År 2006 rasade Moderaterna över en efterlysning av fler lintottar i medierna, medan Folkpartiet betalade för att få bort svenskarna ur sin bild av framtiden. En omläsning av mina gamla texter påminner om hur länge dårskapen har pågått – och hur mycket bättre förutsättningar vår svenska strävan har idag.
Någon frågade någonstans om min bok Hell seger! Ett decennium i Svenska motståndsrörelsen fanns att få tag på. Frågan fick mig häromdagen att titta igenom bokhyllorna och leta fram mitt exemplar. Jag har varit sjuk ett tag (är på bättringsvägen) och därför haft tid att både bläddra och läsa. Boken gavs ut 2017 och samlar artiklar som jag skrev mellan åren 2003 och 2010 på SMR:s hemsida. Där finns också några biografiska anteckningar om min tid i organisationen.
Om någon tänkt skriva en biografi om mig, eller av någon outgrundlig anledning önskar följa min politiska utveckling (därtill min utveckling som skribent), finns det en hel del att hämta i boken. Expo har säkert ett exemplar redo, för den händelse att jag bjuds in till politikens finare rum någon gång. ”Titta vad han skrev 2003” och så var den sagan all.
Me ne frego!
För min egen del finns det nostalgi i bokens innehåll. Det är roligt att med över 20 års distans återkomma till sig själv och sin dåvarande tankevärld. Texterna från 2003 är dock inte de första jag skrev. Debuten skedde i Den svenske folksocialisten 1994 eller 1995. Men jag vet inte vilken text (eller vilka texter) som var mina. Jag var anonym på den tiden. Efter det blev det mer skrivet i egna projekt, både på nätet och i egenproducerade tidningar. De var kopierade och skickades ut via brev till en lista av prenumeranter bara något längre än Jerry Fletchers i Sammansvärjningen – du minns väl kultklassikern från 1997?
Det är i SMR som jag på riktigt inleder mitt skrivande, såväl nyhetsjournalistik som kåserier, ledare och allt annat som behövdes. Jag blir skribent, helt enkelt.
Lägger vi min nostalgi åt sidan så finns det faktiskt ett annat värde i de samlade texterna. Vi får en tydlig bild av vårt samhälle och hur det såg ut, vad som sades och av vem. Med mera. Javisst, utifrån ett nationellt perspektiv, men det är vad som saknas också. Ändlösa spaltmeter finns att tillgå i arkiven hos Kungliga biblioteket. Men de är inte kurerade som i min bok.
-
Boken är en hjälp på traven att inte glömma hur det såg ut. Och att lära av för var och en som fram tills nyligen stoppade huvudet i sanden. Jag hör ju ibland att ”det började med Löfven”. Nej. Det var illa redan med Persson. Och Bildt. Och Carlsson. Palme. Lämnar vi realpolitiken tror somliga andra att så galen som kulturen är idag har den inte varit tidigare. ”Det var bättre förr”. Nej. Det var det inte.
Hela mitt oppositionella liv, från de stapplande stegen runt 1990 fram till idag, har varit ett konstant vevande mot sådan dårskap att jag blivit traumatiserad, lider av PTSD och antagligen blivit bestulen på tio år i livslängd. Jag är fullkomligt allvarlig.
När nytillkomna beklagar sig över en till synes urspårad debatt idag … så tänker jag på den stora GB-bojkotten 2005 då glassen Nogger fick rejält med stryk av Centrum mot rasism.
Och om någon påpekar en groda från en politikers mun i samtiden … minns jag minister Jens Orback (S) som 2004 menade att vi borde vara snälla mot invandrarna eftersom vi själva en dag kanske blir en minoritet. Det var den 9 november 2004. Några dagar senare var det detta med hästen och hans mormors syster, en relation han uppskattade och som han tyckte bevisade att han inte var familjefundamentalist.
Kom således inte klagande över att det är lite knasigt nu. Vi är flera som levt och härdat ut väldigt länge.
-
Snart är 2026 över. Så jag läste om 2006. Inte blev jag besviken. Här är fyra exempel från det året, som just visar att det var långt ifrån bättre då.
Den 16 april publicerade Aftonbladet debattartikeln ”Povel prisar bara kritvita”. Michael Alonzo, Somar Al Naher och Björn Andersson hade granskat mottagarna av Karamelodiktstipendiet och upptäckt att ingen, enligt deras genomgång, var invandrad eller mörkhyad. Nu skulle Povel Ramel ställas till svars.
