Alltså… jag tänker ju varje gång: “Nu kan det inte bli dummare.” Och så kliver någon fram och (i det här fallet) stirrar på en halstablett med anor från 1920-talet och drabbas av en fullskalig existentiell kris mitt i Ica-gången. Det är nästan imponerande.

Här står en hel butik. Folk vill bara köpa potatis och mjölk, men godishyllan förvandlas till en moralisk krigszon — allt på grund av ett spanskt ord och en sotare på en påse. Det är en nivå av överkänslighet som borde klassas som extremsport.

Och symboliken han hittar! “Köp en slav för 10,95 kronor.” Herregud. Det krävs fantasi – det måste man ge honom. Förr kunde folk se en sotare och tänka: “Jaha, han jobbar väl med skorstenar.” Nu är det tydligen direktlinje till 1800-talets värsta hemskheter.

Det här är vad som händer i ett land där vuxna människor slutat lita på sunt förnuft och i stället jagar kränkningar som om de vore Pokémonkort. Samla alla! Extra poäng om du hittar en i godishyllan.

Och personalen: “Vi känner likadant som du.” Javisst. Vad ska de säga? De står där för några spänn i timmen och får en föreläsning av en kund som tror att en påse halstabletter är samhällsfarligt material. De vill bara hem. Inte diskutera språkhistoria på Balkan. De vill att kassasystemet ska sluta bugga.

Det mest tragikomiska är att sådana här utspel säger mer om oss än om något godis någonsin kan göra. Verkliga problem tuggar i sig trygghet, ordning och framtidstro — men vad hamnar på löpsedlarna? En påse godis.

Om du uppskattar hoppas jag också att du stöttar!

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Att Ica ”bör tänka igenom sitt sortiment”. Jodu. För att rädda nationen från den här historiska katastrofen. Vi talar alltså om ett varumärke äldre än din farfars farfars mustasch. Ett ord som betyder svart på flera språk. En sotare som… ja, sotar. Hur mycket mer vardag kan det bli?

Men tydligen räcker det. Ett ord som på svenska kan uppfattas annorlunda, och poff! Hela samhällsdebatten exploderar som om någon hittat en runsten med förbjuden text.

Kanske är det här den mest talande bilden av Sverige 2025: allt måste tolkas som ett hot, inget får vara en bagatell. Inget får bara passera. Allt måste bli en storm – annars får folk abstinens.

Och Blizz, om du mot förmodan läser detta: du har all rätt att säga ifrån när något verkligen är fel. Men om en halstablett blir ett moraliskt trauma – då är det inte Sverige som är problemet. Det är perspektivet.

Det mest bisarra i hela den här cirkusen är hur lätt vi låter oss sugas in. En vuxen man pekar på en sugtatablett och skriker ”rasism!”, och plötsligt låtsas alla som att han avslöjat ett nazistiskt godiskartellmöte under Ica Maxi. Media nappar direkt, förstås. Det är enklare än att prata om trygghet, ekonomi eller varför folk jobbar ihjäl sig. En halstablett kräver inga obekväma intervjuer. Bara ett par brinnande citat och en bild där någon ser kränkt ut. Att den upprörda kränkte är svart själv, ja, det spelar roll.

Och så kommer den klassiska frasen: ”Jag brukar inte bry mig, men…” Jo. Det gör han. Det märks. Ingen går från noll till ”slavhandel på Ica” utan att ha tränat upp sitt känsloliv i kränkthet.

Det här är hur små människor blivit. Ett rikt land, fullt av möjligheter — och ändå går de runt och letar efter mikroaggressioner i godishyllan. Det är som om hela nationen blivit en skämtteckning.

Subscribe now

Och så den där frågan: “Hur borde Ica agera?” Tja, kanske genom att uppmana folk att ta ett djupt andetag och googla ordets betydelse innan de startar revolution. Men det vågar förstås ingen säga högt. Det tragiska är att sådana här ickefrågor bara gör oss tröttare, mer cyniska och mer benägna att rycka på axlarna nästa gång något faktiskt viktigt händer.

Kan man inte handla godis utan att få historiska hallucinationer så har man själv ett stort problem, inte samhället.

