Den "gamla rörelsen" kanske kan lära oss vad som är heligt
Min generella kritik av den "gamla rörelsen" står jag för. Men när jag ser samtida haverier utspela sig så inser jag också att det fanns något väldigt fundamentalt och enkelt som gått förlorat.
Jag har erfarenheter som inte låter sig reduceras till idéer. De måste ha levts för att förstås. De sitter i kroppen, i minnet av människor, i rörelser, i blickar och i handlingar som aldrig behövde förklaras. Så när jag ser tillbaka på de år då jag först blev en del av en nationell ungdomsrörelse, handlar det därför inte i första hand om politik i snäv mening. Det handlar om en grund. En självklarhet.
Vi var unga. För unga för att förstå mycket av det vi rörde oss i. Men tillräckligt närvarande för att bära något som i efterhand faktiskt framstår som mer sammanhållet än det mesta som finns idag. Det är underligt. Jag kritiserar ofta "då" eftersom jag ser allt positivt vi har "nu". Men när jag ser bortom alla lager av det negativa, så ser jag något som eroderat idag.
-
Gemenskapen då var konkret. Den var inte ord. Den bestod av människor man reste till, sov hos, drack med, bråkade med, skrattade med. Den sträckte sig över städer, över länder, över språk och kulturer. Det fanns en levd erfarenhet av att höra samman med andra som delade något mer än åsikter. Svenskar, danskar, tyskar, fransmän, italienare och en eller annan polack, rumän eller serb. Skillnaderna var tydliga, ibland stora. Samtidigt fanns en överordnad känsla av tillhörighet.
Europa var inte en konstruktion.
Hon var ett levande hem.
Detta var inte resultatet av teorier eller program. Det var en självklar utgångspunkt. Något som inte behövde diskuteras. Vi sjöng om det, reste efter det, sökte det i varandra. Idén om en europeisk gemenskap levde i möten mellan människor, inte i dokument eller institutioner.
Samtidigt var nationen självklar. Sverige var inte ett projekt som behövde motiveras. Det var vårt land. Det heliga fosterlandet. Det fanns ett värde i det oavsett vilka som för tillfället styrde. Det skulle försvaras eftersom vi förstod att det var en förutsättning. Det nordiska sågs som en naturlig utvidgning av detta. Brödrafolk. Något man inte behövde argumentera för.
Ur detta växte också en känsla av uppgift. Vi såg oss som en spjutspets. Inte i bemärkelsen att vi förstod allt eller hade svaren (även om vi nog trodde det då). Utan i bemärkelsen att vi skulle stå där det krävdes. På barrikaderna, ja. Men också i vardagen. Vara tillgängliga. Bära något vidare.
Det var ungdomligt. Ibland omoget. Ofta kantigt. Det blev fel många gånger. Men det var på riktigt. Det var levande.
-
Men det fanns också något annat som i efterhand framstår som avgörande, när jag jämför med "miljön" idag. Det som inte behövde sägas.
Vi diskuterade inte könsroller. Vi teoretiserade inte kring relationer. Män och kvinnor var med på samma villkor. Man bidrog efter förmåga. Det fanns en självklar respekt. Inte för att den var formulerad, utan för att den levdes. Folk fick göra som de ville, så länge de stod på vår sida.
Vi var inte dömande som man är idag. Det är min absoluta uppfattning.
Vi diskuterade inte kroppen som projekt. Det fanns en vilja att vara stark, att hålla sig i form, att framstå på ett sätt som gjorde rörelsen rättvisa. Samtidigt saknades den fixering som idag genomsyrar så mycket. Träning, kost, utseende blev aldrig ideologiska slagfält.
Familj? Inte familj? Det var ditt problem. Det var upp till de berörda. Vem som gjorde vad i relationen … samma sak där. Det som fungerade.
Fokus låg på det gemensamma.
Detta är kanske den tydligaste skillnaden mot idag.
Den gemensamma grunden har försvunnit känner jag. Och jag sörjer det.
Genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Där det en gång fanns en självklar utgångspunkt i jorden, i folket, i den större europeiska tillhörigheten, finns idag något helt annat. En uppsplittring. En rastlöshet. Ett ständigt tyckande.
Rörelsen, i den mening den en gång existerade, finns inte längre. Och ja, det är lika bra det. Men vi tappade något. För i dess ställe finns fragment. Enskilda röster. Disparata idéer. Och en märklig fixering vid detaljer.
