på samma sätt som vänstern och andra grupper. De kunde ha gett stöd till positiv och uppbygglig nationell verksamhet.
Om sådana alternativ funnits hade de kunnat styra fosterländskt sinnade ungdomar åt det hållet. De hade kunnat säga: “Magnus, sluta upp med att stöka och bråka och gå med i Sveriges Nationella Ungdomsförbund om du menar allvar”, eller: “Låt oss ordna prao på tidningen Vägen Framåt åt dig.”
Och hade jag inte lyssnat, ställt till det för mig och ändå hamnat bland “extremisterna”, hade de kunnat tro på mig när jag väl kom på att jag varken uppskattade revolutionsromantik, extremism eller våld, utan att samtidigt kräva underkastelse inför deras världsåskådning.
Extremister av alla slag är välkomna tillbaka in i samhället om de lämnar de destruktiva och våldsamma delarna bakom sig. De behöver inte avsvära sig sin tro eller politiska ideologi. Så länge de accepterar de gemensamma spelreglerna är de välkomna att fortsätta vara vänster, muslimer eller vad de nu en gång var en extrem variant av.
Men inte nationalister.
Inte ens när de fått rätt.
Inte ens när de gjort upp med extremismen i sitt förflutna.
En gång stämplad – alltid paria.
Jag ställer inte upp på det.
Jag accepterar inte att de som bidrog till det idag låtsas som om ingenting hände.
Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Det betyder mycket och jag tackar på förhand!