Jag vill inte bli arg. Det är inte konstruktivt så den ilska jag har kvar måste sparas. Så när jag i Aftonbladet läser om Sofia som ångrar sina barn ser jag till att andas in och andas ut. Sedan om igen. Och igen. Jag vill inte skrika och ruska om. Jag vill förstå. För detta är allvarligt. På riktigt.

Det finns något djupt sorgligt över Sofias berättelse. Inte för att hon är ond eller dålig – det är hon inte – utan för att hon blivit en spegel av en tid som tappat riktningen. När man läser hennes ord märker man hur hon älskar sina barn, nästan översvallande, och ändå går hon omkring med en tanke som är giftig både för henne själv och för barnen: att deras existens är ett misstag hon begick i ett svagt ögonblick av samhälleliga förväntningar.

Det är en märklig paradox. Kärleken finns där, men tron på världen är borta. Det är som att hon gått vilse i sitt eget huvud och nu skyller skogen för att den har träd.

Visst, världen är tuff. Det har den alltid varit. Förr var det svält, kyla, hårda livsvillkor. Nu är det näthat, ideal, press och ständig larmberedskap om undergång. Men något har hänt med oss människor: vi tål svårigheterna sämre, samtidigt som vi tror att vi är klokare än någonsin. Och när man lyssnar på Sofia hör man hur rädslan äter sig in i allt hon känner. Det är inte barnen hon ångrar – det är sin egen förmåga att tro på framtiden.

Men den där rädslan, när den går för långt, börjar förvrida relationer. För hur är det att växa upp med en mamma som älskar dig, men som öppet uttrycker att hon önskar att du sluppit finnas i denna hemska värld? Barn är känsliga för sånt. De hör saker mellan raderna. Jag tror inte att hon vill dem illa, men det hon bär på ger ringar på vattnet.

Och samhället blir inte bättre av fler människor som resonerar som om själva existensen vore en börda. När ett land redan oroar sig över sjunkande födelsetal och bristande sammanhållning behöver det inte fler berättelser som målar barn som offer redan från födseln. Det gör oss alla lite svagare.

Här bär Sofia ett eget ansvar. Man måste våga säga det. Föräldraskap är inte bara en känsla – det är ett kontrakt man ingår, och det kontraktet förpliktar en att tro att livet är möjligt, åtminstone bättre än tomheten. Man kan vara trött, orolig, ledsen – men man får inte släppa taget om hoppet, för då drar man barnen med sig.

Samtidigt ska man inte slå henne i huvudet med det. Hon är en människa som lider. Hon är en produkt av en tid som matar oss med undergångar och perfektion och som gör folk mer rädda än kloka. Hon uttrycker något många tänker i svaga stunder.

Men så kommer vi till det riktigt cyniska: hur media väljer att använda henne.

Rubriken – ”Egoistiskt att skaffa barn” – är som tagen ur manualen för klickjournalistik. Det är inte en ingång till förståelse, utan en krok som ska sätta sig i folks mage. Man lyfter en människa som brottas med existentiell oro och förvandlar henne till en rubrikmaskin. Och samtidigt låtsas artikeln vara mjuk, nästan empatisk, men saknar helt det djup som ämnet kräver.

Man får veta att Sofia älskar sina barn och ångrar att hon satt dem till världen – men man får inte en enda fråga om hur barnen mår av en sådan syn. Ingen fråga om hur relationerna påverkas. Ingen undersökning av varför vår tid skapar den här sortens tankar, varför så många tappar tron på livet självt. Ingen röst som vågar säga att det här kanske inte är hela sanningen om världen, utan ett uttryck för en ångest som förtjänar motstånd, inte applåder.

Man paketerar hennes smärta som samtidens symptom, men utan att ge läsaren vare sig förklaringar eller motvikter. Det är sentimental fatalism: en känsla utan analys. Och det är farligt, för ett land där medierna ivrigt dokumenterar hopplöshet men sällan visar vägar ut ur den skapar en befolkning som tappar framtidstron – inte för att världen objektivt är värre än förr, utan för att vi matas med den här sortens berättelser tills vi slutar se något annat.

Hela upplägget känns som att redaktionen tänkte: ”Det här är perfekt. Lite tårar, lite samhällsoro, lite mer bränsle till känslan av att allt går åt skogen.” Men de missar sin uppgift: att ge oss en bild som inte bara väcker känsla, utan också förklarar något viktigt.

