Du missar väl inte min nya bok?
Jag berättar en våldsam berättelse och visar hur vi hamnat i den situation vi är idag. Men också, så klart, pekar jag ut en väg framåt. Men har vi vad som krävs?
Hur kan det komma sig att svensken bara accepterar, viker ner sig och tittar bort? Det är frustrerande att inte se min egen reaktion hos andra. Jag minns när vi började läsa om gruppvåldtäkter. Den i Rissne i januari år 2000 har stannat kvar. En 14-årig flicka och hennes kamrat blir förföljda av ett främlingsgäng när de går från tunnelbanan. Ett överfall i ett garage, och 14-åringen blir våldtagen av nio killar.
Det var inte mycket till reaktion från folk i gemen.
Och så har det fortsatt.
Med sociala mediers genomslag vädras ilska och frustration. Ibland mordiskt hat. Men svensken knyter näven och lyder överheten.
Varför?
–
Det var denna fråga jag ville svara på, och jag visste intuitivt var jag skulle söka. I historien och i generna. Jag pratade mycket om detta med en vän. Omsider skickade han mig en rapport av den kanadensiske antropologen Peter Frost och den amerikanske genetikern Henry Harpending: Western Europe, State Formation and Genetic Pacification var titeln, och jag läste den.
Allt föll på plats.
Den västerländska civilisationen gjordes möjlig genom en genetisk pacificering av de europeiska folken. De mest våldsamma och asociala kriminella elementen sorterades bort genom dödsstraff och social marginalisering.
Vi dödade många, och det visade sig vara en framgångssaga på många sätt.
Därtill krossade vi det gamla ättesamhället (klansamhället) och överförde våldsmonopolet till staten.
Tack vare detta kunde vi ägna oss åt mer än överlevnad. Vi kunde bygga civilisation.
Men efter solsken kommer regn.
–
Dagens Sverige och Europa – ja, hela västerlandet – lever nu i kölvattnet av denna genetiska utrensning. Allt var frid och fröjd tills pacificeringen gick överstyr, och vi slutade förstå att alla andra folk inte är som vi, och att vi glömde varför vi varit så stenhårda mot alla aparta element.
En vacker dag ändrade vi kurs. Nästan helt om. Och kaos följde.
I Den sista galgen berättar jag denna historia, från början fram till i dag. Det är berättelsen om den långa linjen från blodshämndens samhälle, via kyrkans tvekan och statens brutala metoder, till steriliseringar och dagens avsaknad av urval. Inte bara avsaknad: i dag premieras de drag som våra förfäder selekterade bort. Och vanligt hyggligt folk står handfallna medan politiken inte begriper den grundläggande problematiken.
Därför hjälper jag dem på traven. I bokens slutord ger jag lösningar och stakar ut en väg framåt. Enligt mig den enda vägen framåt, om vi inte ska hamna i ett läge där vi helt tappar kontrollen och samhället de facto havererar i våld, kriminalitet och korruption. Det är nämligen den logiska slutpunkten.
–
Jag hade hellre givit ut fler dikter eller fått berätta vackra berättelser. Men det är inte läge för det just nu.
Därför blev det en våldsam historia i stället. Med hopp om tillnyktring. Vi kan faktiskt vända kurs igen, och jag visar riktningen. Frågan är om vi som folk har kvar det som behövs för att göra vad som krävs.
Det återstår att se. Men först måste boken läsas – av dig.
Förbeställ samlarutgåvan här
Samlarutgåvan är tryckt i ett begränsat antal och det är först till kvarn som gäller.
