Att förbjuda åsikter är en säker väg mot våld
Sverige i fara: Våldets närvaro och inskränkningar av friheter höjer varningsflaggor. En reflektion över hotet och vikten av öppen dialog.
Jag är rätt säker på att det finns krafter inom den djupa staten och i de dunklaste vänstervrår som mer än gärna vill se att "högerextremister" tar till våld i Sverige. Men jag tror inte de är så många. De flesta tror jag inte vill se våld på våra gator och torg. Man är, ärligt talat, rätt så knäpp och knepig om terrorism är det man går igång på. Det betyder inte att man inte kan föreställa sig en våldsam framtid eller att man inte begriper att våld är en fortsättning på politiken.1
Lika lite som jag vill se våldet i verkligheten, lika mycket förstår jag att det hela tiden står för dörren. Det är obehagligt att erkänna det, men icke förty är det sant. Det är också nödvändigt eftersom förhoppningen min är att ju fler som inser vartåt det barkar hän, kommer ge andra vägar mer tid och plats.
Alla inblandade bär en del av ansvaret.
Jag vill dela med mig av ett citat som jag tycker förklarar det hela väldigt bra. Jag hittade det på Twitter (platsen där sanningar sägs med få ord i denna tid). Det lyder som följer:
"Beröva mig alla möjligheter att uttrycka mig med ord, så berättar jag snart min livssaga för dig med knytnävarna. Ryck på axlarna vid var oro jag uttrycker, så rycker jag på axlarna då du ber för ditt liv. Låt andra regler gälla dig än mig, så låter jag inga regler gälla alls".
Sannare ord har sällan sagts.
Det finns mycket att gilla med Sverige, inte lika mycket med Sverige AB. Men en sak uppskattar jag här: våra medborgerliga fri- och rättigheter. Hur illa det än är ställt med lagar som "hets mot folkgrupp", kan jag faktiskt uttrycka mig, publicera böcker och organisera mig bäst jag vill. Ja, även om jag är "extremist". Det kan man inte säga om Tyskland, Ryssland eller Nordkorea.
Att vi kan det i Sverige är en av orsakerna till att vi har ett såpass fredligt politiskt klimat. Låter man folk komma till tals så stannar nävarna oknutna längs sidan. Vi vet ju att det är när argumenten tryter de tar vid (men också när de förbjuds).
I samma ögonblick man förbjuder människor att uttrycka en åsikt så har man tagit ett steg närmare våldet. För folk slutar inte tänka, tycka och känna bara för att staten säger att just deras åsikt är förbjuden. De hittar nya sätt att kommunicera den på och om de till sist berövas alla möjligheter att uttrycka sig, vad återstår då?
Det är just detta jag tänker på när jag oroar mig över utvecklingen i Sverige. Vi ska harmonisera våra lagar med EUs (närmare bestämt Tysklands) vilket innebär att det blir lite tystare och lite mer ofritt.
I minipodden som publicerades häromdagen pratade jag om Säkerhetspolisens nyfunna fiende och orosmolnen på den himlen. Lagstiftning, förbud och repression verkar vara vägen framåt staten väljer.
Jag har också skrivet om detta:
När friheterna inskränks så är det början på slutet. Det lär oss historien. Det sorgliga är att vägen dit både är lång och smärtfylld. Det är sadistiskt att (försöka) ta ifrån människor deras möjligheter att uttrycka sina tankar fritt. Det är också onödigt.
"Det finns något som är starkare än all väldens arméer och det är en idé vars tid har kommit", hälsar Victor Hugo. Uppenbarligen är Sverige AB rädd för idén om nationell suveränitet och ett svenskt Sverige.
"Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel" skrev Carl von Clausewitz. Krasst men sant.