Jag har skrivit flera artiklar om barn och familj under åren, och somliga återfinns här Vid härden. Barn och familj är favoritämnen för nationalister, av självklara skäl. Aborter som preventivmedel, katastrofalt låga födslotal, ett demografiskt skymningsläge och för mycket ensamhet istället för tvåsamhet samt polarisering mellan könen gör att det alltid är aktuellt. Och kanske desperat. Det är inte bra. Desperation är aldrig bra.
🎧 Som prenumerant kan du lyssna på denna artikel. Spelare finns längst ned.
Jag vill därför närma mig ämnet på ett sätt jag inte gjort tidigare. Det är på tiden, eftersom jag är rädd för att vi har varit och är för ensidiga och därmed orsakat mer skada än nytta.
Frågan jag ställer i rubriken är relevant för många människor som finns i vår gemenskap. Den är dock belagd med skam och skuld (eftersom svaret anses “självklart”) och stoppas därför undan. För de flesta är det självklart att barn är meningen med livet och att allt annat är sämre.
Tillåt mig att inte hålla med. Tillåt mig också att vara rättfram och tala klarspråk.
Men först: Nog är det så att för de allra flesta är familj och barn det rätta. Om de levde i en sådan konstellation skulle de må allra bäst. Många av de ensamma män och kvinnor som idag lever för sig själva och lider av psykisk ohälsa skulle slippa allt sådant om de hade ett liv tillsammans och några barn att lägga tid och energi på.
Framför allt skulle många kvinnor bli fullkomliga om de blev mödrar. Många "män" skulle därtill äntligen bli män om de blev fäder. Men inte alla. Och det är denna kulle jag kliver upp på nu, redo att dö på för er vars röst inte fått höras. Jag vill lyfta skulden och skammen från era axlar och säga: Barn är inte alltid meningen med livet.
Tittar vi på många (kanske de flesta) av vårt folks främsta filosofer, uppfinnare, kulturpersonligheter, statsmän och så vidare så är det tydligt att de satte sitt kall före barn. Antingen blev det inga barn, eller så blev det barn som de inte hade tid med. Det är kalla fakta. Människor i vars bröst den faustiska anden brinner starkt har ett annat kall. Det gäller både män och kvinnor.
Att få barn är att ägna 15-20 år åt dem. Det är att sätta sitt eget liv på paus för att ta hand om dem, tillse deras behov, uppfostra och finnas till hands. För de flesta är det helt naturligt att göra. För andra, som har råd, köps tjänster så att man kan fortsätta med sitt "skapande" (kulturutövning eller affärer) och så slipper man helt sonika ansvaret för telningarna.
Men om lågan brinner inom dig och du inte har råd att låta andra ta hand om dem … eller om du faktiskt känner att nej, “barn är inte för mig”. Då säger jag: Känn inte dåligt samvete om lågan som brinner är äkta.
Att var och en ska stå folket till tjänst är självklart. Vi tjänar på olika sätt och du måste förstå ditt kall. Det viktiga är att det du bidrar med faktiskt bidrar, inte att det stjälper. Om det inte är självklart för dig att bli mor eller far men att det däremot är självklart för dig att på andra sätt tjäna ditt folk så är det så. Du får inte nedvärdera dig själv för det. Du får inte känna skuld eller skam. Och vi, ditt folk, ska inte döma dig.
Vår framtid avgörs inte av massproduktion av barn. Det är kvalitet före kvantitet som gäller, vad än somliga säger. Jag hugger det i sten nu, om du inte redan förstått det.
För den biologiska materialisten är barn allt. Själva synen på tillvaron är där reducerad till förökande som hos djuren. Men människan är inte ett djur och det finns en mystisk verklighet. Att skaffa barn är ett sätt att hjälpa folket framåt, ett annat är att bidra till det kollektiva omedvetna, till blodsminnet, genom att leva ett liv där du låter lågan brinna och lämnar avtryck. Ett tredje är att göra avtryck i världen, att plantera träd i vars skugga du aldrig kommer få sitta, men däremot framtida generationer av ditt folk.
Många har under historien efterlämnat kulturgärningar eller livsöden som lyft oss som folk på ett andligt plan. I många fall försakade de familj och barn för att kunna leva ett fullödigt liv utefter deras behov och därmed kunde de berika oss alla. Många gånger var deras liv inte enkla. Kanske fick de dela det med någon som förstod dem, som kunde komplettera dem. Oftast inte.
De fick inga barn men deras tankar och känslor bärs vidare genom deras konst, författarskap, musik eller annat och blir en del av vårt kollektiva psyke. Deras ord och handlingar berör oss på sätt som de barn de aldrig fick antagligen inte hade kunnat. För dessa människor var det bättre att inte få barn och ingen skugga ska någonsin falla över dem.
Inte heller över dig, om du är en av dem vars öde är något annat än de flesta andras. I slutänden är frågan: vad är ett gott liv? Det är att tjäna sitt folk och vår Gud på det bästa sätt vi kan.
För de allra flesta innebär det familj och barn och ett liv som kretsar kring detta. Men inte för alla. Och om du är en av dem som känner att ditt öde är något annat, att du ska tjäna på ett annat sätt, ja då är det ditt öde att följa och all heder till dig om du gör det. För däri finns ett stort offer. Det är aldrig fel att tjäna sitt folk. Du är inte självisk bara för att du är sann mot dig själv.
Bara den som slarvar bort sitt liv, flyr plikten och förnekar Gud är en självisk usling.
Så kära syster … kära broder: Barn är inte meningen med livet. Att uppfylla sitt öde, att tjäna sitt folk och att göra sin plikt är vad allt handlar om.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Vid härden to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.