Det finns alltid ett pris att betala

Existensen är enkel. Att leva däremot, det kostar på.

Det fanns aldrig någon tvekan hos den unge Magnus Söderman: "Jag är svensk nationalist och jag ska ägna mitt liv åt detta, för jag tror att jag har något att bidra med." Det var så jag tänkte som 12-åring när jag bestämde mig för att gå med i Sverigepartiet. Jag tror det alltjämt, och "ge aldrig upp" är ett maxim för mig.

---

🎧 För dig som prenumererar har jag läst in texten. Spelar finns längst ned.

---

En 12-åring är olämplig för nationell aktivism. Inte heller är en 14-åring som blir skinhead lämpad för detta. En arg ung man på nyss fyllda 16 som blir far och fortsätter sin aktivism är inte heller den bästa vägen att vandra. Andra barnet vid 18. Politisk aktivism hela tiden. Prio ett. Alltid.

Länge trodde och tänkte jag att "kampen" var det viktigaste. Och jag hade rätt. Men jag hade fel om vad den egentligen handlar om. Så mycket försummades på vägen. Därför är ledorden som jag tjatar om familj, folk och nation – i den ordningen. Kanske borde man börja med Jag, om det inte var för att moderna individualister skulle missuppfatta mig.

Men det börjar med dig själv. Alltid. Du måste hitta den väg som är din att vandra, och du måste göra det innan du blir ansvarig för andra människor. Du måste inse konsekvenserna av dina val (som egentligen inte är dina, utan ditt öde; om du försöker undkomma det, kommer du att må dåligt). Man ska inte ge sig in i politisk aktivism för tidigt. Inte på det sätt jag gjorde.

Det finns många "jag borde" i mitt liv. Men också sådant som kommit längs vägen.

Jag har alltid varit som jag är; funderat mycket, ifrågasatt och därtill sett problem och försökt komma på hur de ska lösas. Jag har trivts i mitt eget sällskap, eller med människor jag förstår och som förstår mig. Varje gång jag försökt något annat livsmönster så har det gått dåligt. Och med åren på gatan, med sammandrabbningar, osäkerhet och insikten om att vara paria, så förstärktes somliga drag. Mitt allvarsamma jag blev allvarligare. Mitt melankoliska jag mer melankoliskt. Min vilja att finna lösningar blev mer fokuserad. Min känsla och insikt om att jag och sådana som jag i grunden är tjänare blev tydlig. Och ju mer jag sökte Gud och Gud svarade mig, desto tydligare blev det.

Jag har en uppgift. Jag är här för att tjäna. Det har sitt pris. Men det är mitt öde.