”Det är på väg ett gäng från Jakan i dag. Dom från Sångvägen. Och dom ska plocka dig!”

Vem som förvarnade mig minns jag inte. Däremot minns jag att jag inte blev förvånad. Rädd? Jodå. Stressad? Absolut. Men jag kunde ju komma undan. Nu var jag förvarnad, så det var bara att skolka och gå hem.

Det gjorde jag inte.

Jag stannade kvar i skolan. Hur mycket jag än inte ville vara kvar fanns det inget alternativ. Men jag gick inte på några lektioner. Jag tänkte och tänkte ännu mer. Vad kunde jag göra? Inte ett dugg.

Under förmiddagens raster spred sig ryktet om vad som var på gång. Många kom fram och berättade det för mig:

”Har du hört …”

Jodå, jag hade hört. Nej, jag tänkte inte dra hem.

Klockan gick mot lunch.

-

Nationalist var jag innan håret rakades av och jag blev skinhead. Just det steget tog jag efter att ha blivit misshandlad i skolan av fyra eller fem ”blattar”. Allt hänger så klart ihop. Misshandeln berodde på att jag var nationalist och därtill den sorten som inte dolde det.

Det är tidigt 1990-tal i Kallhäll, Järfälla, utanför Stockholm. I sjuan sker det första mötet med mångkulturen. Det första ”mötet mellan människor” som sades skulle berika oss. Snarare drabbade det oss. De var inte många, men kompenserade för det genom att vara både påstridiga och konfrontativa.

Mitt minne är att de flesta av mina skolkamrater helt sonika tittade bort, tog en annan väg och höll sig undan. Man kunde göra det då. Vi var flera hundra elever i skolan och de var bara en handfull. Men jag stack ut redan på förhand eftersom jag hade en svensk flagga på jackan och ibland bar en t-tröja med samma motiv.

Jag hade blivit medlem i Sverigepartiet i tolvårsåldern eftersom jag var nationalist. Det var alltså inte på grund av dåliga upplevelser av invandrare eller av hat mot flyktingar. Mitt engagemang var ett demokratiskt nationalistiskt engagemang.

Man skulle vara delaktig, hade jag lärt mig. Demokratins styrka var att vi skulle få uttrycka oss även om vi inte höll med varandra. Och att vi skulle lyssna och visa respekt för varandra. Allt det hade jag itutats. Senare förstod jag att det var en lögn.

Jag stack således ut bland mina jämnåriga. Det har sitt pris. Bland annat blev jag den tydligt utpekade fienden för ”blattegänget”. Inte bara för dem i skolan, utan också för deras vänner i grannförorterna. Personer jag aldrig hade träffat.

Värst – hade jag förstått det som – var de från Sångvägen i Jakobsberg. I moderna termer var de ett multikriminellt gäng, trots sina unga år. Den etniska sammansättningen var oklar, men jag tror att anföraren var svensk med föräldrar från Finland. Alla var de dock ”blattar”, så som termen används i dag.

Antirasistkampanjerna var ständigt återkommande och förortsgängen hade oss ”rassar” ganska högt upp på prioriteringslistan. Man visste att man kunde ge sig på oss utan några större konsekvenser. Samhället hade ju deklarerat att vi var någon form av ondska. Att de därför satte siktet på mig, en mer eller mindre jämnårig, uttalad och ganska oresonlig ”rasse” i Kallhäll, var kanske inte så underligt.

Dela

Källtorpskolan i Kallhäll ligger ett stenkast från centrum, där också pendeltågen stannar. Det är en stor, platt byggnad i två våningar. Vid lunch minns jag att jag sammanträffade med mina två vapendragare, Toni och Rickard. De var året yngre än jag och de enda i skolan som, likt mig, var tydliga ”rassar”.

Vi tog ett litet klassrum på övervåningen i besittning. Därifrån såg vi skolgården. På håll Kallhälls centrum. Snabbt konstaterade vi att vi inte hade någon chans om fienden kom. Ryktena sa att gänget var på väg på riktigt och att de var ”beväpnade”.

