Början på slutet är här igen
Nyhetsbrev vecka 48, 2025
Kära läsare,
Det är första advent och jag hoppas att du haft en fantastisk sådan, hur du än firar den. För egen del blev det inte alls, faktiskt. Annat upptog dagen och jag kom inte ens ihåg att det var denna dag förrän i kvällningen.
Jag ler lite sorgset åt det, för jag borde nog ”veta” bättre. Jag borde så klart ha haft koll på datumet.
Det är trots allt en viktig tradition, och den har varit viktig för mig – om än mer av kulturella än religiösa skäl – under hela mitt liv. Jag minns adventsfikat hemma när jag var liten. Jag minns dofterna och pirret över att det lackade mot jul. Bra minnen.
Men minnen är en sak, traditioner något annat.
Igår fyllde Det fria Sverige åtta år. Inte illa för en organisation som många spådde inte hade framtiden för sig. Men både ”fikanationalism” och många andra nygamla grepp har ändå visat sig vara bra i det långa loppet.
Jag spelade teater på evenemanget. Min roll var ganska enkel. Det var jag själv, med en twist. Det fanns lite av en ”galen trollkarl” över mig och jag läste ur en bok som hade skrivits. Den handlade om förfäderna och om vårt folks vandring från en mytisk forntid till idag. I den läste jag om hur en kultur och civilisation går under.
”Det är de små sakerna först”, läste jag. Bland annat hur traditioner försvinner från folket utan att de ens saknar dem. I efterhand är det ett tydligt tecken. Jag tar det till mig. Därför är jag också glad över att jag saknar adventsfirandet här hemma. Lite fika har man alltid tid för.
–
Det var en trevlig tillställning i Svenskarnas hus, även om jag ibland ser tillbaka på de större festerna som avlöpte förr om åren i huset – i början – och undrar: Var tog alla vägen? Att besökarantalet har sinat en aning – så är det. Svenskarnas hus är ”något som finns” för många. Jag tror att man glömmer att värdera det. Det är synd, för, som med kon, saknas den bara när spiltan är tom.
Men ett har jag lärt mig genom åren på dessa barrikader: Den som ståndaktigt gör rätt kommer förr eller senare att belönas. Och att ha samlingsplatser som är våra – det är ingen dum sak att ha.
–
Sinat har också flera av dem som tidigare stöttade denna sida. Det är tråkigt, så klart, att se antalet ticka ner, men jag tror jag vet vad det beror på (förutom att den tyvärr behandlats något styvmoderligt under en period – men det är på grund av skäl som är goda, även om jag inte har för avsikt att redovisa dem). Jag tror att somliga blivit missnöjda med att jag inte är lika arg … att jag inte är lika konfrontativ.
Jag har fått sådana meddelanden. Man vill ha ”piskor och spikklubbor” och den Söderman som hade alltför högt blodtryck och ett ganska sorgligt allmänt hälsotillstånd. Tji fick de … Kanske var det mer underhållande förut, när jag var arg. Men det är betydligt mer substantiellt nu, och jag vill tala med – och till – er som är där, eller på väg dit. Det är nämligen framtiden. Ressentiment har inget nytt och vackert skapats av.
Det viktiga i livet, kära läsare, är inte att tillfredsställa alla som, för sitt eget nöjes skull, vill se den version av dig som är sämst. Glöm aldrig det. Och nu när jag känner att det börjar bli dags att blåsa liv i härden igen, att fylka härdens folk och kalla dem samman från diasporan – då vill jag göra det med en ny anda. Jag återkommer i saken.
Återigen önskar jag dig en stilla och härlig första advent.
Jag tackar för uppmärksamheten.
Jag önskar dig allt gott.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