Att ha rätt är en tung börda

Jag vet hur framtiden kommer gestalta sig. Därför ger jag inte upp.

Tidigt 1990-tal. Engelbrektsmarschen med SD. Jag finns i publiken.

Sedan unga år har jag haft en enastående förmåga att kunna se in i framtiden. Inte på samma sätt som Johannes Bureus eller Siener van Rensburg, vilka båda hörde Gud tala till dem, utan mer eftersom jag ser mönster och förstår att efter a följer b och du kan inte bara runda b för att hoppa direkt till c om du ska göra på rätt sätt. Alltså: gör du si, så kommer en självklar reaktion.

---

🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.

---

Detta är inte alls självklart för andra, har jag insett genom åren.

Med åren har denna förmåga skärpts. På gott och ont. Jag undviker att applicera den på mig själv i någon större utsträckning. Det hämmar livet nämligen, gör det tråkigt. Men även när jag gör det i det privata betyder det inte att jag gör som jag borde. Precis som de flesta vill jag ofta att något ska vara på ett sätt jag egentligen vet att det inte är och agerar utifrån denna vilja. Jag hoppas att det jag vet kommer ske, inte ska ske. Jag har haft fel varje gång. Det tär, varför jag bestämt mig en gång för alla att inte upprepa just dessa misstag igen.

Något annat som hänt med åren är att jag har lärt mig tygla mitt rådgivande. Framförallt oönskade råd, men många gånger också ombedda råd eftersom sant sagda ord aldrig faller i god jord i det privata. Det finns ingen mening med att fara för hårt ut mot någon om man inser att de är för långt gångna i det irrationella resonemangen. Har de väl bestämt sig för att vara sin egen apologet är alla dörrar stängda. Visst, jag säger vad jag tycker, sedan försöker jag hålla tand för tunga.

Tyvärr resulterar ofta detta, oftast omedvetet, i en långsam, nästan omärklig upplösning av de mellanmänskliga banden: jag vill inte se det uppenbara (förutsägbara) spelas upp inför mina ögon. Det gör mig ju ledsen.

Jag har en del brev liggande hemma i en låda. Brev adresserade och klara med ovälkomna råd och förutsägelser. Breven är igenklistrade och kommer aldrig läsas. Efter hand kasseras de. De är mitt sätt att få ut frustrationen.

Som med så många andra välsignelser är ovanstående baksidan på myntet. Den följer på förståelsen av mystikerns mantra så ovan, så nedan och det faktum att min förmåga kan appliceras individuellt såväl som kollektivt.

Ett exempel som många går bet på är tron på förändring. Till exempel älskarinnan som tror att mannen visst kommer lämna sin fru. Det kommer han inte. Ordspråket säger att “regnet blöter leopardens fläckar men tvättar inte bort dem”.

De allra flesta är som de är och kommer fortsätta vara det oavsett vad vi hoppas på eller de själva säger. Förändring är möjlig och eftersträvansvärd, men icke förty är det sällan “fläckarna” tvättas bort. Se nu inte detta som en uppmaning att sluta hoppas, eller sluta försöka förändra det du är missnöjd med. Det är inte en sådan uppmaning. Men var realistisk och förstå hur saker och ting fungerar.

Det var “nedan” och tittar vi då på “ovan” så är det lika sant för kollektivet. Folk i gemen följer kollektiva mönster och ser man dem kan man förstå vartåt samhället barkar hän långt innan några uppenbara tecken syns. De olika generationer som utgör samhället är också förutsägbara utifrån det kollektiva psyket just den generationen format. Generationerna kommer bete sig på vissa sätt och deras “fläckar” kommer inte tvättas bort.

Svenskarna kommer inte ändra sig över en natt. Det sker dock en viss acceleration i förändringen i takt med att bekymren uppenbarar sig. På samma sätt kan en individ accelerera en inledd förändring av sig själv om det blir tydligt att saker faller samman omkring henne. Man agerar då utifrån självbevarelsedriften. Och precis som att individen kan ta sig i kragen för att undvika katastrofen, så kan folket göra det samma.

Men vara sig individen eller folket har tvättat bort fläckarna och så fort ordningen är återställd och faran över ropas återgår man till sitt invanda beteende. Att förstå det är nödvändigt, i det lilla så också i det stora.

Att undvika att ge ovälkomna råd i det lilla är en sak, ofta att föredra. Att undvika det i det stora – gentemot folket – är oacceptabelt. Att veta det vi vet om framtiden, du och jag, och inte ägna all tid vi kan åt att leverera våra ovälkomna råd till våra svenska fränder vore skamligt.

Jesu order var att ropa ut de goda nyheterna från hustaken och i Eddan varnas vi för att undvika vapenskifte eftersom vi kommer ångra oss på dödsbädden. Vårt folks framtid är något helt annat än våra privata relationer. Tro mig. Jag vet vad jag talar om. Jag vet vad det kan kosta, men jag vet också att göra rätt utan att vara rädd. Det finns en inre frid som tillkommer den som lever det liv hon är menad att leva. Det betyder inte att allt är frid och fröjd; det betyder inte att ångesten inte kan krama ens bröst. Det betyder bara att man vet att man gör det man är menad att göra.

Jag vet att jag ska säga ovälkomna sanningar och framhärda i dem. För få lyssnar. För få följer. Men det är en sakta växande skara. En skara som hör sanningen i orden eftersom de själva också ser det jag ser. Människor som inser att det jag och somliga med mig sa för 30 år sedan var förutsägelser om framtiden som alla slagit in eller håller på att slå in.

Så när jag varnar om vad som kommer ske i framtiden så sanna mina ord. Jag ser det lika tydligt som jag ser hur ljuset tränger bort mörkret utanför fönstret när jag skriver dessa ord. Jag har personligen agerat utifrån det jag vet kommer ske, jag har gjort analysen och därefter agerat. Inte bara för egen del utan också för att skapa förutsättningarna för andra att vara med och bygga en bättre framtid här och nu. Det är vad Det fria Sverige handlar om. Att vara allvarsamma och vuxna och ta ansvar. Det är att höra de ovälkomna råden och agera på dem, inte vifta bort dem eller ägna sig åt förnekelsens oädla konst.

Så ovan, så nedan. I det lilla så också i det stora. Så är det. Gör sedan som du vill.