Vi kunde väl prestera något stolsben eller brännbollsträ, på sin höjd. Det var en dyster stämning på ”krigsrådet”. Mobiltelefoner fanns inte, så jag kunde inte få tag på mina vänner och begära förstärkning. Dessa vänner var dessutom äldre och antagligen på sina jobb. Ingen var i närheten.

Den enda ”äldre” jag hade pratat med var Peter. Vi kände knappt varandra, men kände till varandra. Han kom körande på sin moped till skolgården och vi pratade en stund. Han var en ”värsting” och lovade att han skulle ”hänga kvar ett tag och se vad som hände”. Det var uppskattat.

Kanske undrar du var lärarna höll hus. Jag minns faktiskt inte. Men jag vet att jag inte sa något till dem. Detta skulle vi reda ut själva. Vi kom inte fram till någon plan alls, utan det fick väl bära eller brista.

Det var inte förrän någon kom förbi och sa att ”de kommer med nästa tåg” som jag på riktigt insåg att det hela var på allvar. Fram tills dess trodde jag nog inte riktigt själv att det skulle bli något av det. Hot om att bli ”plockad” var inte vardagsmat, men jag hade hört det förut.

Det rörde sig alltså bara om en halvtimme. Sedan skulle de vara här.

Kanske bad jag till gudarna om hjälp. Vad annat kunde jag göra?

Read more

Det finns tusen och en saker att kritisera Jimmie Åkesson för. Jag tillhör inte hans anhängarskara och många av de beslut han fattat har jag uppfattat som obegripliga, eller rent av ovärdiga en oppositionsledare. Samtidigt inser jag att det nog aldrig kommer att finnas någon politisk ledare som jag fullt skulle ge mitt förtroende till.

Därtill är SD inte mitt parti. Faktum är att jag inte har något sådant.

Jag har kritiserat Åkesson förr och jag kommer att göra det igen. Det råder det ingen tvekan om. När det behövs kommer jag att använda hårda ord. Han lär inte förlora någon sömn över det. Men jag kommer också att ge honom beröm när han förtjänar det. Och när “min sida” ägnar sig åt uppenbart korkad och småaktig kritik kommer jag att försvara honom.

Det är därför jag skriver den här texten.

-

Jag vet inte vem som först kom på idén att angripa Jimmie Åkesson för att han “glider runt på en lyxbåt” under sin turné på Göta kanal. Men AFS-ledaren Gustav Kasselstrand tog upp saken i ett inlägg på X. Fria Tider gjorde sedan en nyhet av det och byggde på med ytterligare kritik från Kasselstrand, bland annat att Åkesson har för hög lön. Kärnan i kritiken är att han inte befinner sig i riksdagen.

Det är den sortens småaktighet jag vänder mig mot. Framför allt därför att den avslöjar hur många på vår sida fortfarande tycks anse att våra företrädare inte ska få rimlig ersättning för sitt arbete. Lika slående är okunnigheten om vad det arbetet faktiskt innebär.

Så låt mig såga de här dumskalleargumenten vid fotknölarna och samtidigt förklara varför den här inställningen – särskilt om den får fäste – riskerar att fullständigt torpedera ett seriöst oppositionsarbete.

-

Vi börjar med lönen.

Åkesson tjänar 164 800 kronor i månaden. Det består av riksdagsarvode och lön från partiet. Efter skatt återstår omkring 92 500 kronor. Som jämförelse tjänar Alice Weidel (AfD) motsvarande cirka 265 000 kronor i månaden. Exakt vad hon får kvar efter skatt har jag inte räknat på. Bardella, Farage, Meloni och andra europeiska partiledare tjänar också mer än vanliga arbetare, men betydligt mindre än storföretagens högsta chefer.

Read more

Under alla år, medan svenskfientligheten sjönk sina klor allt djupare i vårt avlånga land, fanns en företeelse som fortsatte att blomstra. Den har varit mer eller mindre ständigt närvarande, och trots nationens politiska lappkast står den stabil och okontroversiell för såväl högern som vänstern.

Lokalpatriotismen.

Som fenomen är den fascinerande. Ofta företräds den av människor som politiskt befinner sig till vänster om mitten. Men när de talar, diktar eller sjunger om sitt hemland – det vill säga hembygden – låter de inte sällan som radikalhögern gör när den talar om nationen.

