Alternativmedia innan internet

Det var inte bättre förr. Men vi fick det gjort likafullt. Här en berättelse om idealism, uthållighet och vikten av att helt sonika kämpa på.

1995 hade ungefär två procent av svenskarna tillgång till internet hemma. Via modem. Själv tillhörde jag de tidiga användarna. Men det användes inte som nu, och själv skulle jag inte producera någon hemsida förrän 1998 ungefär. Men det är en annan historia. Den jag ska berätta nu är hur jag började inom alternativmedia.

-

En sak är sig lik. Processen “ax till limpa”. Medan våra motståndare haft en hel industri bakom sig så har vi inom oppositionen förblivit allkonstnärer. AI är den första “riktiga” assistent jag haft. Somliga senare initiativ inom den alternativa median, som är välfinansierade och därmed också når långt, djupt och brett, har kunnat professionalisera arbetet. Samma person behöver inte göra research, skriva texten, redigera och korra och rubriksätta, publicera (på en sida som vederbörande knackat fram) och så vidare. Det är för övrigt enklare idag med tanke på att allt sker online. Förr var det mer tidsödande.

1994, eller 1995 kanske, tar jag mina första stapplande steg till vad som nu är en dryg 30-årig “karriär” inom journalistik och opinionsbildning. Organisationen heter Riksfronten och publikationen antingen Rikslarm eller Den svenske folksocialisten. Jag minns inte. Redaktionen, som också är högkvarter, är två lägenheter på Floravägen i Fagersta. Jag hyr en etta och Pär Öberg en tvåa bredvid min. Då är han också ledare för organisationen och jag är övertygad om att jag har något att bidra med.

Utgivningstakten är sporadisk. Vi siktar på sex gånger per år. Processen är långsam. Men väldigt tillfredsställande. Så här gick det till när jag lärde mig hantverket.

Texterna skrevs i ett ordbehandlingsprogram där vi kunde göra spalter. Tre stycken per A4-sida vill jag minnas. De skrevs ut och skars ut med en liten skärmaskin som gärna rev den sista biten. Också bilder klipptes ut från kopierade ark. Man plockade något från en bok eller en tidning. Kopierade det och klippte till.

När alla original var klara satte vi oss ned och monterade dem på blanka A4-papper. Ett stycke här, en bild och sedan nästa stycke. Sakta men säkert växte färdiga sidor fram och de lades undan i en plastmapp. Jag har ett nummer från 1996 bredvid mig när jag skriver, men det är gjort med PageMaker. Jag minns övergången till detta magiska program. Vilken skillnad. Både i utfall och i arbete. Denna berättelse är dock före PageMaker.

Ett nummer innehöll åtta sidor och för att göra dessa till en tidning krävdes ytterligare steg. De färdiga A4-sidorna monterades på A3-ark och det gällde att sätta dem i rätt följd och hålla i huvudet hur de skulle vikas sedan. Första och sista sidan ska vara på samma sida, med första till höger och sista till vänster. Och så vidare.

Väl färdiga med detta tog vi en kopp te. Kaffe trodde du kanske. Men nej, där och då dracks det ohemula mängder te. Ofta sorter jag inte kunde uttala namnet på. När allt var färdigt var det bara att gå de kilometer som låg mellan oss och den butik som sålde och servade kopiatorer … och erbjöd kopiering på A3-papper. Företaget låg på baksidan av Fagersta centrum och de två herrarna som drev det var sympatiskt inställda, varför vi aldrig hade några problem där i alla fall.

100, 200, 300 exemplar av varje sida landade sedan i våra händer. Pengar betalades och vi var snart på väg tillbaka igen. Kanske ett stopp för att köpa kuvert, häftklamrar eller vad som behövdes för resten av arbetet som återstod.

Väl tillbaka på redaktionen skulle alla ark vikas. Återigen gällde det att göra rätt. Därefter sattes de lösa bladen samman till en tidning, som veks ut och sedan plattades ut igen. Sedan tog momentet häftning vid. Det gjordes med en häftapparat som hade en förlängning. Det går utan, jag har gjort på det sättet också. Men vi slapp nypa varje klammer för hand.

