Deras svek driver mig än idag

Sveket mot svenska barn och ungdomar pågår alltjämt. Det är inget nytt om du trodde det. Förr kunde det också gå illa. Och det formade mig precis som unga idag formas av samhällets svek.

En del händelser etsar sig fast i sinnet. Hos mig bland annat när jag såg min första kärlek i ett klassrum i Källtorpskolan efter sommarlovet, eller när den bättre hälften tillkännagav att det vankades barn. Det mesta minns man dock inte och tur är väl det. Jag har hört sägas att om en händelse är tillräckligt traumatisk så kommer man förtränga minnet av den. Jag tror inte på det, det gör heller inte minnesforskare. Däremot terapeuter gillar idén, vilket man kan förstå. Men för egen del: glömma saker, ja. Tränga undan, nej.

Förvisso har jag inte varit med om sådana hemskheter som vissa hävdar att terapeuterna hjälpt dem minnas. Men jag har min beskärda del av djävulskap, hot, förnedring och dödsskräck i minnesbanken att jag kunde önska bortträngning. Men icke. Minnena är kvar och känslorna minnena väcker också.

Som genom ett trollslag är jag tillbaka till den mörka kvällen utanför Kolarängskolan i Kallhäll, omringad av flera – något äldre – ovänner från Jakobsberg som sökt länge efter "mig" och nu ska till att misshandla undertecknad å det grövsta. Jag var ju trots allt nationalist – skinnskalle till råga på allt. Den gången kom jag dock undan, men minnet av känslan i kroppen finns där.

Det var bara en av många gånger då jag låg illa till under uppväxten. Tack och lov gick det bra för mig. Jag har kommit undan med knytnävsslag, en del tillhyggen som rappat kroppen och stenar som träffat samt en eller annan portion pepparsprej. Andra har det gått värre för. Några fick plikta med livet.

Men jag är inte ensam om upplevelserna. Att omringas av utlänningar (och en eller annan vit överlöpare) som gör sig redo att råna och misshandla är något väldigt många svenskar råkat ut för. Det hände mig för 30 år sedan och dagen detta skrivs drabbar det någon annan. Varje dag utsätts svenska barn och ungdomar för brott riktade mot dem på grund av att de är svenskar. Fler verkar det bli och det är inte så konstigt eftersom sveket mot dem fortsätter.

Jag hade varit i slagsmål flera gånger innan jag blev misshandlad. Det är en stor skillnad mellan att tampas med sina klasskompisar och att omringas, hotas, förnedras och misshandlas av ett gäng utlänningar. Alla som varit med om det vet vad jag menar. Jag brukar dra mig till minnes Kiplings "The Stranger" när jag ska förklara det. Här är första stycket i min hastiga översättning:

Främlingen ibland oss,
Är kanske pålitlig och god,
Men han pratar inte mitt språk…
Och jag känner inte hans sinne.
Jag ser ansiktet och ögonen 
Men inte själen där bakom.

Det är, kort sagt, som att ansättas av ett ansiktslöst spöke. Man vet att den vill illa, att den tänker skada en. Men inte när eller hur eftersom man inte kan läsa ögonen, kroppen eller sinnet. Man måste ha varit i några sådana situationer innan man lär sig.