Det diskuteras om man ska göra lumpen och inte. Hur man ska äta. Hur man ska klä sig. Hur man ska tala. Hur man ska leva. Varje fråga blir en möjlig konflikt. Varje skillnad en anledning att dra en gräns. Tid läggs på konspirationer. På ressentiment. På att positionera sig gentemot andra. Den gemensamma riktningen ersätts av ständiga inre strider.
Detta är ingen slump. Det är ett uttryck för att grunden saknas.
När det inte längre finns något som upplevs som heligt, något som står över individen och binder samman, fylls tomrummet av konflikt. Allt blir förhandlingsbart. Allt blir en fråga om åsikt. Och därmed också en möjlighet till splittring. Vi lever efter den marxistiska idén om "kamp" mellan allt man kan skapa kamp mellan.
Den digitala världen har förstärkt detta. Varje udda teori, varje marginaliserad tanke, varje personlig fixering kan idag hitta en publik. Det som tidigare sorterades bort i mötet mellan människor får nu näring. Resultatet är en rörelse som inte längre förmår samla, utan snarare fragmentera sig själv.
Samtidigt finns en ironi i detta. För den äldre rörelsen hade sina egna svagheter. Allvarliga sådana.
Vi saknade långsiktighet. Vi saknade förståelse för att bygga något som kunde bestå. Aggressivitet (och ressentiment) fick ofta styra. Våra uttryck var ofta negativa. Vi definierade oss som alltid i opposition. Våld och revolutionära fantasier lockade. Det var en ungdomlig hållning. I grunden omogen.
Detta begränsade oss. Det gjorde att mycket av det som kunde ha vuxit istället brändes ut. Det är viktigt att se detta. För utan den insikten blir varje längtan bakåt en återvändsgränd.
-
Och nej. Det handlar inte om att återvända. Det handlar om att återupprätta det som var bärkraftigt, och göra upp med det som inte var det. Frågan är därför inte om det går att återskapa en sådan grund. Frågan är vem som är beredd att göra det.
Det kräver något annat än det som dominerar idag. Det kräver att människor kliver fram och säger det som behöver sägas. Att de vågar formulera en grund som inte bygger på konflikt, utan på tillhörighet.
Den heliga fosterjorden är en sådan utgångspunkt. Inte som slogan, utan som verklighet. Jorden som bär oss. Historien som format oss. Det folk som vuxit fram ur detta.
Folkgemenskapen är en annan. Inte som abstrakt idé, utan som levd praktik. Att se värdet i människor utifrån deras vilja att bidra till det gemensamma. Att minska avstånd, inte öka dem. Det innebär inte att sluta dela med sig av sin egen teori om förhållande, hälsa och vad det nu må vara: men det handlar om att veta sin plats. Att inte framhärda. Att fokusera på det viktiga som förenar.
Brödrafolken i Norden och Europa utgör en tredje. Inte som politisk konstruktion i detta skede, utan som kulturell och civilisatorisk verklighet. En gemenskap som kan byggas genom relationer, utbyte, gemensamt arbete.
Ur detta växer nationen Europa fram, genom människor som kommer nära varandra och som inser att de är löv på olika grenar men av samma stam. Medan politiker och påverkare från alla möjliga håll och kanter stångas i Bryssel, bygger vi ett ett Europa av nationer som ser sig själva som delar av en större helhet: en levande civilisation. Självklart ska vi arbeta för att våra idéer hörs också i Bryssel, men vi vet att den organiska vägen underifrån är den som håller hela vägen.
Men inget av detta sker av sig självt.
Det kräver att vissa tar ansvar. Inte genom att kräva makt, utan genom att bära riktning. De folkliga eliter som förmår resa sig ur samtidens splittring och återknyta till något djupare.
De som slutar fastna i detaljer. Som lämnar de destruktiva miljöerna bakom sig utan att behöva bekämpa dem. Som bygger relationer där det finns möjlighet. Som fördjupar sig i kultur, historia, språk. Som skapar istället för att reagera. Som vägrar låta konflikter från förra seklet stå i vägen för Europas framtid idag.
Framtiden tillhör inte de som ropar högst. Den tillhör de som bygger.
Vägen framåt är därför inte oklar. Den är krävande, men tydlig.
Åter till den heliga jorden.
Åter till det heliga folken.
Åter till gemenskapen.
Åter till Europa.
Inte som nostalgi eller utopi. Utan som praktisk riktning. Som något vi lever och strävar efter. Och där vi vågar lämna bakom allt som försöker hålla oss kvar.
Det börjar alltid med några få som ser klart. Som nyktrar till. Som vägrar låta sig dras med i det som splittrar. Som tar på sig uppgiften för att den är rätt.
Resten följer efter.
