Är det människa och maskin som är räddar oss från den dystra demografin?

En mer hoppfull syn på västerlandets framtid.

Vi talar ofta om framtiden i siffror. Hur många barn föds? Hur många dör? Hur många kommer till våra länder, hur många lämnar? I den västerländska sfären har frågan om vårt folks fortlevnad blivit alltmer laddad, och det är inte svårt att förstå varför. Födelsetalen är låga, invandringen massiv, och systemen vi byggt upp knakar i fogarna.

Men innan vi drar slutsatser i affekt, behöver vi ta ett steg tillbaka.

För vad händer om det vi ser inte är slutet, utan början på något nytt?

Vi var många – men inte länge

Förr i tiden föddes många barn – det stämmer. Men vad som ofta glöms bort är att många också dog. Under 1800-talet var det normalt för oss att kvinnor födde fem, sex, ibland sju barn. Men barnadödligheten var hög och det var inte ovanligt att bara hälften nådde vuxen ålder. Det fanns inget överflöd. Det var en överlevnadsstrategi.

Idag är det annorlunda. Nästan alla barn som föds överlever. Livet är längre, tryggare, mer komplext. Människor vill inte längre bara existera – de vill leva. Resa. Skapa. Lära. Utforska. Och det gör att de flesta inte vill ha åtta barn. De vill ha ett eller två. Kanske inga alls i vissa fall. Men det betyder inte nödvändigtvis att man inte bidrar till samhället på ett konstruktivt sätt.

Det verkliga hotet och den felaktiga lösningen

Samtidigt ökar befolkningarna i Afrika och Mellanöstern explosionsartat. Andelen av världens befolkning som tillhör vårt folk minskar snabbt. Välfärdsstaterna är byggda för stabilitet – inte för inflöden av miljoner människor med andra normer och förväntningar. Tilliten urholkas, systemen belastas, framtiden känns osäker.

Och det är här många gör det klassiska felet: man tror att lösningen är att bara föda fler barn. Fler barn = räddning. Så var det en gång. Men inte längre.

För det vi står inför är inte samma situation som förr. Varken samhället, teknologin eller människan är densamma. Och att försöka tvinga fram gamla lösningar på nya problem är inte bara ineffektivt – det kan vara farligt.

En ny tidsålder

För första gången i mänsklighetens historia finns det ett alternativ. Ett nytt verktyg. En ny väg. Vi talar om robotisering och artificiell intelligens.

Om du idag kliver in i ett lager i Tyskland, eller ett sjukhus i Japan, möts du inte längre av människor i varje led. Du möts av robotar. Automatiserade system. AI som tar beslut snabbare och effektivare än människor. Och det här är bara början.

Inom 30 till 50 år kommer det vara fullt möjligt för samhällen att fungera utan att behöva föda tillväxt. Elektriker. Byggarbetare. Chaufförer. Vårdare. Lärarassistenter. Allt detta kommer kunna ersättasm inte i teorin, utan i praktiken. Och det är här vi måste våga tänka om. Inte bara för att anpassa oss, utan för att leda. Vi kommer skaffa barn för att vi vill, inte för att vi måste.

Det vi ser är alltså en demografisk nedgång – men i en teknologisk uppgång. Den här paradoxen sammanfattas väl i grafen nedan, som visar utvecklingen över två sekel.

---