Döden – det stora mysteriet

"Vad händer när vi tar steget från vår kända fysiska värld tillbaka till den värld som vi kom ifrån." Låt oss titta närmare på vad som kanske är den största frågan för varje självmedveten varelse.

Döden har varit närvarande i mitt liv på sistone. Förvisso lurar den hela tiden där, precis bortom vårt synfält, men ibland kommer den nära och ger sig till känna och därmed blev denna text aktuell.

---

🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.

---

Det är inte bortom graven - utan i livet - som vi skall söka dödens mysterier. Det kan mycket väl vara så att döden är det mest gåtfulla av alla mysterier. Vad händer när vi tar steget från vår kända fysiska värld tillbaka till den värld som vi kom ifrån. Livet och döden som vi känner dem, är trots allt bara övergående faser i tillvaron. Liv och död är förändring. Förvandling.

Vår tillvaro

Genom detta alltför korta liv vi lever, så lever vi en dubbel tillvaro, en yttre fysisk tillvaro och en inre osynlig bestående av tankar och känslor. Det yttre synliga livet delar vi med våra medmänniskor. Vårt inre tankeliv lever vi bakom en ridå, endast känd av oss själva. Det inre jaget är uppdelat i två delar: Det mänskliga egot representerar jag-är-jag, det lägre sinnet med kontroll över hjärnan och kroppen. Det eviga högre jaget, människans inre gud, är den motiverande gudomliga gnistan av liv – ”medvetandets stråle”. Dessa befinner sig i en symbios. Döden, men också sömnen, är en upplösning av denna symbios. Vid döden upplöses egot, medan strålen av medvetande drar tillbaka sin vitaliserande kraft från hjärnan och återvänder med själen till de eviga icke-förgängliga rikena, vilka är dess naturliga hem.

Många människor känner att döden är en fruktansvärd katastrof. I själva verket är den inte lika katastrofal som ett långt, meningslöst levt liv. Ett liv som inte åstadkommer något av betydelse eller inte överkommer några problem är en olycklig och självisk tillvaro. Endast hinder och motgångar ger möjlighet till stora prestationer. Allt liv är friktion. I samma ögonblick som vi upphör att betrakta födelse och död som fruktansvärda dilemman, reduceras hela frågan om att ”komma” och ”gå" till sin rätta plats som en del av en stor och välorganiserad plan. Liksom sömnen är en "liten död", så är födelsen och döden miniatyrcykler av tillvaron, men den "stora döden" och den "stora födelsen" är den överordnade existenscykeln och det stora mysteriet med livet i den fysiska världen. I själens icke-förgängliga världar finns det ingen död, bara former som uppstår och upphör att existera och i vilka livet manifesteras.

I pjäsen Julius Caesar gör Shakespeare ett djupgående uttalande om döden som lyder:

"Fegisar dör många gånger före sin död; de tappra smakar aldrig döden mer än en gång.”

Själen behöver inte räddas

Varje människa bär med sig rasens arketyp som erbjuder en faktisk frihet, hur djupt den än må vara begravd under lager på lager av genetiskt överförda och kulturellt förvärvade präglingar som tar form som bilder och symboler.

Det har ofta missvisande sagts att vi måste "rädda våra själar". Våra själar mår alldeles utmärkt. Det är personligheten och det fysiska instrumentet som ”sover” inför dem vi verkligen är. Endast genom mysteriernas discipliner kan själen väckas ur sin slöhet och stimuleras till jagets befrielse.

Nietzsche återställde det rätta perspektivet på döden i sitt mästerverk Så talade Zarathustra.

"Många dör för sent, och några dör för tidigt – ändå låter det märkligt: 'Dö i rätt tid! Dö i rätt tid: så lär Zarathustra ... Alla betraktar döden som en stor sak, men ännu är döden ingen högtid … Den fullbordande döden visar jag er, som blir ett löfte för de levande. Den fullbordande dör sin död triumferande, omgiven av hoppfullhet … Att dö är alltså det bästa; det näst bästa är dock att dö i strid och att offra en stor själ ... Min död, prisar jag för er, den frivilliga döden, som kommer till mig för att jag vill ha den. Och när skall jag vilja det? ... Den som har ett mål och en arvinge, han vill ha döden i rätt tid för målet och arvingen ... När du dör skall din ande och din dygd fortfarande lysa som en glöd på kvällen runt jorden; annars har din död varit otillfredsställande. Så skall jag själv dö, för att ni vänner må älska jorden mer för min skull, och jord skall jag åter bli, för att vila i henne som bar mig..."

De olika begravningssederna genom tiderna har visat att människan, ända sedan kulturens gryning, har kunnat frigöra sig från livet och fundera över det mänskliga ödets gåta. Vad finns bortom denna dödliga värld, i den större och oändliga planen av ande, rymd och tid?

Att födas och födas igen

Sedan hyperboreisk tid har man trott att människan fortsätter att reinkarnera på jorden tills hennes själ slutligen når fullständig andlig medvetenhet. Detta är en gnostisk uppfattning som ännu står obekräftad. Vikingarna underströk denna tro på ett heroiskt sätt med begreppet Valhall. Ordet "val" betyder "dödad", och "Valhalla" kan översättas som "de dödades hall". Valkyriorna, ett namn på krigarjungfrurna, betyder "de dödas väljare". Symbolen med triangeln, valknuten, som bärs av Odens krigare, Enhärjarna, är "de dödas knut" – tecknet på att man givit sitt liv åt Allfadern att lösa när han vill.