Det som saknas är ryggrad. Den där äldre, jordnära visdomen som hade sagt:

“Sofia, vi förstår att du är trött. Men det är världen som ska rustas upp – inte ungarna som ska raderas ur den.”

Man får möta henne med trött värme och viss förståelse. Och samtidigt stå upp för det som faktiskt bär: barnen, relationerna, framtidstron.

För barnens existens är inte ett brott. Det är en riktning. Och riktningar tappar man bara om man slutar gå.

Hälften av de granskade assistansbolagen är inblandade i brottslighet. Det har polisen kommit fram till. Hälften. Och bland de nya bolagen är det sju av tio. Det är nivåer som borde få vilken regering som helst att slå näven i bordet. Men det görs inte. Det blir lite rapporter, lite pressmeddelanden, och så fortsätter allt som vanligt. Som om det här vore nån sorts naturfenomen, typ höstlöv eller snömodd.

Det här var ju ingen nyhet egentligen. Det är en logisk konsekvens. Men en konsekvens som kostar skattebetalarna miljarder och gör livet svårare för hederligt folk.

Alla som jobbat i kommun, vård eller föreningsliv har sett hur det här växt. Man känner igen mönstren: importen av målvakter, påhittade timmar, familjenätverk som ”brukar” samma brukare, bilarna utanför kontoren som kostar mer än hela verksamheten borde tåla. Men man teg, för man visste att man annars själv får problem. Det gör fortfarande många. Och ingen vill kallas rasist. För det är värre än att låta plundringen fortsätta.

Och nu säger polisen att brottslingarna är “för skicklig” för dagens kontroller. Ja, det är väl klart. När man byggt ett system där pengar kastas ut snabbare än någon hinner fråga vem som tar emot dem – då kommer de som gärna tar emot. Det är inte svårare än så.

Den organiserade brottsligheten har ju förstått precis det svenska politiker vägrat förstå: att välfärden numera är ett smörgåsbord. Lägger man upp miljardrätter och ber gästerna ta för sig, ja då dyker det upp folk man inte direkt bjudit in. Och de äter mycket.

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Men det mest uppseendeväckande är ändå inte siffrorna. Det är att de här bolagen fungerar som brottsverktyg. Företagen bildas enkom för att plundra staten. Inte "kreativ bokföring", inte rimliga försök att få tillbaka lite extra. Plundring. Punkt.

Och så står hederliga svenskar och knotar över elräkningar och bensinpriser, medan vissa nätverk håvar in pengar snabbare än någon hinner svära färdigt. Det är klart att folk tappar förtroendet för systemet. Det vore konstigt annars.

Men lösningarna då? Jo, polisen säger att tillsynen måste bli mer ”närgången”. Ja, tack. Men den måste också vara träffsäker. Vi kan inte ha ett system där äldre, funktionsnedsatta och deras riktiga assistenter ska jagas med byråkratiska dammsugare bara för att staten låter brottslingar härja fritt på toppen. Anarkotyranni, nej tack. Slå mot bolagen, mot ägarna, mot strukturen. Det är där pengarna läcker. Det är där kraften finns.

För det här är större än assistansen. Det är en del av något vi sett länge: parallella ekonomier, parallella maktnätverk, parallella lojaliteter. Allt medan politiker pratat om “utmaningar” och “tillitsbaserad styrning.” Ja, tillit fungerar bra tills man ger den till folk som inte har för avsikt att ge något tillbaka.

Och ja, det är i mångt och mycket ett importerat problem. Svenska fähundar finns det. En del i gäng, andra ensamseglare. Vi hade kunnat leva med det. Klämma åt dem. Det vi nu står inför är något helt annat.

Sverige är fortfarande ett land med ett orimligt tåligt folk. Men fortsätter man skruva så här, då kommer det att brista. Inte i något revolutionärt fyrverkeri, utan i det tysta: människor slutar tro på systemet. Och när ett land förlorar sin inre tillit, då hjälper inga rapporter i världen.

Det här hade kunnat fixas för tio år sen. Nu får vi försöka laga efter läge. Men för guds skull – sluta spela överraskade. Alla vet vad som pågår. Det är dags att bete sig som om man vet det också.