Jag tänker på Pitebandet Euskefeurat, som sjunger om Norrbotten på ett sätt som skulle ha fått Walther Darrés ögon att tåras. Eller varför inte Republiken Jämtland, med egen president, egen flagga och en egen armé. Allt är förstås på skoj. Men inte bara. Bakom skämtet finns en dröm och en längtan.

-

Varje landskap har sin egen, otvungna regionalism. Somliga menar mer allvar än andra, men alla är överens om att den egna hembygden är i särklass bäst och att ingen stockholmare ska tro att han kan komma dit och sätta sig på dem.

Oftast är de dessutom välkomnande, även mot stockholmare. Men är du inte infödd kan du knappast bli mas, kulla eller jämte. Dina barnbarn – kanske.

Och du gör bäst i att ta seden dit du kommer.

Det är en sund inställning. Jag sympatiserar med den.

Storstadsborna är likadana. Där är det oftast staden först, sedan väderstrecket och slutligen stadsdelen som definierar identiteten. Det präglar allt från hur man talar till vilka lag man håller på. Det finns myter och legender om söderkisar. Men det har också funnits överklassare, sprättar, Bagisbor och åtskilliga andra benämningar som både förenat och skiljt människor åt. Alla är dock överens om att Eken är bäst.

Jag är övertygad om att det är likadant i Göteborg och andra större städer.

Få tar sin region på lika stort allvar som skåningarna. Ur ett historiskt perspektiv är det inte särskilt märkligt. Förvisso har det i modern tid aldrig funnits något brett stöd för fullständig självständighet från Sverige, men den skånska regionalismen är ändå mer politiskt laddad än motsvarigheterna på Gotland eller i Jämtland.

Om landskapen kommer att ställa större krav på inflytande i framtiden återstår att se.

Stötta mitt arbete.
⟹ Skicka en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩

-

En sak är säker: lokalpatriotismen är ohotad. Och just därför är den så intressant.

Jag blev varse detta när Dan Eriksson föreslog att vi skulle besöka ett etablissemang i Mariestad där Simon Swahnström & Lürsta Sockens Husarer skulle spela.

Bandet sjunger Skaraborg till liv. Deras texter är fyllda av Göta kanal, Mariestad, Lyrestad, Hjo, Tibro och den västgötska slätten. Människorna, historierna, dialekten och platserna står i centrum, som om landskapet vore ett eget land. De har till och med tagit irländska folkvisor och flyttat dem till Skaraborg – inte som en parodi, utan som ett uttryck för övertygelsen att den egna bygden rymmer samma dramatik, humor och skönhet som någon annan plats i världen.

Och de är uppskattade här i bygden.

Det märktes. Trots att det var 30 grader varmt var det fullsatt.

Deltagarna i denna lokalpatriotiska yra var, för att uttrycka mig som en kulturarbetare av den moderna sorten, diversifierade. Utom på en punkt. Andelen ickesvenskar var lika med noll. Däremot sträckte sig åldersspannet från nyfödda till hundraåringar, även om merparten var mellan 30 och 60 år. Välklädda och välartade satt de med öl eller vin i handen och en rejäl, förbeställd räksmörgås framför sig.

Politiskt var de förmodligen ungefär som befolkningen i stort, antar jag utan att egentligen veta. Männen något mer åt höger, kvinnorna något mer åt vänster. Men alla var, som sagt, överens om att Skaraborg är något speciellt. Något unikt. Något som bara finns där och som ingen annan än den som är född och uppvuxen på platsen fullt ut kan förstå.

Och återigen: de har rätt.

Jag lade märke till en del politiska markörer, framför allt hos kvinnorna. Här och var syntes en feministisk symbol eller en tatuering. Och jag tänkte att om sångerna i stället hade handlat om Sverige och det svenska folket, hade de sannolikt inte dansat och sjungit med. Tvärtom. Då hade en kognitiv dissonans uppstått. För inte kan man se Sverige som unikt. Framför allt inte svenskarna.

Skaraborgare, absolut. Det är en ingrupp – en förhållandevis liten krets människor som delar historia, erfarenheter och kultur över generationer, vilket gör den unik. Men att zooma ut och låta samma insikt omfatta det svenska folket? Det tycks vara betydligt svårare.