”Vad det beror på vet vi inte”, skrev de, varefter de ägnade resten av artikeln åt att förklara vad läsaren borde misstänka. Resonemanget gick från Ramels stipendium till diskriminering på arbetsmarknaden och svenskarnas kollektiva skuld. Regeringen hade dessutom utlyst 2006 till mångkulturår. Därför borde Ramel detta år ge stipendiet till någon med utländsk bakgrund.
I början av augusti var det sedan Kolmårdens tur. Fem kenyanska massajer arbetade på djurparken och uppträdde med traditionell dans under safarikvällarna. Centrum mot rasism protesterade. Arrangemanget bidrog till ”afrofobi” och förde tankarna till kolonialtidens förevisningar av människor, menade organisationen.
Kolmårdens vd Magnus Nilsson förklarade att massajerna var professionella djurvårdare som delade med sig av sina kunskaper och marknadsförde Kenya, nationalparken Masai Mara och resorna dit. En av deltagarna, Daniel Ole Leuka, försvarade också arbetet. De gjorde reklam för sitt land, fick bra betalt och upplevde inte att de jämställdes med djuren.
Det hjälpte föga att de berörda människorna själva hade en annan uppfattning. Yvonne Ruwaida, ordförande för Centrum mot rasism och riksdagsledamot för Miljöpartiet, ville att regeringen skulle agera mot rasism också i djurparkerna. Här hade afrikaner och svenskar ordnat ett samarbete som båda uppskattade. Som tur var fanns det statsfinansierade antirasister som kunde förklara problemet för dem.
I slutet av augusti hade Moderaternas partisekreterare Sven Otto Littorin anledning att ingripa. Den lokala kandidaten Agneta Östman-Wenge hade efterlyst fler lintottar i medierna och tyckt att det visades för många invandrarbarn. Littorin reagerade med den saklighet och besinning man förväntar sig av en blivande minister.
”Hon har hål i huvudet. Jag blir så förbannad. Det här är skandalöst dåligt.”
Kandidaten drog tillbaka sin kandidatur. Annars hade uteslutning kunnat bli aktuell, förklarade Littorin. Så allvarligt såg Moderaternas ledning på saken.
Fyra år senare skulle Littorin själv avgå sedan han konfronterats med anklagelser om sexköp, som han förnekade. Då hade uppmärksamheten förflyttats från hålet i en partikamrats huvud till misstankar om att han själv betalat för tillträde till andra. Den politiska karriären överlevde inte förflyttningen.
Sedan kom september och Folkpartiet, som idag heter Liberalerna. Inför valet hade partiet tryckt 300 000 exemplar av en valtidning. Där fanns listan Svensktoppen med ”tio bra saker vi har kvar” i framtiden. På åttonde plats stod svenskar.
Två valarbetare reagerade. Att framställa svenskar som något bra som skulle finnas kvar kunde uppfattas som främlingsfientligt. Och då gjorde partiet det enda rimliga, enligt den tidens politiska logik. Man stoppade hela upplagan och ersatte svenskarna med Nobelpris.
Partisekreteraren Johan Jakobsson hade först godkänt texten. Mellan tio och femton personer på parti- och riksdagskanslierna hade korrekturläst utan invändningar. Men efter protesterna ansågs risken för missförstånd vara för stor. Omtryckningen och distributionen kostade 160 000 kronor, vilket Jakobsson tyckte var värt pengarna.
Jag vill att du stannar upp vid det där. Ett svenskt riksdagsparti hade skrivit att svenskar var något bra att ha kvar i framtiden. När två valarbetare invände betalade partiet 160 000 kronor för att få bort formuleringen.
-
Det är klart att vi borde ha stängt gränserna helt vid det här laget. Självfallet hade ett medborgarskapsmoratorium varit något. Och återvandringen borde vara i full gång. Och den nygamla diskussionen om svenskhet och etnicitet – i vilken SD-företrädare nyligen gick rejält vilse – är dum och tröttsam. Men avgrundsvrålen från våra nytillkomna anhängare får de lägga ner. Snäpp upp er. Sluta tjuta.
För jämfört med 2006. Eller 1996 för den delen. Så har vår svenska strävan inte haft bättre förutsättningar än idag. Visst. Inom realpolitiken finns det mycket kvar att önska. Och inte har vi segrat i kulturkriget. Att vi kommer bli en minoritet i vårt eget land är i princip säkert vid det här laget.
Men likväl är våra förutsättningar bättre.
Bättre på alla sätt och vis.
Det vill jag att du tar med dig och funderar över.
Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.
Slut upp och hjälp till.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩
Det betyder mycket och jag tackar på förhand!