Det finns en gräns för européerna
– Om folk som sitter still i båten – tills de inte gör det längre
Prioritet ett för staten är att upprätthålla lugnet bland befolkningen. Folk behöver inte vara nöjda och glada. Tvärtom är oenighet i mindre frågor – även om de kan vara ack så viktiga – uppfriskande och viktig. För mycket enighet leder till stagnation.
Detta är intuitivt också för befolkningen i väst. Man rusar inte åstad. Saker måste få ha sin gång. När något händer hjälper vi varandra att hålla huvudet kallt. Allt detta har växt fram hos oss över tid och gjort våra samhällen framgångsrika och robusta. Detta är en av våra största styrkor som folk.
Blickar vi ut bortom Sveriges gränser ser vi hur våra europeiska vänner tenderar att vara lite mer oregerliga. I Frankrike går man alltid några steg längre när missnöje visas. Italienarna kan också det här med att röra om på gator och torg. Till och med tyskarna kan kännas yviga ur ett svenskt perspektiv. Nordirland får oss att sätta kaffet i vrångstrupen.
Men fortfarande. Europa är inte en kontinent av bananrepubliker där revolutioner och uppror avlöser varandra. Våra stater har haft det relativt enkelt att upprätthålla lugnet i samhället – eftersom befolkningarna dragit åt samma håll.
Men det finns en gräns.
Och den håller på att passeras.
-
Jag finner det faktiskt märkligt att lugnet ännu inte har givit vika. Under 2010-talet genomfördes åtskilliga terrordåd. Tyskland och Frankrike drabbades om och om igen. Men också Sverige, Storbritannien och andra länder i Europa. Det var brutala dåd. Som hämtade ur mardrömmarna. Du har säkert förträngt dem.
Ett modus etablerades.
Huvuden höggs av. Fordon kördes in i folkmassor. Nattklubbar och tidningsredaktioner attackerades och besökare avrättades. Ett torg, ett tåg, en park förvandlades på några sekunder till ett slakthus.
Sedan kom reaktionerna. Flaggor lades till på sociala medier. Polisen bad allmänheten att inte sprida rykten. Politiker fördömde. Allt i det första skedet.
Därefter. Eftersom gärningsmännen i princip aldrig var kristna eller européer – "vi måste hålla ihop samhället", "vi får inte peka ut grupper", "tänk på hur detta drabbar de fredliga muslimerna".
Det var och är absurt. När islamister attackerar skulle befolkningen stå upp för islam. När så kallade flyktingar, asylsökande eller ensamkommande flyktingbarn begick horribla dåd krävde etablissemanget att vi skulle protestera mot våld och rasism, för inkludering och mångkultur. För just det vars konsekvenser vi drabbades av.
Och det fungerade. Ta mig fan, det fungerade.
För Europas folk ville att ordningen skulle upprätthållas. Framför allt annat. Man satt still i båten trots att man kände i magen att detta går åt helvete.
Jag minns debatten om Sverigebilden. En morgon vaknade jag och tänkte: "Detta såg jag inte komma." Civilisationens dödgrävare hade vänt upp och ned på allt. Man förnekade inte problemen längre, men man kablade ut att vi som varnat (och haft rätt) var hart när landsförrädare. Eftersom vi hotade ordningen och därmed spelade främmande makt i händerna när vi så öppet berättade om tillståndet vi upplevde. "Ryssland tjänar på det", minns jag, var ett argument.
Från att vi "haft fel" fick vi nu rätt, men locket skulle fortsätta ligga på. Annars hotades samhällsordningen. Och ta mig fan, det lyckades också. Men det hänger på en skör tråd. Än så länge sitter de flesta kvar i båten. Men allt färre sitter helt stilla.
Till sist går det inte längre. Vi som gick först gjorde det eftersom vi är dem vi är. Jag slår mig inte för bröstet för att jag visste och varnade redan när Ingvar Carlsson var statsminister. Jag har förlikat mig med att de stora rörelserna i samhället sker långsamt. Jag dömer inte folk för att de vill ha ordning och lugn. Det kan vara frustrerande. Det kan göra mig rasande. Men nej, jag kan inte döma dem. Inte folk i gemen. Dödgrävarna däremot. Över dem faller min dom hård.
-
Statens prioritet är att upprätthålla ordningen i samhället. De kommer inte att lyckas. De har grävt gropen genom mångkultur, massinvandring och ideliga angrepp på svenskens inre kulturella och andliga fundament. Samhället har gått sönder. Sakteliga faller vi alla ner i gropen.
Frågan är om de kommer att framhärda i det som ledde oss hit, eller om de byter kurs på allvar. Det står och väger.
När en sudanes häromkvällen satt gränsle över en man i Belfast och försökte skära huvudet av honom svarade Nordirlands justitieminister med samma gamla modus. "Låt inte detta slita itu samhället." "Sprid inte narrativ som splittrar." Därtill lyckades de få anhöriga att "mana till lugn". Det är inte konstigt. Vi kan inte kräva av familjer vars nära och kära kämpar för livet att de också ska stå upp mot myndigheternas påtryckningar.
Jag hade gjort det. Du också, kanske. Folk i gemen? Nej.
Uppmaningen är absurd. Så klart. Och några reste sig upp i båten.
Det står och väger, som sagt. Allt beror på hur många som reser sig upp. Och vad de väl gör när de står upp. Där kommer vi in i bilden. Med riktning. För om alla bara står upp och gungar än hit och än dit, då blir det förvisso rörigt och obehagligt, men inte mer än så. Men om vi kan gunga båten i takt, då riskerar den snart att kapsejsa. Det vill inte kaptenen, vars enda återstående val blir att göra det som krävs för att lugna oss. För vad är kaptenskapet värt när man ligger på havets botten?
-
Om du vill hjälpa till att på riktigt göra skillnad rekommenderar jag Vårdkasens senaste avsnitt Upploppen i Belfast visar varför ilskan inte räcker där jag och Dan Eriksson levererar konkreta verktyg för att börja bygga lokal påverkanskraft.
Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Det betyder mycket och jag tackar på förhand!