-

För mig, som i allt väsentligt är en “anywhere” och därtill nationalist i grunden, är det ett märkligt skådespel. Men samtidigt kan jag förstå det.

Det lilla – från familjen till regionen – är nära, tryggt och intuitivt. Nationalstaten är en politisk form som vuxit fram ovanpå äldre och mer organiska gemenskaper. En konstruktion som har tjänat sitt syfte och gjort livet bättre för alla dem som kommit att ingå i den. Åtminstone fram till nyligen.

I en tidigare text, Imperium Europa – till civilisationens försvar, skrev jag:

"Regionen är livet, själen och hemmet. Det lilla hemmavid är organiskt och tydligt – intuitivt – medan imperiet är civilisationen, det stora, det mäktiga och det som bär över tid."

På konserten i Mariestad tyckte jag att detta blev ovanligt tydligt.

Read more

1992 sitter en ung man i tingsrätten tillsammans med sin kamrat. De står åtalad för ett bankrån. På frågan om motivet bakom handlingen svarar den ene – fritt citerat ur minnet:

– Det pågår ett rasligt självmord i vår nation … ja, i alla vita nationer i världen.

Han får motfrågan:

– Och vad tänker du göra åt det?

Svaret kommer omedelbart:

– Allt jag kan.

Bankrånet var en del av svaret. Enligt hans egen förklaring skulle pengarna användas till att bygga upp en krigskassa för att finansiera revolutionen. För honom och andra unga män som organiserade sig under namnet Vitt Ariskt Motstånd (VAM) sågs ingen annan väg framåt.

Den unge mannen och hans medåtalade skulle dömas för sina brott. Men hans konstaterande skulle leva kvar långt efter att domen hade fallit.

Medierna gick i spinn och politikerna visste inte vad de skulle ta sig till. Något stöd från svenskarna i allmänhet hade inte VAM. Däremot fanns det då en stor – och ständigt växande – ungdomsrörelse som sympatiserade med den extrema retoriken. Svenska ungdomar pratade på riktigt om raskrig och väpnad kamp.

Dessa tankar bottnade i uppfattningen att svenskarna i Sverige (och vita1 människor runt om i världen) stod inför ett existentiellt hot. Samtidigt fanns det inget utrymme för debatt och diskussion. Den som hävdade att detta pågick stämplades som ”hatare”, ”rasist” eller ”nazist”. Och sådana pratade man inte med. De skulle förbjudas. De skulle krossas. De skulle bekämpas av hela samhället.

Om de hade rätt i sak eller inte stannade ingen upp och frågade sig.

Utgjorde verkligen vita människor bara tio procent av jordens befolkning?

Utgjorde vita kvinnor i barnafödande ålder i sin tur bara två procent av gruppen?

Var det sant att allt det som krävs för att ett folk ska blomstra – ett exklusivt hemland, politik som skyddade och lyfte deras kultur samt en ekonomisk politik som underlättade barnafödande – förvägrades dem?

Stämde det verkligen att varje vitt land hade öppna gränser? Där främlingar från andra sidan jorden prioriterades framför den egna befolkningen? Där främmande religioner, som islam, till och med omfamnades av den religionshatande vänstern, samtidigt som de hånade och bekämpade kristendomen.

Pågick det ett ”rasligt självmord” samtidigt som den politik som fördes över tid ledde till folkmord genom att folket – det svenska folket i det här fallet – sakta byttes ut och blandades ut?

Betyder det också att den ordning, ja, själva essensen som är Sverige och svenskarna, eroderar och att det som finns kvar är en havererad stat utan riktning, utan enighet, utan trygghet och utan framtid?

Etablissemanget mobiliserade allt och svenska nationalister fick lida under järnhälen.

Åren gick och politiken fortsatte på den inslagna vägen. Mord, gruppvåldtäkter, förnedringsrån och brott med svenskfientlig grund kom i kölvattnet. Det visar facit i dag. Men åsiktskorridorens väktare såg till att hålla rent från alltför dissidenta tankar. Journalisten Janne Josefsson summerade det hela 2007 med orden:

– Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister har genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det …

På punkt efter punkt fick Sveriges unga nationalister rätt.