Valhall är den stora salen för Odens utvalda, heroiska krigare. Endast de värdiga kunde träda in i denna upphöjda domän. Vad detta innebär är att om man inte visar sig värdig under en fysisk livstid, skulle man vara dömd att återvända till Midgård (jorden) vid en framtida tidpunkt för att upprepa processen tills man äntligen når denna högsta nivå av fulländning. Äran att dö ädelt är en utmärkelse som ingen människa bör berövas. Därför utvecklades traditionen att en sann viking alltid måste dö med ett svärd i handen för att säkerställa att han kan nå Valhall och dela den eviga glädjen med sina hjältar, halvgudar och den ariska Allfadern själv.

Ljuset är betydelsefullt, inte på grund av sig självt, utan för dess förhållande till mörkret, så blir döden viktig på grund av livet, och livet är meningsfullt på grund av döden. Döden är en del av livet, och livet är en del av döden.

– Carl Gustav Jung

Filosoferna från förr trodde att livet är döden. De menade också att det vi ser när vi är vakna är döden, och det vi ser när vi sover är en dröm. De visa söker befrielse, inte från fenomenet döden, utan från slaveri under okunnighet. Okunnighet är nämligen det själen lider mest av. Den som misslyckas med att göra detta kommer att leva och dö som ett själlöst djur.

Det kommer en tid i vissa människors liv då självmord blir något man överväger, om så bara för ett flyktigt ögonblick. Det finns kanske sällsynta tillfällen då självmord faktiskt kan vara oundvikligt, men det är en extrem gärning och ett brott mot livets lagar. Vid en naturlig död kastar själen av sig kroppen. Men vid självmord kastar kroppen av sig själen. Därför kallas ett sådant slut för våldsamt, eftersom själen med våld kastas ut från sin form utan den befrielse som ett rationellt förfarande ger.

Ödet går inte att undkomma

I dagens moderna samhällen betraktas död och ålderdom som en fruktansvärd social börda. Många av de sunda, instinktiva värderingar om döden och åldrandet som våra förfäder hade för årtusenden sedan har blivit blasé och gått förlorade i och med industri- och konsumtionsålderns gryning. I det ögonblick vårt medvetande höjer sig över illusionens nivå befrias människan från dess begränsande påverkan. Ålderdomen behöver inte och bör inte vara en period av tillbakagång eller minskning av människans andliga och intellektuella förmågor. Under denna period av livet är kroppens vitalitet reducerad och detta ger större frihet för uttrycket av människans andliga och intellektuella förmågor. Dessa kan och bör vara aktiva och fortsätta utvecklas fram till några timmar före döden.

Skyhöga sjukvårdskostnader, inflation, omättliga statliga skatter och nedskärningar för äldre, tillsammans med försämrade familjestrukturer, har gjort tanken på ålderdom till ett hotande spöke för många. Främmande religioner kommer aldrig att frigöra den ariska själen, inte heller någon religion som förnekar naturens lagar och de andliga rötterna hos sitt folk. De som inte följer blodets visdom finner tomhet och rädsla när döden kallar. Som regel dör de flesta inte på ett bra sätt. De kämpar desperat mot det oundvikligt goda och klamrar sig fast vid det fysiska livet med en frenesi av rädsla och ångest i närvaro av det okända.

Den store keltiske poeten William Butler Yeats beskrev det på följande sätt:

"Att söka Gud för tidigt är inte mindre syndigt än att söka Gud för sent; vi måste älska, man, kvinna eller barn, vi måste uttömma ambitioner, intellekt, begär, utforska allting som det passerar, eller så kommer vi till Gud med tomma händer."

Det finns en dödlig apati hos den ariska rasen idag. Att leva enbart för existensens skull i medveten förnekelse av sitt etniska arv och sin identitet är inte att leva. Det är varandets fullhet som är det viktiga, att finna meningen med sitt eget grundläggande jag bland sina förfäder och att omfamna den unika gudagåvan hos sitt eget folk. Om det ariska folket inte kan väcka sina till synes slumrande rasinstinkter ur denna utbredda självförnekelse, då är ett biologiskt bortdöende oundvikligt inom en mycket snar framtid. Vi lever i en tid som kräver att vi återupplivar vår heroiska natur, så att vi inte går under för alltid! Ingenting uppnås genom att inte göra någonting, och det vi gör nu skapar den värld som vi existerar i imorgon. Detsamma gäller döden; det vi har skapat i tanken skapar vi i den andra verkligheten. När döden kommer, kommer kvaliteten på en människas innersta tankar under hela hennes livstid att visa att hon antingen är en svagare eller en starkare karaktär.

I mysterielärorna har det länge varit en hypotes att världen är en dröm i en gudoms sinne. Du kan inte undkomma ödet. Du kan inte undkomma förändring, för det är universums grundläggande natur. De olika människoarterna utformades för evigt liv av vår Skapare. Meningen är inte att människan ska sluta som en raslös styggelse, utan att växa, utvecklas och manifesteras.

Grundtexten är skriven av Ron McVan och översatt av mig.