Ellen Key - en hyllning till kvinnlig styrka
Första delen av en serie artiklar om kvinnor jag beundrar och som du i vart fall borde lära känna lite bättre.
Jag skriver dessa texter som en nordbo, en germansk man, djupt rotad i mitt folks historia och i den levande känslan av vilka vi är. Genom tiderna har vi levt i samspel, män och kvinnor, där styrka aldrig enbart varit ett manligt kännetecken. Kvinnor har burit kraften på sitt eget sätt: i visdom, i arbete, i mod, i intellekt, i den okuvliga förmågan att stå på egna ben när tillvaron krävt det.
Det är dessa kvinnor jag vill lyfta fram. Inte de som prisas av dagens ideologer, vars syfte är att stöpa om kvinnan till något onaturligt och rotlöst, utan de kvinnor som i sitt väsen och i sitt värv visar vad sund kvinnlig styrka är. Kvinnor som imponerar i kraft av sin gärning, sin skärpa, sin skaparförmåga – och som bär fram en tradition av kvinnlig självklarhet, bortom både svaghet och karikatyr.
Som svensk nationalist 2025 finner jag stolthet i att hedra dessa kvinnor. De är inte motbilder, utan förebilder. Deras liv och verk visar att det kvinnliga och det manliga inte är motståndare, utan två krafter som, när de står i balans, skapar det bästa i vårt folk.
Att jag gör det och inte nya arméer av sådana kvinnor inom våra led irriterar mig dock.
När jag stod nedanför Ellen Keys underbart vackra jugendhus Strand, med vinden som drog in över Vätterns vatten, var det lätt att förstå varför hon ville leva just här. Den vida horisonten, det skiftande ljuset, den tunga tystnaden som ändå alltid bär ljudet av vågor och vind – allt detta är ingen tillfällighet. För en själ som hennes, som ville tänka fritt och skriva sant, var naturen mer än en kuliss. Den var en förutsättning. Och hennes hus … speglade hennes sinne.
Ellen Key (1849–1926) var en av de kvinnor som på allvar bar fram en röst i det svenska kulturlivet. Hon gjorde det inte genom att anpassa sig eller smickra samtiden, utan genom att ta plats och tala med styrka. Hon skrev om kärlek, om kvinnlighet, om bildning, om barnens rätt och om hemmet som en plats för andlig utveckling. Hon förblev alltid trogen sin övertygelse att livet måste levas med sanning och med djup.
-
När jag ser tillbaka på hennes gärning är det inte svårt att förstå varför hennes namn fortfarande väcker intresse hos dem som bryr sig. Hon hade modet att vara obekväm. I sin tid mötte hon ofta motstånd – ibland just för att hon inte lät sig pressas in i de ideologiska mallar som fanns, varken i en stelbent konservatism eller i en abstrakt progressivism. Hon var för sig själv, och just därför blev hon en kraft.
Hennes strid med Verner von Heidenstam, som från början var en vän och meningsfrände, blev ett exempel på detta. Han kanske var fångad i sin egen självhävdelse, medan hon inte kunde låta bli att tala om det som skavde. Det är lätt att idag se konflikten som ett olyckligt gräl, men det visar också något om Ellen Keys väsen: hon var en kvinna som inte lät sig tystas, som hellre tog en strid än gick med på något hon inte trodde på.
Men hon mötte också kritik från tänkare som Vitalis Norström. Där hon lyfte fram det individuella självförverkligandet och den fria kärleken, såg han risker. Han fruktade att hennes idéer i förlängningen skulle underminera den etiska ordningen, den fasta moralen och den samhörighet som bar upp samhället. I hans ögon blev hennes livstro alltför lös, alltför vacklande för att kunna tjäna som grund för en nation eller en kultur.
Förlåt att jag avbryter!
Om du uppskattar att ta del av mitt skrivande, om det ger dig något positivt. Då kanske kan du vill stötta med en donation? Skicka vad du tycker denna text du läser är värd som en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv uttryckligen “gåva” är du snäll).
Tack på förhand, Magnus
Sett i efterhand kan man säga att Norström hade en poäng. När vi idag ser konsekvenserna av den feministiska och individualistiska utvecklingen – upplösningen av familjen, försvagningen av det naturliga samspelet mellan könen, och en kultur där människan alltmer står ensam – är det svårt att inte höra ekot av hans varningar. Ändå vore det fel att bara avvisa Ellen Key som en vilsegången idealist. Inte heller var hon en feminist av dagens schattering. Tvärtom. Och redan på sin tid mötte hon motstånd från den korkade feministiska pöbeln.
För hennes styrka låg inte i att hon sökte upplösning, utan i att hon ville att människor skulle leva sant. Hon trodde på kärlekens förpliktelse, på hemmet som en plats för själslig och kulturell odling, på barnet som framtidens bärare. Hon ville frigöra kvinnan, men inte för att göra henne till en man, utan för att hon skulle bli mer kvinna, fullt ut och utan skam. Hon bar på en sundhet som idag, när alla ord vridits och vänds till parodier, nästan känns radikal.
-
Att låta Norström och Key mötas i våra tankar är att förstå en del av det svenska andliga landskapet. Hon bar på frihetens och det levda livets evangelium; han bar på ordningens och förpliktelsens allvar. Båda rösterna behövdes, och båda säger oss något än idag.
När jag själv stod vid hennes Strand, nedanför Omberg i Östergötland, där solen sakta sänkte sig över vattnet, tänkte jag på detta. Att Ellen Key var en kvinna som ville leva med sanningen, och som inte fruktade att den ibland skulle stå henne emot. Hon valde platsen där hon kunde se långt bort, där världen aldrig slutade vid nästa kulle, utan alltid öppnade sig. Sådant präglar en människa.
-
Att som svensk man idag se på Ellen Key är att se en kvinna som inte passade in i de bubblor vi gärna vill placera människor i. Hon var ingen ideolog, ingen agitator, och hon var heller inte någon sentimental författare. Hon var något annat: en kvinna som bar styrka, intellekt och integritet på ett sätt som var djupt förenat med vår kultur.
Det är därför jag lyfter henne. För att hon visar att kvinnlig kraft inte är en uppfinning av vår tid, och inte något som behöver göras konstlat. Den har alltid funnits. Den har burits fram av kvinnor som Ellen Key – kvinnor som vågade stå, tänka, leva och tala i egen kraft.
Jag ser i henne en påminnelse om det samspel mellan manligt och kvinnligt som alltid byggt vårt folk. Inte som fiender, inte som konkurrenter, utan som krafter som tillsammans bär livet vidare. Därför är hennes röst värd att minnas – inte som ett eko av förgångna strider, utan som en levande påminnelse om vad sann kvinnlig styrka är.
Och kanske finns där också en förhoppning. Att svenska kvinnor idag, de som söker sig till nationalismen, vågar bära in sin egen röst – inte för att bli en blek spegel av männen, utan för att i kraft av sin feminina insikt, sin intuition, sin blick för helhet, driva nationalismen in i 2000-talet. Vi behöver inte mer av det inrökta, mähäiga trad-tänkandet. Vi behöver avantgardistiska, starka kvinnliga röster som vågar tala om liv, framtid och helhet. Just det är kanske den största lärdomen från Ellen Key: att den som vågar vara sann, också vågar vara ny.
Intressant läsning, och stundtals väldigt vackert beskrivet.
Det finns de som sticker ut, som finns kvar långt efter de levat.