För tittar man bortom symbolerna och ismerna de omfamnade; om man rensar de böcker och tidningar de gav ut från den extrema retoriken och de revolutionära drömmarna; om man tar bort det som måste förstås som ett utlopp för enorm frustration och ungdomlig obetänksamhet, så ser man att mycket av det som i dag är vardagsmat i debatten var sådant de kölhalades för.

Subscribe now

2011 lade Renaud Camus fram sin tes om att den vita europeiska befolkningen i västvärlden håller på att bytas ut mot icke-vita invandrare. Han var inte först med den tanken, men skrev i rätt tid. Budskapet fick vingar. I dag är det få som ser att det inte handlar om någon ”konspiration” utan om slutsatser dragna utifrån demografisk statistik.

Går vi sedan till nuvarande år, 2026, har ännu mer hänt.

Hanif Bali kallade den socialdemokratiska politiken för ett ”folkmord på svenskar” i podden Sista måltiden och nyligen gav evolutionspsykologen Gad Saad ut boken Suicidal empati: god till varje pris där han utforskar hur idéer om tolerans och inkludering i västerländska samhällen utvecklas till en självdestruktiv form av överdriven empati.

Orden ekar från tingsrätten:

”Det pågår ett rasligt självmord i vår nation …”

Ras är för övrigt oproblematiskt att använda i detta sammanhang.
FN:s folkmordskonvention är tydlig.

”Enligt artikel II i konventionen betyder folkmord någon av följande handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis förstöra en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp.”

Handlingarna som avses är:

1. Att döda medlemmar av gruppen.

2. Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada.

3. Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång.

4. Att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födslar inom gruppen.

5. Att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.

Enligt konventionens tredje artikel är det dessutom straffbart att konspirera för att begå folkmord, liksom att direkt och offentligt uppmana till folkmord.

Så låt mig vara tydlig.

Att förneka det svenska folkets existens är att tillfoga oss själslig skada.

Att uppmana till tvångsblandning är att påtvinga oss levnadsvillkor som leder till kroppslig skada.

Och dessa båda förhindrar därtill födslar inom gruppen.

Sådan politik är folkmordspolitik och var och en som driver den begår olagliga och straffbara handlingar. Enligt FN-principen ”Ansvaret att skydda” har varje stat en skyldighet att skydda befolkningen mot folkmord. Om staten begår folkmord förverkar den sin suveränitet, varpå folket har rätt att försvara sig med alla till buds stående medel.

Från tingsrätten ekar orden:

”Allt jag kan!”

Share

Den svenska oppositionen befinner sig inte vid den punkt där väpnat självförsvar återstår som en sista utväg, eller att det ens är ett alternativ att överväga. Låt mig vara tydlig med det. Men låt mig också vara tydlig med att det som har drabbat oss under årtionden har varit resultatet av en folkmordspolitik.

Och låt mig vara lika tydlig med att det är denna folkmordspolitik som Socialdemokraterna (tillsammans med V, MP och C) avser att återuppta om de vinner valet i höst.

Socialdemokraterna skriver om den politik de avser att föra:

”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå, vilket kräver att befolkningen blandas.”

De avser att göra det med insatser ”vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”.

Och de menar allvar.

I en intervju med den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys säger Jussi Nieminen Jusola (S) att en tvångsblandning kommer att genomföras.

– Så det är väl klart att … tvångsblandning … förr eller senare … det tar några generationer, men vi kommer att gifta oss med varandra. Vi kommer att träffa flickvänner och pojkvänner som har en annan etnisk bakgrund. Så har det väl alltid varit?

Han är inte en ensam individ utan makt, utan en ledande S-politiker i Borlänge som bland annat sitter i kommunstyrelsen och är ordförande i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden.

Enligt honom är det ”helt knäppt” och ”förskräckligt” om vi ska segregera oss.

– I ett land måste väl människor beblanda sig med varandra, säger han. Och han har makten att se till att så sker. Han och hans parti ska blanda befolkningen, vare sig den vill det eller inte.

För mig är de tydligt vad det handlar om.

-

I kommunikationen med folk i allmänhet är kanske folkmord en term som bör undvikas. Inte för att den är fel, utan för att den höjer trösklarna. När man hör ordet tänker man på det man läst om i skolan eller sett dokumentärer om. Då passar termen dåligt in på det som sker i västerlandet.

