Ekonomi bortom skuld och spekulation

Tankar från härden där jag ger mig in i den snårskog som stavas ekonomi.

När man betraktar världen i dag, åttio år efter det senaste stora kriget, framträder en paradox. På ytan tycks mänskligheten ha gjort framsteg: teknologin har fört oss till rymden, digitaliseringen har skapat en global infrastruktur, och välståndet mäts i konsumtion som når allt fler. Men under denna glänsande fernissa döljer sig en annan verklighet: skuldbördor som förslavar hela folk, ekonomier som styrs av spekulanter, kulturer som löses upp i globaliseringens syra. Det som kallas ”framsteg” är i själva verket ett långsamt sönderfall, en process där människan blivit medel för marknaden i stället för att marknaden tjänar människan.

Efter 1945 ställdes världen inför två modeller. Den ena, den kommunistiska, byggde på centralplanering, statlig kontroll och utjämning. Den andra, den kapitalistiska, byggde på marknadens fria spelrum, bankernas herravälde och den enskildes jakt på profit. Båda dessa system hade samma grundfel: människan reducerades till ett redskap, ett kugghjul i ett maskineri som hon inte själv styrde. Kommunismen lovade rättvisa men levererade stagnation. Kapitalismen lovade frihet men gav skuld och rotlöshet.

Så gick ett sekel förlorat. Ett sekel av tekniska under, men också av själslig utarmning.

-

Kapitalismen segrade i det kalla kriget, men segern bar redan fröet till sitt eget förfall. Genom Bretton Woods-systemet bands världens valuta till dollarn, och genom IMF och Världsbanken institutionaliserades en ny form av imperialism – inte genom soldater utan genom lån. Nationer i tredje världen blev eviga gäldenärer, tvingade att sälja sina naturresurser och avreglera sina marknader för att betala räntor till främmande herrar.

I väst skapades det konsumtionssamhälle som ännu definierar vår tid. Produktionskapital förvandlades till finanskapital. I stället för att bygga fabriker och skapa arbeten byggde man börsbubblor och spekulationsslott. Teknologin användes inte främst till att stärka människan och nationen, utan till att förvandla henne till en konsument med aldrig stillad hunger efter nästa produkt.

Kapitalismen är ett system där tillväxt är det enda måttet på framgång. Men en oändlig tillväxt i en ändlig värld är en absurditet. Följden blir artificiella marknader, skuldexpansion och en människa som töms på mening.

-

När kommunismen i öst slutligen kollapsade kring 1990 jublade kapitalismens profeter: historien hade tagit slut, den liberala marknadsekonomin hade segrat. Men vad var det egentligen som föll? Kommunismen var aldrig ett system med en social idé. Den var statskapitalism med en byråkratisk elit i toppen, lika främmande för folket som de internationella bankerna i väst.

Sovjetunionen visade att centralplanering utan själ och organisk förankring leder till förstening. Systemet kunde hålla sig uppe genom tvång, men när viljan hos människorna försvann återstod bara en tom byggnad som föll ihop av sin egen tyngd.

Det viktiga är inte att kommunismen föll, utan att kapitalismen tolkade detta som sin slutgiltiga legitimering. Därför fördjupades finansväldet, därför växte globaliseringen fram, därför kom hela nationer att upphöra som självständiga aktörer och i stället bli marknader för globala koncerner.

-

Om både kapitalism och kommunism misslyckades, vad återstår? Svaret måste vara en tredje väg, en ordning som inte utgår från individens profitjakt eller statens abstrakta planering, utan från människans levande gemenskap.

Grunden för en sådan ekonomi är enkel:

1. Folkgemenskap före kapital. Ekonomin är inte en abstrakt marknad, den är ett nätverk av människor som producerar, konsumerar, skapar och lever. Därför måste den tjäna det levande folket, inte en parasitär elit.

2. Produktion före spekulation. Det arbete som odlar jord, bygger hus, skapar teknik och formar kultur är heligt. Spekulation på börser och derivat utvecklas lätt till parasitism. En nationalistisk ekonomi måste premiera verkligt arbete, och vara beredd på att omdefiniera vad “arbete” är.

3. Självförsörjning som princip. En nation som inte kan föda sitt folk, värma sina hus eller försörja sin industri är en slav under andra. Den nya ekonomin måste säkra nationell kontroll över mat, energi och basindustri. Global handel är inte fel, men den måste vara ett komplement – aldrig ett beroende.

4. Staten som styrande organ. Ekonomin måste förstås som en organism där staten är dess hjärna. Men staten får inte bli en byråkratisk övermakt som kväver initiativet. Dess roll är att styra riktningen, hålla blicken på helheten och se till att varje del tjänar helheten.

5. Teknologi och tradition i förening. Den moderna ekonomin kan inte vara ett återvändande till det förgångna. Den måste använda teknik, digitalisering och vetenskap – men alltid förankrat i människans verkliga behov och i hennes kulturella arv.

En sådan ekonomi är varken kapitalistisk eller kommunistisk. Den är organisk, rotfast, mänsklig – den lägger grunden för ett samhälle med den sociala idén som fundament.

-

Globaliseringen har framställts som en naturlag, som om varor och människor alltid har flödat fritt över världen. Men i själva verket är den en konstruktion, framtvingad av handelsavtal, multinationella koncerner och internationella banker. Dess syfte är inte att skapa välstånd för alla, utan att lösa upp nationer i en grå massa där inget folk längre kan hävda sitt eget.

Resultatet är uppenbart:

• Bönder ruineras när deras marknader översvämmas av billiga varor från andra kontinenter.

• Industrin flyttas till låglöneländer, medan arbetarna i hemlandet blir arbetslösa eller tvingas in i servicejobb.

• Nationer skuldsätts för att kunna köpa den teknologi och den energi som de själva inte längre producerar.

Globaliseringen är inte frihet. Det är en ny form av kolonialism, där nationerna i väst binds av skuld och beroende, medan övriga plundras på sina resurser.eMen samma globalisering har, oavsiktligt, öppnat dörrar som kan användas mot den. Internet har skapat en ny sfär där information kan spridas utan central kontroll. Digitaliseringen har gjort det möjligt för individer och små gemenskaper att organisera sig, producera, handla och kommunicera över gränser – utan att gå genom de gamla portvaktarna.

Det är här Bitcoin och andra kryptovalutor träder in.