Det är så enkelt – kanske är det just därför det är så svårt. Kanske har jag, och andra som av en eller annan orsak är ansikten utåt för denna vår gemensamma strävan, varit dåliga på att berätta. Eller kanske – och jag tror att det är det mest sanna – har vi ofta famlat i blindo. Men det är enkelt. Så väldigt enkelt.
-
Jag har precis avslutat ett möte – tillika ett trevligt samkväm – med en kamrat som jag känt i över 20 år, men nog inte träffat på tio. Vi var båda oss lika på de flesta sätt, men visare, klarare i sinnet och skarpare i visionerna.
Skiljer man sig inte intellektuellt från där man var när man var 28 och där man är när man är 48, så är det något man missat på vägen. Men det är inte bara det. Egot börjar ställa sig i bakgrunden när man vuxit upp. Jung sa det – eller han sa att det bör ske om det ska gå väl – och det innebär att strävan är viktigare än min egen roll i denna strävan.
Visare och ödmjukare. Är man det när man närmar sig 50, så känner i alla fall jag att framtiden kan ses på med tillförsikt.
-
Vi är båda kulturellt och andligt intresserade. Det har vi alltid varit, men förr var det ändå politik och politisk aktivism som fick sitta i framsätet. Det handlade om att rekrytera, vinna argument, vinna röster, vinna medlemmar och vinna över vänstern på gatan och så vidare. Inget handlade om att bygga något som skulle bestå, något som på djupet förändrade – något som förberedde.
Vi började i fel ände, och vi var inte de första. När vi då fick frågan ”vad ska jag göra?” från en nyvaken kamrat var svaret inte vad det borde ha varit. I stället för ”lev” och ”bygg” var det ”offra” och ”bränn skeppen”. 20 år senare är frågan: för vad?
Men det som varit har farit, och det kommer komma en tid för offer och skeppsbränning – men för få kommer att göra det om vi inte först levt liv vi är beredda att offra och bränna för.
Så, vad ska du då göra?
Förlåt att jag avbryter!
Om du uppskattar att ta del av mitt skrivande, om det ger dig något positivt. Då kanske kan du vill stötta med en donation? Skicka vad du tycker denna text du läser är värd som en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv uttryckligen “gåva” är du snäll).
Tack på förhand, Magnus
Treklangen är krig–kärlek–konst – det enda som alltid är sant. Konsten är vår kultur uttryckt, utlevd, och kulturen kommer från vår ras själ. Vår kultur är tusen och åter tusen år av ariskt, germanskt, nordiskt och svenskt liv – liv som levts.
Det är danser som dansats.
Det är sånger som sjungits.
Det är lekar som lekts.
Det är sagor som berättats.
Det är blickar som mötts.
Det är ord som viskats.
Det är riter för döda, för nyfödda, för älskade tu.
Det är mat som tillretts på samma sätt under generationer.
Det är liv som levts.
Oavsett om kriget stått för dörren, eller om främmande fogdar suttit i sina slott, eller svälten rivit våra magar, eller sjukdom dragit genom riket – oavsett vad – så dansade vi när vi kunde, sjöng när det gick, lekte för vi måste och levde svenska, nordiska, germanska och ariska liv.
Slutar vi leva dem vi är, så kommer vi att gå under.
-
Och där är den – den enkla sanningen. Vi måste leva vårt blod på vår jord. Vi måste leva våra folkfester, sjunga våra folksånger och dansa och leka såsom de gamla göticisterna gjorde.
”Vi prata, röka och läsa götiska kämpasagor tillsammans”, berättade en ung Erik Gustaf Geijer i ett brev till sin far om vad han är med om hos Götiska Förbundet. ”Vi kalla även varandra vid götiska namn – förskräckliga namn, vid vilka håren skulle resa sig på ditt huvud”, skriver han i ett brev till sin fästmö. Och han förklarar att han inte längre var kär i henne utan i valkyrior och sköldmör, och att han skriver verser ”fulla av dråpslag och blod”.
Det är den passionen vi måste leva ut på midsommar, på julafton och under påsken. Vi måste omfamna de mest absurda och underliga traditioner vi har och leva ut dem offentligt utan att bekymra oss om vad andra tycker. Vi måste hitta de lokala traditionerna och leva dem igen.
Vi måste leva och andas vår kultur – vårt folks konst och konstigheter. Estland sjöng sig fritt från Sovjet. Kultur räknas; det finns makt och ofantlig kraft i det som kommer från själen.
Och det är något du alltid kan göra.
Lev ditt arv.
Det var vad vi kom fram till, jag och min gamla vän. Vad vi också kom fram till är att vi båda måste leva som vi lär.
Så ska ske. Hämningslöst.