I denna text vänder jag mig inte till folk i gemen.

Jag vänder mig till grästopparna, som själva pratar med vänner, grannar och kollegor om vad som pågår. Som helt enkelt vet mer. Och vill mer. Och ni måste våga se vad som pågår och kalla det vid rätt namn.

Ni måste förstå det för att därmed förstå processerna bakom det. Ordet skruvar upp tonläget, det inser jag. Men bara för att vi erkänner definitionen betyder det inte att vi ska rusa åstad. Boerna i Sydafrika står emot angreppen mot dem genom att leva sin kultur, bygga upp en förmåga till självförsvar samt etablera egna skyddade områden, som staden Orania.

Vår situation är betydligt ljusare än boernas. Eller kopternas i Egypten. Eller nuristaniernas i Afghanistan. Men ska vi låta det gå så långt innan vi kallar saker vid deras rätta namn?

Folkutbyte är ett bättre ord i masspolitikens lager.
Men påtvingat folkutbyte är folkmord.

Och det första steget för att förhindra att folkmordet genomförs är att förstå att det faktiskt pågår.

Om Sverige hade lyssnat på sina framsynta unga så hade vi inte befunnit oss där vi befinner oss i dag. Men de stämplades och förvisades till de extremistiska tassemarkerna.

Låt oss inte göra om det misstaget och lämna över allt till nästa och nästnästa generation att lösa. Denna fega och destruktiva spiral är det upp till oss att bryta.

Oss, ja – och det betyder både du och jag.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Jag och väninnan gjorde en längre utflykt tidigare i veckan. Vi utgick från Älgarås, körde över Askersund, genom Motala och vidare på motorvägen till Gränna. Därifrån skulle vi vända om och följa Vättern tillbaka. Vi hade flera stopp inplanerade längs vägen.

Sådana utflykter är något jag uppskattar mycket. Jag får se Sverige och lära känna mitt folk, vår historia och vårt land. Dessutom finns det tid för både goda samtal och tankfull tystnad. Vi uppskattar båda lugn och ro lika mycket som vi ogillar trängsel och stim.

Tidpunkten för vår utflykt visade sig därför vara illa vald.

-

Jag missunnar ingen att resa runt i Sverige och jag uppskattar gäster från andra länder. Tyskar och holländare gör väsen av sig, men inte mer än svenskar i gemen. De är varmt välkomna. Tänk att vårt land är så omtyckt och vårt sätt att leva så eftertraktat. Det är faktiskt rörande. För mig är det ett tecken på att vi gör något rätt.

Allemansrätten. Ordningen på badplatserna. Tillgängligheten. Och nästan alla är sina absolut bästa jag på vägarna, i toalettkön på macken och i jakten på glass, dricka och en bit mat.

Jag är väl medveten om den andra sidan. Därför håller jag mig borta från Skara Sommarland. Självfallet går jag inte heller till de större badplatserna i anslutning till städerna, vilka tas över av skränande horder som tagit med sig samma kultur och beteenden som gjort deras hemländer till veritabla skithål – för att låna av president Trump.

Det gäller att välja rätt i dessa dagar.

-

Gränna var rätt. Mycket folk, javisst, men leenden och en fullkomlig avsaknad av fridstörare. En eller annan av den välintegrerade sorten fanns där också, och de verkade lika betagna av de pittoreska husen som resten av oss.

Men för oss var det ändå för mycket folk. Vi åt och tackade för oss. Kanske skulle Röttle by ge oss det lugn vi sökte.

Icke.

Redan innan vi kom fram insåg vi att det var för mycket människor för vår smak. Jag körde därför ut ur byn och stannade till längs vägen. Det var dags att se över planeringen.

Vi behövde inte många ord innan vi samstämmigt sa:

"Kultur." Och: "Historia."

-

Det är lika sant som det är sorgligt: medan stadskärnor och strandbad är överfulla ligger domarringar och runstenar öde. Gamla kyrkor ekar tomma, medan uteplatserna framför husvagnarna myllrar av sommar folk.