Det börjar ju fint i alla fall. En spermabank i Danmark, vårt lite stökiga kusinbarn med bättre humor och lite sämre moral, inför IQ-krav på spermadonatorer. 85 i IQ måste uppvisas innan plastkoppen överlämnas. Man etablerar därmed ett slags intellektuellt golv.

Och jag förstår dem. Man vill, å ena sidan, slippa de mest … låt oss säga ”kreativa” kromosomjazzarna i donationsrummet. Rimligt. Det är inte elitism, det är ren självbevarelsedrift. Å andra sidan så är kravet för lågt … om vi ska tro den danska forskaren Helmuth Nyborg … som 2015 skrev:

”Modern finsk forskning visar att länder med ett IQ-snitt under 90 inte lyckas skapa eller upprätthålla demokrati. Detta förklarar varför varje försök att införa demokrati i länder med låg IQ är dömt att misslyckas.”

Men inte nog med IQ-krav. Brottsregister ska uppvisas också. Ja tack. Det är väl den första goda idén på decennier i denna dysgeniska cirkus. Vem vill ha en donator som heter ”okänd gärningsman”, född 1993, specialintresse: bilbränder?

Självklart blir det också ett herrans liv bland kreti och pleti. Både ”etiker”, debattörer och många på sociala medier menar att detta ”rör sig i riktning mot eugenik”, där man börjar rangordna människors värde efter intelligens. De hävdar också att IQ är ett snävt och kulturellt präglat mått. Många av dem hade nog aldrig fått bli donatorer, hoppas jag.

In kliver så Daniela Cutas, professor i samhällsdebattens alltid lika mjöliga humaniora, och mumlar att det är ”etiskt problematiskt”. Det vänsterliberala standardljudet: en liten suck, en stor oro över att någon, någonstans, gör något praktiskt i stället för att skriva en rapport om maktstrukturerna i spermiens resa genom patriarkatet.

Men låt oss vara ärliga. Allt detta är ändå fernissa över något mycket mer komiskt: hela företeelsen spermabank. Modernismen när den är som mest kliniskt framtidsdeprimerande.

Man tar alltså något av det få genuint roliga i tillvaron – sexuell förökning – och reducerar det till ett sterilt rum med lysrör, en plastburk och en hög tidningar från 2006 som ingen vill vidröra utan handskar.

Det är inte evolution.
Det är inte ens civilisation.
Det är … bokstavligen … administrativ onani –
civilisationens kanske tröttaste orgasm.

Och där sitter sedan blivande mödrar, fullt moderna, fullt upplysta – och väljer mellan donatorer som om de gjorde en Tinder-swipe på genetiska slotmaskiner. Som om det inte gjorde någonting att pappan, biologiskt sett, inte ens orkade vara där i rummet. Han orkade bara… ja, du förstår själv.

Det är nästan poetiskt i sin absurditet. Ett helt system byggt kring män som inte ens behöver delta i konsekvenserna av sin egen orgasm. Och kvinnor som, fullt frivilligt, väljer bort det roligaste, kaosigaste och mest mänskliga i reproduktionen för en katalog där IQ-krav nu helt plötsligt ses som fascism.

Rätt eller fel med spermier som hälls från muggar, det är inte vad det handlar om. Men kanske borde varje barn som föds av en spermabank få med sig en lapp i vaggan där det står: ”Din far var inte här. Han var på kliniken. Och han fick betalt.”

Säg vad man vill om kärnfamiljen – men den typen av sanning svider mer än mycket annat i detta samhälle där allt ska vara val, rättighet och ”min resa”.

Innan någon exploderar av harm. Tänk grupp, kollektiv, företeelse. Inte individ. Inte du eller din väninna eller något annat exempel som faktiskt gör hela saken rimlig, okej?

–

Så ja. IQ-krav? Rimligt.
Brottsregister? Klokt.
Modernismen? Ett skämt.
Spermabanker? En tragikomisk påminnelse om att vi är ett folk som börjat outsourca själva livet.

Och kvar står jag, kliande mig i själen, och undrar: När blev det mer etiskt att välja en donator som aldrig tittat dig i ögonen – än att faktiskt bilda en familj med någon man kan älska, bråka med och skratta åt ihop med?

Men det är väl där vi är. Postromantikens epok: där orgasmen är anonym och etiken är en fotnot.

