Alla lika, alla olika – och båda är sant
Förstå skillnaden mellan grupp och individ – men också varför båda perspektiven behövs. Då faller mycket på plats.
Rakt på sak. Fördomar är inte fria fantasier. De bottnar ofta i kollektivt beteende – men varje individ förtjänar prövning.
Män som grupp är på ett visst sätt. Enskilda män avviker mer eller mindre från denna "manlighet". Europeiska män i grupp är på ett visst sätt, medan enskilda europeiska män skiljer sig åt. Svenska män i grupp är på ett visst sätt, medan en svensk man kan vara väldigt annorlunda från en annan.
Detta är givet för kvinnor också.
Därtill är det givet för alla möjliga grupper vi har omkring oss. Hos varje grupp du kan tänka på, som du tillskriver ett visst beteende, tankemönster eller liknande, så finns en sanning i botten. Gruppen som sådan har som kollektiv uppvisat beteendet vilket gjort det till en "fördom". Fördomar är förankrade i verkligheten.
De bottnar i en hårdkodning inom oss, som syftar till självbevarelse.
-
Människan är inte i grunden fientligt mot främlingar, det är inte vår startpunkt. Däremot är människan djupt programmerad att vara vaksam. Noga. Uppmärksam. Särskilt mot nya människor som inte tillhör den egna kretsen, den egna normen, det egna kontraktet av förtroende, återgäldning och förutsägbarhet.
Det här är inget man kan prata bort, inget man kan “utbilda” bort, inget som kom på 1800-talet som en dålig vana. Detta är biologi. Detta är hur vi överlevt som art.
I små förfädersamhällen bestod världen av två kategorier: de egna – och de andra. De egna kunde du samarbeta med, dela risker med, lita på i jakt, försvar, vård och vardag. De andra var okända element som först måste bedömas: är de vänligt sinnade, är de neutrala, är de konkurrenter om mark, partner, status, föda?
Det innebar inte att främlingar behandlades illa. Det innebar att allt började på samma sätt: försiktighet först, utvärdering sedan, kontakt därefter – om allt såg bra ut. Och ju mer främmande "de andra" var, desto mer försiktiga var vi, och desto mer nyfikna.
Barn uppvisar exakt samma mönster. De hatar inte det okända. De håller sig bara nära tryggheten tills det nya har prövats och visat sig vara ofarligt.
-
Det moderna samhället kräver det motsatta av oss: att vi ska stänga av denna uråldriga kompass och låtsas som att den inte finns. Att den som fortfarande känner den fungerar “fel”, som om människans egen överlevnadsmekanism vore en skamlig rest från stenåldern.
Men det är helt bakvänt.
Det naturliga är detta: människan samarbetar spontant inom den egna gruppen. Hon är nyfiken men skeptisk mot okända människor. Hon blir bara fientlig när hot uppstår.
Och det är en stor skillnad mellan grupp och individ. Människor i grupp kan bete sig på sätt som de aldrig skulle gjort vore de ensamma. Och det kynne som gruppen präglas av behöver inte vara sann för varje individ. Därför måste varje individ prövas som individ och varje grupp som grupp. Båda prövningarna är sanna.
Det är därför rimligt och rätt att säga: "nej, personer från grupp A gör sig icke besväret att söka omlokalisera sig till Sverige, pga. bristande IQ eller oönskat gruppbeteende” samtidigt som vi kan konstatera att om en eller annan från grupp A likväl hamnar på vår tröskel och visar sig vara extraordinära exemplar, så kan just de gå an. Men likväl måste vi ha i bakhuvudet att för många från grupp A så kommer gruppen vakna till liv och då blir det fel i alla fall.
-
Om var och en förstod detta. Att det finns en skillnad mellan individ och grupp, men att båda är giltiga när det kommer till samhälle, kultur och börd, så skulle samtiden både vara begriplig och hanterbar.
Då skulle grupper förstås som grupper och individer som individer. Det skulle minska polariseringen och göra världen betydligt trevligare att leva i. I väntan på det så kan du, om du förstår ovan resonemang, tjäna på det; både ekonomiskt och på ett personligt plan.
