Citizen Vigilante och den eviga hämnarberättelsen
Om en film som speglar vår tid mer än den förändrar den.
Hämnargenren har fått ett nytt tillskott. Och det är inte Jens Ganmans senaste böcker jag åsyftar, även om de också passar in. Det är filmen Citizen Vigilante jag tänker på.
Mitt flöde på X svämmar över av bilder, citat och mer eller mindre genomtänkta analyser av den. Jag förstår varför den sticker ut. Och det är inte för att huvudpersonen konfronterar, misshandlar och dödar kriminella, våldtäktsmän eller för den delen domaren som släpper dem fria. Sådant har vi sett förut. Det som sticker ut är att de kriminella är ickeeuropéer.
Filmen speglar därmed verkligheten för många i Europa och västvärlden. Till skillnad från många andra filmer och serier, där gärningsmän och offer byter plats i förhållande till hur många uppfattar den värld de lever i.
Citizen Vigilante är dessutom en film i rätt tid. Just nu kokar det inom delar av befolkningen. Efter mord och överfall i Frankrike, England och Nordirland, och efter en ändlös ström av klipp där utlänningar över hela Europa beter sig aggressivt och oanständigt, är ilskan och frustrationen stor. Vad är då bättre – när man är arg, frustrerad och känner att man håller på att gå sönder – än att titta på en film där någon gör det man känner med hela sitt väsen borde göras?
Böcker, filmer och serier med hämnar-tema har en lång historia. Den moderna hämnarberättelsen tar, enligt min mening, sin början med Michael Kohlhaas av Heinrich von Kleist. Den kom ut i början av 1800-talet. Långt senare har vi Death Wish-filmerna på 1970-talet, Falling Down från 1993 och Law Abiding Citizen från 2009.
Inom den politiska nationalistiska miljön finns en uppsjö av böcker på samma tema. Hunter av William Pierce och A Candidate for the Order av Michal A. Hoffman II tillhör de mer kända.
Berättelserna i sig är inget att bli exalterad över.
Det finns inget som i sig gör hämndberättelser mer problematiska än andra berättelser om våld. De säger inte nödvändigtvis mer om en subkultur än gangsterfilmer säger om sin publik eller våldtäktshämndfilmer säger om kvinnor som uppskattar dem.
Forskningen på området är inte entydig. Somliga hävdar att hämnargenren blir en säkerhetsventil som gör att man kan släppa och gå vidare. Andra tror att de kan göra betraktaren mer benägen att både tänka på konflikten och agera.
I min bok Den sista galgen utvecklar jag resonemanget om hur den västerländska civilisationen under århundraden successivt selekterat bort vissa beteendemönster. Ett av resultaten är att européer, jämfört med många andra historiska samhällen, i betydligt mindre utsträckning är benägna att ta till våld.
Eftersom större delen av befolkningen i Europa är återhållsam och foglig, snarare än tvärtom, applicerar jag den första slutsatsen på Citizen Vigilante. Befolkningsandelen som går från ord till handling är mycket liten. Därför finns det också skäl att vara försiktig med att tillskriva en enskild film någon avgörande betydelse.
Den som tror att Citizen Vigilante kommer att utlösa en våg av ensamma hämnare – oavsett vilken sida av den civilisatoriska kamp som pågår vederbörande står på – tror fel. Om inte verkligheten själv förmår majoriteter att sluta sig bakom radikala politiska alternativ, kommer en film knappast att förmå dem att ta det extrema steget till fysisk konfrontation.
Finns det en bakomliggande agenda med filmen? Många tror det. Det vänsterliberala komplexet menar att den försöker pusha våld, hat och rasism. Samtidigt hoppas de mer fantasifulla och frasradikala på andra sidan att vänsterliberalerna för en gångs skull har rätt.
Andra oroar sig över att det är counterjihadisterna som fortsätter att vandra i sionisternas ledband och promotar filmen för att få unga arga européer att bli mer våldsamma mot muslimer. Ytterligare andra tror att det hela bara syftar till att destabilisera Europa och att avsändaren därmed är Ryssland, Kina eller USA.
Jag drar blankt med Ockhams rakhyvel och tror att både pengar och effektsökeri ligger bakom det hela. Det finns mycket pengar att tjäna på turbulensen i Europa och USA. När en civilisation visar sprickor i fasaden kan opportunisten tälja guld. Och nog får man mer än 15 minuter i rampljuset därtill. Visst kan det vara så att somliga inblandade också ser filmen som ett sätt att främja en personlig agenda de råkar ha, men det förändrar inte min slutsats.
Citizen Vigilante är framför allt ett barn av sin tid. Den har inte skapat den frustration som många känner. Den har fångat den, paketerat den och sålt den.
Ibland är en film bara en film, även om den sticker ut. Och ibland är en film ett tecken på att tiden har förändrats långt mer än filmen någonsin kommer att göra.
För den nationella oppositionen är lärdomen enkel: det går att skapa verk som engagerar utan att ha den etablerade kulturindustrin bakom sig.
Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.
Slut upp och hjälp till.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶
Det betyder mycket och jag tackar på förhand!