Att kunna falla på knä och vara ödmjuk
När jag insåg varför man faller på knä blev det självklart.
Under den period i mitt liv då jag var som mest kritisk till kristendomen så hade jag flera käpphästar jag hängde upp mig på. En av dem var att “jag inte faller på knä för någon, allra minst Jesus eller Gud” och så här i efterhand kan jag medge att det inte alls låter lika häftigt som jag tyckte då. Idén var att vi germaner “möter gudarna stående, som en jämlike”. Men hur skulle man kunna göra det?
🎧 I vanliga fall är det bara prenumeranter som kan lyssna när jag läser in mina texter. Inte denna gång dock. Spelaren hittar du längst ned.
Jag hade hört andra säga det och tog till mig det utan att tänka. Så ska man inte göra. Hur i hela friden kunde jag vara jämlik en gud? Om jag vore det så är antingen jag också en gud, eller så är guden inte gud. Och i båda fallen blir det hela väldigt bekymmersamt. Inte heller tänkte jag på att offer i sig innebär att jag är underställd och därmed ojämlik den jag offrar till. Offer handlar om att blidka gudarna och de måste blidkas eftersom de är högre än oss människor (eller i vart fall kan de hjälpa oss, om vi offrar till dem). Alltså är vi underställda dem. De hedniska gudarna skilde sig således inte från den kristna guden i den bemärkelsen.
Till sist handlar det om vad man tror på och om den tron är bra eller dålig.
Man måste ödmjuka sig och svårare än så är det inte. Det är själva saken med en tro, att sätta sig själv på plats och förstå att man inte är allt och att allt inte kretsar kring en själv eller ens önskningar och begär. Tvärtom, en bra tro lär dig att ödmjukt tjäna din Gud och hans folk – alltså ditt folk.
Vi, vårt folk, ska möta varandra jämlikt men jag faller på knä inför Guds majestät. Det är nyttigt för mig att göra det. Det är nyttigt för mig att be. Att be om förlåtelse för dumheter jag gör och att tacka för välsignelser jag får. Det är karaktärsdanande.
Jag ber också för dem jag älskar – varje morgon och kväll – och jag ber att människor som inte förstår bättre, som gör det onda eller bara struntar i allt, ska komma till insikt. Också det lär mig att sätta saker i rätt perspektiv. Jag ber om att mina fiender ska sluta vara det och att Guds fiender ska förgöras och att han ska använda mig och mitt liv för sin heliga sak.
Och detta gör jag på knä, i ödmjukhet och jag menar vartenda ord. Det påminner mig om min plats i det hela. Ganska ofta lägger jag in förfrågningar av privat natur också, jag tänker att det är lika bra att passa på … “om Herren nu vill vara så snäll”.
Viktigt är dock att inte be och bara luta sig tillbaka. Den som vågar vinner och man måste vara “ordets görare”. Den utan tro kan ju säga att det då slutar med en form av placeboeffekt där inställningen och tron gör att man kämpar på och därmed ökar sina chanser att lyckas. Jaha … så bra då, menar jag. Då borde många fler tro så det blir något vettigt gjort.
För min del får du tro lite hur du vill. Satanister – djävulsdyrkare – har jag inget för däremot, de ser jag som fiender och vill allt ont. Men utöver det känner jag ingen fiendskap med människor med en tro och andlighet som skiljer sig från min. Familj, folk och nation: i den ordningen, så är vi vänskapliga, du och jag. Om du prioriterar annat kommer jag tycka är du en självisk typ som jag inte respekterar alls.
Jag faller gärna på knä numera. Jag ser fram emot det. Jag finner gesten manlig, mänsklig och ödmjuk. Men jag faller inte på knä inför vem som helst. Gud, absolut. Och den kvinna jag älskar och vill göra till min. Båda tillfällena är heliga: alltid inför Gud och när jag en gång friar.
Är det allvar så är det.
Jag begär inget stöd, men jag ber om det
⟹ Vill ge en pengagåva så kan du göra det via Swish till 0762475672. Skriv gärna “gåva” i meddelandet.
Fler borde ödmjuka sig. Fler borde falla på knä. Fler borde tänka som du. Tack för en fin text 🙏🏼
Välskriven och tänkvärd text, som vanligt.
Grattis på födelsedagen, Magnus!