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Svenska Freds har talat. SVT rapporterar – förstås utan att ifrågasätta – att “varken mer vapen eller militära medel kan skapa långsiktig fred och säkerhet”.

Nej just det. För det har ju alltid fungerat. Fråga ukrainarna.

Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att det här är landsförräderi med ett vänligt tonfall. Parodiskt, dessutom. Vi har ett krig i Europa. Ryssland slår ut elförsörjning, saboterar kablar, pressar gränser, attackerar med drönare och bedriver cyberkrig – och Svenska Freds kampanjar mot att Sverige ska rusta upp.

De pekar inte på hotet. De pekar på vårt försvar. De oroar sig för att ungdomar kanske måste göra militärtjänst mot sin vilja. Jag säger att det är på tiden att ungdomarna lär sig något om plikt.

Det blir heller inte mindre absurt av att SVT återger allt rakt av. Inga följdfrågor. Inga experter. Inga försök att förstå hur det där magiska fredsbygget utan muskler faktiskt ska fungera. De bara förmedlar. Som om det vore rimligt att vi ska lägga ner vapnen – medan grannen laddar om.

Det här är inte naivitet. Det är medbrottslighet.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Jag vet att en del är kritiska till NATO. Det är jag också. Jag hade föredragit en annan väg – en svensk väg. Men verkligheten knackade på. Vi gick med. Och Ryssland bryr sig inte nämnvärt om vem som är med i vilken pakt. De gör ändå som de vill. Fråga Georgien. Fråga Ukraina.

Att då peka ut vårt försvar som problemet är inte bara fel – det är farligt. Det gör jobbet åt fienden. Det ger Kreml moralisk hjälp. Och det ska vi kalla vad det är: fientligt.

Svenska Freds pratar om icke-våld. Om diplomati. Som om det är ett val vi har. Eller att det måste vara antingen eller. Som om någon lyssnar. Som om världen inte består av makt, hot, våld och realpolitik. Det är som att stå öga mot öga med en angripare och tro att det räcker med ett samtal. Det fungerar inte i Kiev. Det fungerar inte i Gaza. Det fungerar inte någonstans där kriget redan har kommit.

Vi måste sluta dalta med de här organisationerna. De får existera, ja. Men de ska inte stå oemotsagda. De ska granskas, synas, blottläggas. Vilka intressen de tjänar. Vem som betalar notan. Vad de egentligen vill uppnå.

För det här är inte fred.

Det är kapitulation.

Och Sverige är inte ett land som ska dö snällt.

Det är fortfarande ett tag kvar till valrörelsen, men vi kan se att partierna börjar göra sig redo för drabbning. Det pågår partiledarbyten och positioneringar lite varstans. Och så förstås Socialdemokraterna. Bötfällda för att de lurat pensionärer på pengar genom lotterier gick de till partikongress för att rösta fram nytt partiprogram. Det om lotterna ville jag bara få med, för sakens skull. S bryr sig så klart inte. Tre miljoner ska de betala, till staten. Ett skämt.

Men de har i alla fall röstat igenom ett nytt partiprogram. Det här är inget nytt som dyker upp i det. Det har puttrat länge. I flera år har S talat om "vändning", "ny riktning", "integrationsutmaningar" och allt det där. De har sakta men säkert försökt signalera att de minsann också tycker att saker har gått lite fel. Som om de inte själva styrt landet i princip oavbrutet sedan början på 1900-talet.

Nu kulminerar det hela i ett nytt partiprogram. De har kommit fram till hur Sverige ska styras framöver. Och det handlar inte om att backa från deras gamla projekt. Det handlar om att genomföra det fullt ut – men med nya ord och nya metoder.

I ett förarbete till programmet skriver de, rakt ut:

"Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett."

Det är vad de säger. Punkt.

De ska blanda befolkningen. Med statens hjälp. I stor skala. Det handlar inte om frivillighet, inte om förståelse mellan människor. Det handlar om styrning. Tvång. Om att du ska tvingas bo, leva, gå i skola, vistas – med andra. Oavsett vad du vill.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Men alla i S har inte varit nöjda med att partiet nu ska se sanningen i vitögat – om än med kisande blick. Det blev bråk om den stramare migrationspolitiken på kongressen. Till exempel sade Sara Kukka Salam, ordförande för Tro och solidaritet:

– Ska vi fortsätta att vara ett parti som står upp för alla människors lika värde, allas rätt att söka asyl och att överleva, då är det inte en stram migrationspolitik som tillhör framtiden?

