Det är dags att kliva av scenen

Allt var visst förutsägbart. Jag följde ett färdigt manus. De dålig replikerna blev till sist bekanta, och var aldrig sanna. Men jag har fått nog av att spela med.

Jag har ägnat lite tid åt att betrakta “rörelsen” och den politiska samtiden såväl som medielogiken lite utifrån. Och mig själv. Det har varit lite som att titta på en karusell. En sådan med hästar eller tekoppar. De rör sig individuellt, men de sitter alla fast på samma platta som rör sig runt … runt … runt.

Kopparna brukar man kunna snurra lite extra på, av egen kraft. Och hästarna rör sig upp och ner. För barnet ger det en känsla av “verklighet”. Som vuxen vet man att det hela är mekaniskt begränsat och att allt egentligen är helt förutsägbart.

Precis som “rörelsen”, den politiska samtiden, medielogiken … och så jag själv mitt upp i den. Rollerna är satta sedan länge. Manuset finns färdigt och tryckt. Vi spelar alla våra roller och gör vad som förväntas av oss, reflexmässigt och oftast utan att tänka.

Tänka efter gör jag för sällan sedan en tid. Tänka däremot, det gör jag för mycket. Det finns en skillnad. Att tänka efter är att konfronteras av något och sedan lägga pannan i djupa veck och ägna tid åt att komma fram till vad man på riktigt anser om det som skett. Gör man det slipper man vara som en docka med ett snöre på magen, som ropar ut en av några förprogrammerade fraser.

–

Oftast finns i grunden en ovilja att hamna i delo med någon. Ja, det gäller även mig som mer ofta än sällan egentligen inte bekymrar mig om just det. Men ju närmare det kommer en själv, desto svårare blir det.

Framför allt är det “rörelsen” man inte vill hamna i delo med, inte för mycket. Lite kan det skava, men bara lite. Varför? Jag har ingen aning faktiskt. Kanske eftersom jag inte ska “slå högerut”, ett maxim som blivit en andra natur. Frågar du mig hur det blev så, ja då har jag inget svar. Kanske på grund av att jag känner att vi är så få trots allt, att det är direkt oansvarigt att skaka båten för mycket. Kanske för att jag inte orkar … inte längre. Eller är det dåligt självförtroende? Eller för att jag har den bakgrund som jag har. Ergo: “vem är jag att säga ditten eller datten.” Eller kanske är det lite av allt ovan och en stor portion betingning. Pavlovs hundar begrep inte att de “programmerades”, lika lite som vi alla inser att vi själva dresseras, marineras och regisseras.

Vi är dockan med snöret på magen. Vi är skådespelaren som sitter där och väntar på att glänsa.

–

Det finns ingen “rörelse” som den fanns för 20 år sedan. Tack och lov.

Det är nya tider och “rörelsen” är i allt väsentligt uträknad och bortkollrad. Speciellt eftersom den lilla del som finns kvar agerar precis efter manus. Ryggsäcken är full av gammalt skräp och så fort nytt blod kommer in ser vi till att dela med oss av bördorna vi släpar på. Vi söker samma gamla hjulspår eftersom de är kända. Att de leder oss i en cirkel, det låtsas vi inte om.

För en tid sedan fick jag tillfälle att sitta ner och samtala med en professionell lyssnare. Inte en psykolog. Något mellanting mellan en sådan och en vanlig medmänniska. Jag var motvalls och misstänksam. Såklart. Men jag framhärdade inte i det tramsiga beteendet, tvärtom såg jag till att omfamna möjligheten. Och jag lärde mig en hel del. En hel del som jag kan använda för att kliva av scenen.