Att vara lojal mot sig själv

Om man kommer till insikt med vem man är så måste man ta konsekvenserna av det och följa den utstakade vägen. Av egen kraft och med Guds hjälp går det.

Individuationen är som livet självt. Ibland går den ohyggligt långsamt. Ibland tror man sig veta vart allt är på väg så man tillåter sig att ta ut lyckan i förskott. Men den är en kraft man inte kan styra över utan bara lära sig acceptera. Den är tidvis en senfärdig alkemisk process, för att sedan blixtra till. Smärtsamt blir man varse att det inte handlar om att finna lycka.

De senaste åren har för mig varit en tid av hastig själslig alkemi. Jag hade länge gått lite vid sidan av mig själv – stilla seglat fram i nästan uttorkade flodbäddar och gjort det som varit nödvändigt. Sedan kom skyfallet, som det gör då och då. Flodbäddarna fylldes och jag rusade helt plötsligt fram. Vattnet fann nya vägar.

Jag lärde känna mig själv på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Jag började förstå mig själv. Det har varit omtumlande och känslomässigt påtagligt. Och det verkar som att jag till sist hittade tillbaka till mig själv igen. Den jag var innan, men medveten på ett sätt jag inte var tidigare. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag ska göra. Vad jag måste göra.