Alla meddelanden om att Paris har fallit är falska
Några korta tankar väl hemma i fosterlandet efter några dagar i Frankrikes huvudstad.
En vecka i Paris hade jag framför mig, och eftersom jag – precis som så många andra – befinner mig i en av alla de bubblor som finns på internet, var jag relativt säker på att mina upplevelser av staden skulle pendla mellan fantastiska och outsägligt sorgliga.
Fantastiska, eftersom det är en av Europas vackraste och mest historiska huvudstäder. Sorgliga, eftersom denna stad, enligt vad jag sett online, plågas av mångkulturellt elände, vänsterliberal politik och allt annat som jag tagit del av. Jag trodde mig veta att det skulle vara hart när omöjligt att besöka Eiffeltornet utan att behöva trängas med drivor av människor som inte alls har med vår civilisation att göra. Jag var också säker på att tunnelbanan skulle vara eländig, och att staden som sådan skulle kännas otrygg när kvällen närmade sig.
Jag har ju sett det. I filmklipp på X och annorstädes. Paris av i går finns inte. ”Det är över” för Frankrike och det finns inga fransmän kvar. ”Paris är belägrat”.
Så var det inte.
Alls.
Tvärtom visade Paris upp sig dag efter dag.
Tunnelbanan åkte jag utan problem, och från Notre-Dame till Panthéon, vidare till Napoleons grav och Trocadéro, och därifrån till det magnifika tornet – gata upp och gata ner – var det rent och kändes tryggt. Därtill visade sig fransmännen vara trevliga, hjälpsamma och generösa. Ja, det fanns fransmän. Överallt. Och de verkade leva precis som bilden jag hade av ”det gamla Frankrike”. Baguetter, bakverk och fransk mat överallt. Och franska flaggor – överallt. De verkar också mäkta stolta över sin kultur och historia. Snyggt och tillgängligt överallt jag ville besöka.
Det blev också några mindre gator. Långa promenader, såväl tidiga morgnar som sena kvällar.
—
Jag var orolig för att jag skulle lämna Paris med känslan av att det är kört för oss. X hade lärt mig det. Jag är så glad över att så inte är fallet. Tvärtom. Frankrike finns. Det franska folket lever och frodas. Och kulturen verkar föras vidare till småttingarna – som jag också såg en hel del av.
Men ja, det är mångkulturellt. På grund av den koloniala historien, men också på grund av det bedrägliga folkutbytet som pågår. Men det är inte alarmistiskt dåligt. Och min franska vän, som visade mig runt och såg till att jag slapp tänka på det praktiska, berättade att det finns en växande underström av yngre som återerövrar det franska. De klär sig och beter sig mer som i ”det gamla” Frankrike.
