Det är uppenbart att valtider gör många människor mer enkelspåriga än vanligt. Det är i sig inte konstigt, och jag konstaterar det utan någon egentlig värdering. Den som redan bestämt sig för att just hennes parti är vägen, sanningen och livet kommer att retardera till ”rösta på X”, oavsett vilka kalla fakta hon utsätts för.
Ett visst mått av detta är nödvändigt för att själva processen över huvud taget ska kunna fungera. Men med det sagt känner jag mig nödgad att stämma i bäcken. Utifrån mitt nationalistiska1 perspektiv och min känsla för intellektuell hederlighet måste jag dra blankt och försvara Markus Allard, partiledare för Örebropartiet.
Det visar sig nämligen nu att åtskilliga ”kommit på” att Örebropartiet hade en tydlig vänsterextrem prägel då det grundades våren 2014. Men det är ingen nyhet, och inte heller är det underligt. Markus Allard var från 2009 till 2013 ordförande för Ung Vänster i Örebro och uteslöts efter att ha uttalat stöd för den extremt våldsamma vänstersekten Revolutionära Fronten. Själv menar Allard att uteslutningen snarare handlade om maktkamp inom partiet, och inte heller det är särskilt osannolikt.
I valet 2014 blev det noll mandat för partiet. 2018 blev det två och 2022 fem mandat i kommunen och tre mandat i regionen. Vad han ägnat sig åt i maktens salar vet nog de flesta, så jag går inte in på det.
Det mest intressanta, utifrån det vi ser i dag, då Örebropartiet och Allard vinner stöd hos nationalister och Sverigevänner, är den politiska utveckling som han har gått igenom sedan 2014–2015.
Denna är viktig att ha koll på, eftersom attackerna nu, framför allt från partister men också från den ”anständiga” högern och delar av SD med flera, handlar om att misstänkliggöra Allard på grund av ståndpunkter, uttalanden och estetik från tio, tolv år tillbaka.
Och det är här jag ser rött, eftersom det är intellektuellt ohederligt.
2015 startade Allard en podd tillsammans med Malcom Kyeyune, och under åren som gick kunde man följa hans ideologiska utveckling och/eller fördjupning.
Själv säger Allard att han är populist. Den okunniga eller listiga propagandisten stämplar då populismen som en strategi som bygger på förenkling och opportunism, och därmed ansvarslöshet, eftersom populisten ”bara säger och lovar människor vad de vill höra och bli lovade”.
Men den formen av populism kan jag inte riktigt finna hos Allard. Däremot finner jag en sådan hos partier som lovar alltifrån Swexit till att ”hålla ihop Sverige” utan att kunna redovisa hur det, steg för steg ska gå till, utifrån rådande omständigheter.
Markus Allards populism stämmer däremot delvis in på Cas Muddes definition av populismen som ideologiskt ”tunn”. Kärnan är att folket är den legitima politiska auktoriteten. Mellan folket och eliten finns en konflikt. Politiken ska uttrycka folkets vilja. Till denna tunna populism kan man sedan knyta en ideologi.
Å andra sidan finner jag att partiet ligger förvånansvärt nära den amerikanska populismens grundstruktur som People’s Party gav uttryck för – alltså en ideologisk populism och inte något infantilt skällsord. Låt mig utveckla.
Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.
Slut upp och hjälp till.
⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌
⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩
Det betyder mycket och jag tackar på förhand!
Från klass till folk
People’s Party använde en analysmodell som på flera avgörande punkter känns igen från marxismen. Man tittade på produktion och ägande, på vem som skapade värden och vem som tillgodogjorde sig dem. Man såg också hur ekonomisk makt koncentrerades och sedan omsattes i politisk makt. I sitt politiska manifest (The Omaha Platform) från 1892, talas rentav om hur frukterna av miljoners arbete tas ifrån dem för att bygga enorma förmögenheter åt ett fåtal.
Men People’s Party var inte marxister. Där Marx ytterst såg konflikten mellan kapital och arbete såg de amerikanska populisterna snarare konflikten mellan producenter och dem som levde på producenternas arbete. Därmed kunde industriarbetaren, bonden och företagaren hamna på samma sida. ”Rikedomen tillhör den som skapar den”, slog partiet fast. Detta innebar att landsbygdens och städernas arbetande människor hade gemensamma intressen och gemensamma fiender.
Det är svårt att inte se likheten med Örebropartiets uppdelning mellan det produktiva Sverige och ”transferiatet”. Företagaren blir inte fiende därför att han äger sitt företag, och undersköterskan blir inte parasit därför att hennes lön betalas av kommunen. Frågan är i stället vem som producerar något och vem som lever på systemet utan att tillföra motsvarande värde.
Samma sak gäller synen på ägandet. People’s Party ville inte avskaffa privat ägande, men konstaterade krasst att järnvägsbolagen antingen skulle komma att äga folket eller att folket fick äga järnvägarna. Naturliga monopol och strategisk infrastruktur kunde alltså inte lämnas åt privata intressen bara därför att privat ägande i andra sammanhang fungerade utmärkt.
Örebropartiet resonerar på motsvarande sätt om bland annat elnäten och kraftproduktionen. Det är varken den socialistiska reflexen att staten ska äga allt eller den liberala reflexen att marknaden alltid vet bäst. Frågan är betydligt enklare. Vilken ägandeform tjänar folket bäst i det konkreta fallet?
Även arbetskraftsinvandringen erbjuder en intressant parallell. People’s Party konstaterade 1892 att importerad billig arbetskraft pressade de amerikanska arbetarnas löner. Det är i grunden samma ekonomiska analys som Örebropartiet använder när man talar om arbetskraftsinvandring, lönedumpning och svenska arbetares förhandlingsposition.
Det är här Allards politiska utveckling blir betydligt intressantare än någon berättelse om vänsterextremisten som plötsligt blivit höger. Han har inte ha kastat sin gamla analytiska verktygslåda i soporna. Klass, materiella intressen, produktion, ekonomisk makt och konflikten mellan den som arbetar och den som tillgodogör sig arbetets frukter är intakt.
Det som förändrats är snarare vad analysen leder fram till. Marxismens klasskamp och internationalism har ersatts av en producentpopulism2 där arbetaren och företagaren kan ha gemensamma intressen och där folket, snarare än klassen, blir det politiska subjektet. Till detta har kommit en allt tydligare nationalistisk dimension.
Är den politiska resan suspekt?
Med detta utrett – ja, för den som har ögon att läsa med och kapacitet att ta in, förstå och lägga samman information är det utrett – vill jag gå vidare med frågan om Markus Allard är suspekt som individ med tanke på hans politiska utveckling.