Efter många om och men var de klara. Ett par hundra tidningar låg där i buntar framför oss. Medan jag vek dem ännu en gång och började lägga in dem i kuvert så skrevs adressetiketterna ut på en matrisskrivare. Jag kan höra ljudet när jag minns arbetet nu. Tungan använde vi inte för att klistra kuverten, däremot en fuktig svamp. Den ene blötte och limmade. Den andra gjorde samma sak med frimärket. För nej, de hade inte klister som idag. Varken frimärken eller kuvert. Adresserna däremot, de kunde man klistra på direkt.

Till sist var vi klara och då var det bara att snöra på skorna, plocka ihop alla försändelser och vandra iväg till postlådan. När det sista kuvertet petats in var det äntligen klart. Från ax till limpa. Verkligen.

Varför inte trycka? Varför inte en egen kopiator? Jag förstår att en del frågor poppar upp. Tryckerierna var då, som i många fall nu, inte särskilt vänligt inställda. Och så var det dyrt. Då, som nu, förväntade sig den engagerade skaran att materialet skulle vara billigt. Sex nummer hemskickade kostade 80 kronor per år. Det motsvarar 140 kronor idag. Självklart gick vi med förlust. För skojs skull räknade jag på kostnaden för ett nummer:

Tryck: två kronor
Porto: fyra kronor
Kuvert: en krona
Övrigt: tre kronor

Ett exemplar kostade oss 10 kronor.
Priset för prenumerant var 13 kronor.

Jag har inte räknat med någon arbetskostnad.

Så vi gick med förlust och betalade ur egen ficka för att kunna driva organisation och media. Och så såg det för min egen del ut fram till 2014, då jag för första gången fick ersättning för mitt arbete. Vilken ungefär är densamma som idag. Nej, den går inte att höja eftersom verkligheten är vad den är.

Medan våra politiska motståndare, från extremvänstern till liberala projekt, fått skattemiljarder i stöd genom åren för sina publikationer, och därmed kunnat betala sitt folk, så fick den nationella oppositionens företrädare betala för att arbeta, genom att förtjäna uppehället på andra sätt och sedan ägna “fritiden” åt den viktigaste verksamheten.

Inte heller kunde vår tidning, eller någon annan från “rörelsen”, distribueras via Pressbyrån. Vi kunde inte göra reklam någonstans och … ja, jag tror ni förstår. Nej, ekonomin har aldrig varit drivkraften och för det lilla fåtal “gamla rävar” som fortfarande kämpar på är det fortfarande sant. Det är passion, rakt igenom passion. Och en övertygelse om att detta arbete är viktigt. Idealism och passion gör ingen rik.

Det som gör mig lite bitter är alla de otroliga talanger som vår opposition tappat genom åren eftersom “rörelsen” aldrig satsat de resurser som borde ha satsats. Jag påminns om det när ett bekant namn dyker upp i helt andra sammanhang än dem vi en gång delade. Och nu på senare tid har opportunisterna kommit att ersätta idealisterna. Det kommer att komma surt efter.

-

Men med den lilla passusen bakom oss blir jag rörd när jag tänker tillbaka. Så mycket var emot oss, men ändå så trycktes tidningar, som fick bra spridning. Eldsjälar på ort efter ort i Sverige – unga män och kvinnor – tog på sig att distribuera materialet. På fester, i skolor, på arbetsplatser och genom att dela ut i brevlådor spreds tidningarna från norr till söder.

Jag hade varit en av dessa distributörer innan jag själv hamnade på den blygsamma redaktionen i Fagersta. Och jag skulle komma att bli en sådan igen framöver. För med internet slutade vi inte med papper. Tvärtom kom fler tidningar att startas, ges ut och sedan läggas ner. Och några av dem kom att skaka om etablissemanget rejält. De formade ungdomskultur, de berättade om händelser som gammelmedia vägrade berätta och de knöt samman tusentals och åter tusentals i vårt land.

Vikten av alternativmedia innan internet kan inte överskattas.

Och nu, efter 30 år bakom kopiatorer, tryckpressar, skärmar och med tankarna fokuserade på att med ord och bild driva vår svenska strävan framåt, känner jag att tidskriftens tid inte är över. Jag tror att vi måste ha en vettig publikation att samlas kring. En som trycks, känns i handen och som finns kvar när domäner släcks och opportunister går vidare med annat. Men det gäller att tillräckligt många förstår vikten av dem. Inte av pappersslöseri med nyheter som kan och bör finnas online, utan av publikationer som formar idéer, lever kultur och bygger gemenskap.

Själv fick jag blodad tand i den där lägenheten i Fagersta.
Och jag är inte den som ger upp.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