"De kommer med nästa tåg"

Det var mig de var ute efter och jag förstod att det kunde gå riktigt illa. Men på skolgården väntade ett mirakel

”Det är på väg ett gäng från Jakan i dag. Dom från Sångvägen. Och dom ska plocka dig!”

Vem som förvarnade mig minns jag inte. Däremot minns jag att jag inte blev förvånad. Rädd? Jodå. Stressad? Absolut. Men jag kunde ju komma undan. Nu var jag förvarnad, så det var bara att skolka och gå hem.

Det gjorde jag inte.

Jag stannade kvar i skolan. Hur mycket jag än inte ville vara kvar fanns det inget alternativ. Men jag gick inte på några lektioner. Jag tänkte och tänkte ännu mer. Vad kunde jag göra? Inte ett dugg.

Under förmiddagens raster spred sig ryktet om vad som var på gång. Många kom fram och berättade det för mig:

”Har du hört …”

Jodå, jag hade hört. Nej, jag tänkte inte dra hem.

Klockan gick mot lunch.

-

Nationalist var jag innan håret rakades av och jag blev skinhead. Just det steget tog jag efter att ha blivit misshandlad i skolan av fyra eller fem ”blattar”. Allt hänger så klart ihop. Misshandeln berodde på att jag var nationalist och därtill den sorten som inte dolde det.

Det är tidigt 1990-tal i Kallhäll, Järfälla, utanför Stockholm. I sjuan sker det första mötet med mångkulturen. Det första ”mötet mellan människor” som sades skulle berika oss. Snarare drabbade det oss. De var inte många, men kompenserade för det genom att vara både påstridiga och konfrontativa.

Mitt minne är att de flesta av mina skolkamrater helt sonika tittade bort, tog en annan väg och höll sig undan. Man kunde göra det då. Vi var flera hundra elever i skolan och de var bara en handfull. Men jag stack ut redan på förhand eftersom jag hade en svensk flagga på jackan och ibland bar en t-tröja med samma motiv.

Jag hade blivit medlem i Sverigepartiet i tolvårsåldern eftersom jag var nationalist. Det var alltså inte på grund av dåliga upplevelser av invandrare eller av hat mot flyktingar. Mitt engagemang var ett demokratiskt nationalistiskt engagemang.

Man skulle vara delaktig, hade jag lärt mig. Demokratins styrka var att vi skulle få uttrycka oss även om vi inte höll med varandra. Och att vi skulle lyssna och visa respekt för varandra. Allt det hade jag itutats. Senare förstod jag att det var en lögn.

Jag stack således ut bland mina jämnåriga. Det har sitt pris. Bland annat blev jag den tydligt utpekade fienden för ”blattegänget”. Inte bara för dem i skolan, utan också för deras vänner i grannförorterna. Personer jag aldrig hade träffat.

Värst – hade jag förstått det som – var de från Sångvägen i Jakobsberg. I moderna termer var de ett multikriminellt gäng, trots sina unga år. Den etniska sammansättningen var oklar, men jag tror att anföraren var svensk med föräldrar från Finland. Alla var de dock ”blattar”, så som termen används i dag.

Antirasistkampanjerna var ständigt återkommande och förortsgängen hade oss ”rassar” ganska högt upp på prioriteringslistan. Man visste att man kunde ge sig på oss utan några större konsekvenser. Samhället hade ju deklarerat att vi var någon form av ondska. Att de därför satte siktet på mig, en mer eller mindre jämnårig, uttalad och ganska oresonlig ”rasse” i Kallhäll, var kanske inte så underligt.

Källtorpskolan i Kallhäll ligger ett stenkast från centrum, där också pendeltågen stannar. Det är en stor, platt byggnad i två våningar. Vid lunch minns jag att jag sammanträffade med mina två vapendragare, Toni och Rickard. De var året yngre än jag och de enda i skolan som, likt mig, var tydliga ”rassar”.

Vi tog ett litet klassrum på övervåningen i besittning. Därifrån såg vi skolgården. På håll Kallhälls centrum. Snabbt konstaterade vi att vi inte hade någon chans om fienden kom. Ryktena sa att gänget var på väg på riktigt och att de var ”beväpnade”.

Vi kunde väl prestera något stolsben eller brännbollsträ, på sin höjd. Det var en dyster stämning på ”krigsrådet”. Mobiltelefoner fanns inte, så jag kunde inte få tag på mina vänner och begära förstärkning. Dessa vänner var dessutom äldre och antagligen på sina jobb. Ingen var i närheten.

Den enda ”äldre” jag hade pratat med var Peter. Vi kände knappt varandra, men kände till varandra. Han kom körande på sin moped till skolgården och vi pratade en stund. Han var en ”värsting” och lovade att han skulle ”hänga kvar ett tag och se vad som hände”. Det var uppskattat.

Kanske undrar du var lärarna höll hus. Jag minns faktiskt inte. Men jag vet att jag inte sa något till dem. Detta skulle vi reda ut själva. Vi kom inte fram till någon plan alls, utan det fick väl bära eller brista.

Det var inte förrän någon kom förbi och sa att ”de kommer med nästa tåg” som jag på riktigt insåg att det hela var på allvar. Fram tills dess trodde jag nog inte riktigt själv att det skulle bli något av det. Hot om att bli ”plockad” var inte vardagsmat, men jag hade hört det förut.

Det rörde sig alltså bara om en halvtimme. Sedan skulle de vara här.

Kanske bad jag till gudarna om hjälp. Vad annat kunde jag göra?