En ickesvensk kräver att Sverige ska fortsätta byta ut sin befolkning. Det är träffande. Till sist kom man överens om en formulering som slogs fast i partiprogrammet. Där står nu att Sverige ska ha en:

“långsiktigt hållbar svensk migrationspolitik som under överskådlig tid behöver vara stram.”

Det låter bra. Stramt. Hållbart. Svenskt. Men vad betyder det? Jo – att de behöver lite tid. Tid att slutföra sin vision. Att färdigställa blandningen. En eller två decennier måste ägnas åt tvångsintegration. Sedan kan man öppna slussportarna igen.

Och låt oss vara ärliga: det här gäller inte bara S. Alla riksdagspartier är överens om några grundläggande saker:

Ingen ska återvända.

Ingen ska skickas tillbaka.

Och Sverige ska inte bli svenskt igen.

Det är där vi är. En hel politisk klass, fast beslutna att hålla fast vid ett mångkulturellt, mångetniskt Sverige. Där det alltid är svensken som ska anpassa sig. Svensken som ska flytta på sig. Svensken som ska tystna, hålla med, stå tillbaka.

Det är det de går till val på. Med slogans, grafik och påklistrade leenden. Men bakom allt det där: samma gamla projekt. Samma mål. Ett annat Sverige – utan svenskar.

Jag läser på SVT Nyheter att upprustningen stånkar på. Fler män gör nu värnplikt, medan andelen kvinnor står stilla. Det bekymrar tydligen Försvarsmakten. Enligt utbildningschefen Stefan Smedman behöver vi "attrahera både kvinnor och män" för att nå kompetensmålen.

Men varför det? Varför är det nödvändigt att ha fler kvinnor i försvaret?

Vi talar trots allt om ett ganska specifikt yrke – soldat. Det är inte som att folk står i kö. Så när man har en redan snäv rekryteringsbas, varför lägga så stor vikt vid kön?

I år kommer 1  340 kvinnor att göra värnplikt. Det motsvarar 16 procent. Målet är 30 procent – varför? Är det en helig siffra? Varför inte 50? Men kanske är 16 till 20 procent precis rätt nivå? Det kanske är just så stor andel kvinnor som lämpar sig för uppgiften. Strid. Lumpen. För handen på hjärtat – det finns biologiska realiteter vi inte kommer runt.

Kapten Frida Linehagen, som även är forskare vid King's College i London, säger att "den bästa personalen kan omöjligt vara 90 procent män". Varför inte? Vad är det hon försöker säga? Att män inte duger, bara för att de är män? Eller att könskvotering är viktigare än kompetens när det smäller?

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Historiskt sett har det varit män som försvarat landet. Och det är inget konstigt i det. Men vi har alltid respekterat starka kvinnor. Här skiljer vi oss från andra, som helst sett kvinnfolket undanskuffat. I Germanien var det andra bullar. Vi förutsatte att våra kvinnor också skulle kunna svinga ett svärd om det behövdes. Kanske är det just det genetiska minnet som gör att vi accepterar dumheter som kvotering, mer eller mindre.

Försvarsmakten ska inte vara ett socialt experiment. Den ska inte spegla samhället. Den ska försvara det. Kvinnor ska inte utestängas från möjligheten att hjälpa till. Men bara den som är lämplig ska göra tjänst inom Försvarsmakten.

När Linehagen säger att värnplikten ska spegla "hur vi ser ut", då landar vi snett. För vad betyder det i praktiken? Ska vi ha ett visst antal rullstolsburna? Ett antal blinda? Hur många med övervikt? Det blir löjligt – men det är konsekvensen av kapten Linehagens logik.

Det här är inte tänkande. Det är kännande. Ett känsloargument upphöjt till princip. Och det hör inte hemma i ett militärt sammanhang.

Vi behöver ett starkt försvar. Inte ett rättvist, jämställt eller speglande försvar – utan ett kompetent försvar. All respekt till de kvinnor som lämpar sig – tack för er tjänstgöring. Också för er skull hoppas jag att Försvarsmakten nyktrar till och stirras sig blind på en sak: lämplighet.

Om det råkar bli 90 procent män, så må det vara så.