När jag omringades av skolans "invandrare" var jag 14 år gammal. Jag hade sedan något år eller två tillbaka sett mig som nationalist och det hände väl att jag hade en svensk flagga på jackan. En 100%-svensk tröja hade jag därtill på mig ibland. Jag tror till och med att jag hade kängor. Längre hår dock, och jeansjacka. Men jag var stolt svensk och dolde det inte. Därför hamnade jag på kollisionskurs med den handfull utlänningar som fanns på skolan. Självfallet var det "mitt fel". Det fick jag höra gång efter annan av lärare och annan personal. Visst, man sa det inte rakt ut. Det bakades in uppmaningar att vara "förstående" eftersom de hade det "jobbigt" och så vidare. Som svensk skulle vi låta oss domineras, det var skolans idé. De flesta svenska elever gjorde det. De höll sig på sin kant. Några få, framförallt tjejer, sökte utlänningarnas gunst. Jag och tre tjejer (alla året äldre än mig) höll fanan högt, så att säga. Tjejerna kom undan, det gjorde inte jag. Jag fortsatte vara nationalist och säga vad jag tyckte. Jag fortsatte argumentera för min sak och uppmuntra andra att gå med i Sverigepartiet … eller kanske Sverigedemokraterna. Jag satte upp klistermärken och delade ut flygblad. Det syntes på mig vad jag tyckte och jag backade aldrig när jag ifrågasattes. För egen del var jag nöjd med det. Jag tyckte att det var utmärkt att "slänga käft" och diskutera. Somliga klarar dock inte av att hålla sig till det verbala och därför hotades jag för att till sist misshandlas.

Jag minns telefonsamtalen där någon med bruten svenska lovade att jag skulle dödas eftersom jag var "rasse". Jag minns att skåpet mitt i skolan vandaliserades oftare än andras. Jag minns blickarna från främlingarna. Samtidigt hörde jag, från lärare och "vuxenvärlden" att det var synd om dem, att vi svenskar måste visa extra mycket välvilja och hur deras dominansbeteende förklarades som "kulturkrockar".

Det var inte vi svenskar som började. Men vi fick skulden. Sverigedemokraterna skickade ut ett brev till föräldrar vars barn gick i skolan. De förklarade situationen och det faktum att utlänningarna gett sig på svenskar (jag var en av dem). Skolan svarade med ett brev där de lade skulden på oss svenskar.

Jag minns att jag gick in till vår studierektor, Lisa, och slog ut brevet på bordet framför henne. Jag frågade hur de kunde skriva så när hon och alla andra visste – visste – att det var utlänningarna som satt igång allt. Hon hade inget svar på det.

Jag var ensam när jag omringades och misshandlades av tre-fyra utlänningar i skolan. Korridoren var öde. Jag visste att det var kört när jag såg dem komma, men springa vägrade jag göra. Så jag fick stryk. Det var skrämmande och förnedrande på samma gång. När det var över och de sprungit iväg satt jag där på golvet med sprucken läpp, huvudvärk och en ömhet som spred sig.

Det var ett resultat av vuxenvärldens, skolans och samhällets svek. Redan då sågs vi svenskar som andra klassens medborgare, vilka skulle anpassa sig till främlingarna ibland oss. Nationalism var ondska och ondska "pratade man inte med" som det sades. Några repressalier mot de som misshandlade blev det inte. Allt var ju svenskarnas fel, mitt eget fel alltså.

På kvällen efter att jag fått stryk hjälpte min vän Kim att raka av mig håret. Jag bestämde mig för att mitt svar skulle bli trots och motstånd. Sveket från etablissemanget och alla de svenskar som skulle försvarat oss barn och unga var totalt, men det motiverade också att göra annorlunda, att inte bli som dem utan att göra det rätta och kämpa emot. Som ung blev det så klart så extremt som möjligt. Någon eftertanke fanns inte, bara hat och trots. Eftertanken kom senare och ideologin utvecklades med tiden. Mycket har ändrats sedan den 22 april 1992. Men det var då det började för mig. Där och då började "radikaliseringen".

Och faktum är att än idag driver mig deras svek att aldrig ge upp, trots att det kan vara motigt. Jag kommer aldrig bli en av dessa i massan, som tittar bort och låter saker och ting bara ha sin gilla gång. Kan jag vara med och hindra att någon slipper det jag råkade ut för så är det lön nog för mödan.

Att göra rätt och inte rädas något, som våra förfäder rådde oss, det är för mig det mest grundläggande.

Jag kommer inte att svika.