Att lyfta är livet

En slutsats som jag kommit fram till under många långa smärtsamma timmar på träningsanläggningar genom åren.

Det är en speciell känsla som far igenom kroppen när man precis ska till att ta i och påbörja lyftet. Ja, det är andligt och jag konstaterar det per omgående. Total närvaro i nuet. Sinne och kropp blir ett. Jag känner alla delar av mig själv samtidigt. Sinnet blir en del av hela kroppen.

Kraften samlas. Byggs upp. Sedan förlösningen då kraften exploderar. Explosionen börjar i ett litet korn djupt inom mig. Kraften expanderar och skjuter ut i alla delar av kroppen som tar i som en enhet. Kraftpulsen fortsätter känns det som, ut ur kroppen genom fötterna och händerna och huvudet. Sedan står man där när allt är klart: svag, trött och kraftlös.

Orgasmen är väldigt lik i beteende och känsla. Det finns inget sexuellt i lyftet däremot. Det är intensiteten och utmattningen jag tänker på. Njutning finns däremot. I överflöd. Smärta också. De två förnimmelserna gifter sig. Som de ska.

Njutning är smärtan – smärtan är njutning.

Jag har tränat styrketräning sedan jag var tolv år. Inte disciplinerat hela tiden men med en viss regelbundenhet i vart fall. Att lyfta, och gärna så tungt som möjligt, är det enda jag uppskattar som träning. Eftersom det är så mycket mer än träning.

Ingen stör, vilket är fallet med lagsporter eller kampsporter där man av tvång är flera som tränar tillsammans. När jag lyfter så kan jag vara ensam i nuet. Speciellt om jag har utrustning hemma. Men det går också bra på en träningsanläggning när andra är närvarande. Yttre ljud eller synintryck stör mig inte där och då. Jag gör som jag vill, när jag vill och hur jag vill. Det passar mig.

En gång i tiden drogs jag in i allt runtomkring-prat. Träningsprogram hit och set dit; reps och superset och uttröttning. “Vrid tummen så” och “sträck vaden åt det hållet” tills det roliga var borta. Nu för tiden är det basövningar och kanske något lite mer specifikt om jag känner för det. Och om någon frågar hur de ska träna säger jag numera “på det sätt som gör att du tränar” – vad och hur spelar mindre roll.

Jag är ingen tränare (annat än för min son) och jag har inga ambitioner utöver att lyfta tungt och tyngre hela tiden. Och det kommer jag göra tills jag tröttnar på det. Om jag tröttnar på det. Då får vi se vad som tar vid.

Fast visst, en kulle har jag som jag är beredd att dö på. Vem du än är. Man, kvinna, barn, gamling … träna styrketräning och framförallt basövningarna. Och vidare. Om jag bara har tid med en övning eller om jag bara fick göra en övning resten av mitt liv. Ja, då är det marklyft som gäller.

Motivationen att lyfta har varit olika under åren. Stora muskler; bli mer attraktiv; farligare i slagsmål och så vidare. Med åldern är hälsan ett viktigare skäl. Att orka med och må bra helt enkelt. Men visst, de gamla skälen är giltiga nu också.

Men jag önskar jag vetat det jag vet nu när jag var yngre. Vikten av rätt teknik och vikten av vila. Jag hade klarat mig undan en hel del skador som jag dragit på mig. Men istället får jag hjälpa sonen på vägen.

Den bästa motivationen, ord jag tänker på när det är motigt, levererades av Sokrates. Han sa:

“Ingen man har rätt att vara amatör när det gäller fysisk träning. Det är en skam för en man att bli gammal utan att se den skönhet och styrka som hans kropp är kapabel till.”

Och ja, det gäller så klart kvinnor också.