Nog trodde jag att veckan vi nu lämnar bakom oss mest skulle handla om socialdemokraternas försök att bilda regering. Men den rödgröna röran hamnade i skuggan av en helt annan kulör.
Allt kom att handla om valfusk av olika slag.
Vi läste om somalier i Borlänge och misstankar om att man där helt sonika betalat för röster och personkryss. Taktiken har sedan gått igen litet varstans i så kallade “utanförskapsområden”. Det har varit så illa att inte ens gammelmedia har kunnat hålla tyst.
Vill du fördjupa dig i det – vilket jag tycker är på sin plats – finns det flera artiklar på Vårdkasen du bör läsa. Jag och Jonas Nilsson samtalade om ämnet också. Så klart spelade vi in det och jag kommer att lägga upp podden här snart. Han har redan gjort det, om du inte kan vänta.
-
Det har kommit en ny bok också, som jag är mäkta stolt över att vi ger ut.
Du vill inte sakna den i ditt bibliotek, det lovar jag. Beställ därför ditt exemplar här.
Och när jag ändå är inne på böcker så hade vi det väldigt trevligt när Vårdkasens kulturkafé och antikvariat höll öppet under helgen. På lördagen tittade vi på filmen What Is a Woman? av Matt Walsh.
Det gjorde mig gott eftersom jag höll på att glömma hur ondskefull translobbyn faktiskt är. Många delar nog känslan att hela detta woke-eländet håller på att lugna ner sig. Men att deklarera att segern är vår är ett gruvligt misstag.
Efter filmen kom samtalen att röra sig om det vi sett, och en som kommit för att titta blev snabbt medelpunkten för samtalet. Vederbörande var själv uppvuxen i USA, och i precis den miljön där woke är som starkast.
Det var fascinerande – och skrämmande – att lyssna på.
Vi får inte glömma att attackerna mot verkligheten och misstänkliggörandet av allt som är naturligt fortsätter alltjämt. Extra tydligt blev det när jag stötte på en avhandling om “digital ekofascism” som undersöker män som vandrar, kvinnor i sädesfält och söta djur.
Jag såg nyheten på Riks. Med ett snett leende. Men bakom det lurade en gammal ilska över viljan att göra också det mest mänskliga till något politiskt och misstänkt. Nog förstod jag att det inte skulle vara bra för blodtrycket att läsa vidare. Men jag var tvungen.
-
Det är alltså en Maria Darwish som har skrivit en doktorsavhandling i genusvetenskap vid Örebro universitet. Den handlar om bilder och annan kommunikation i radikalnationalistiska miljöer på Telegram. Ett återkommande motiv kallar hon och medförfattaren Lucas Gottzén för ”den kontemplative mannen”. Det låter ju trevligt, men jag tänker att de myntar det med aversion.
Denne man vandrar, sitter vid en eld eller blickar ut över ett landskap. Han är stillsam, naturälskande och befinner sig långt från den skrikande och beväpnade figur som annars brukar få representera den “yttersta högern”. Darwish säger i universitetets presentation att hon inte väntade sig att hitta så mycket utrymme för lugna skildringar av manlighet.
Den som driver en radikalnationalistisk kanal kan mycket väl använda en bild av en lägereld för att förfäkta en politisk idé. Det är inget nytt. Mer intressant är vad som händer när en forskare ser mannen vid elden och genast vill förklara hans stillhet som ett led i en politisk process?
Jag tänker, hur mycket kan hon egentligen veta om det han söker där ute?
Jag läste nyhetsartikeln, gick vidare till avhandlingen och tänkte hela tiden på naturen som jag själv har hittat tillbaka till. Plötsligt satt jag där och läste om ”den kontemplative mannen” medan jag tänkte på en björk långt inne i en skog som jag brukar besöka. Jag log hela tiden. Men kände både frustration och ilska bygga upp.