Den som söker sig till det svenska kulturarvet kan räkna med lugn och ro även under högsäsong.

Vi lämnade därför Gränna och satte kurs mot Alvastra klosterruin.

Mycket riktigt.

Där var det glest med folk.

Ett stenkast bort, vid Ellen Keys Strand, var det likadant.

Rökstenen sedan, som stod där i ensamt majestät och de få besökare som kom gick snart vidare.

-

Det är ett problem att svensken inte är särskilt intresserad av sitt arv. Det borde vara kö till Ekenbergsristningen och till alla de länsmuseer där lokalhistoria berättas.

Viljan finns ändå, åtminstone lite grand. Men man är inte beredd att göra sig särskilt mycket omak. Om en plats är väl skyltad, ligger nära stora vägen och gärna har ett glasstånd intill, då går det an. Precis som man gärna stannar vid en vacker rastplats längs vägen, men ogärna går en kilometer till en ännu vackrare plats med betydligt färre besökare.

Det finns tusen och en ursäkt till varför man inte gör det – men ingen godtagbar.

Att inte ta med barnen till rösen, hällristningar och gamla kyrkor är att beröva dem deras arv. Det är, kort sagt, inte acceptabelt. Och det ansvaret ligger på föräldrarna. För det går att göra arvet både levande och spännande.

Barn har fortfarande fantasi, och den går alldeles utmärkt att väcka utan skärmar, om man bara anstränger sig. Naturen är fortfarande överlägsen. Gamla kultplatser är stoff till berättelser, särskilt när man står mitt i dem.

För vem bryr sig egentligen om det du levandegör är weibullskt sant eller bara en riktigt bra historia?

Pinnar kan fortfarande vara svärd.
Runor ristade i sten är fortfarande magiska.
Gamla gravar ruvar fortfarande på hemligheter.

För övrigt är det lika oacceptabelt för den utan barn att ignorera arvet.

-

Vi är gärna arga på kulturarbetare, historiker och journalister som förminskar allt svenskt. Politiker är skitstövlar som skriver läroplaner utan respekt för vårt arv. Vi blir rasande när våra högtider förminskas och andra folks lyfts fram.

Men handen på hjärtat.

Vad gör egentligen majoriteten av dem som blir upprörda i vardagen för att det ska vara på något annat sätt?

Det är som med allt annat.

Du kan säga "jag älskar dig" till din hustru varje dag. Men om du aldrig visar det kommer hon, med all rätt, att tröttna på dig.

Det man inte lever är inte på riktigt.

-

Nordirland har varit på tapeten. Folk går igång på att man gick man ur huse där. Men det man verkligen borde lära av dem verkar få bry sig om.

De lever sin kultur.

Närmare 700 marschorkestrar med omkring 30 000 deltagare vittnar om det. Under sommaren avlöser uppvisningarna varandra. Muralmålningar berättar den lokala historien. Den 12 juli kulminerar allt i folkfester och enorma brasor.

Det handlar inte om att kopiera Nordirland. Det handlar om att förstå varför deras kultur fortfarande lever. Den praktiseras. Den förs vidare. Den tar plats i människors vardag.

Det är därför människor känner att den är värd att försvara. I generationer har det till och med funnits människor som varit beredda att både dö och döda för den.

Samtidigt sitter många Sverigevänner hemma och skriver upprörda inlägg.

Det räcker inte.

Den Sverigevän som inte lever sitt arv är en sådan vän som man brukar säga om:

Med sådana vänner behövs inga ovänner.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Vår svenska strävan behöver inte en armé av offentliga företrädare. Där har jag landat efter många år och växande erfarenhet av vår opposition. Det är en utsatt position. Få är kallade, och ännu färre väljer att axla den rollen. Många av dem orkar dessutom inte mer än en kort tid innan de inser att priset är för högt. Jag har sett alltför många bränna ut sig och tappa tron som en konsekvens av sina offentliga ställningstaganden.

Därför kommer jag inte att uppmuntra någon att kliva fram i offentligheten och ta på sig den rollen. Det behövs inte heller, har jag insett. Somliga kan inte annat än att göra det. De går inte att stoppa, även om man försöker. Det viktiga är att de har stöd från den stora skaran av anständiga och godhjärtade svenska män och kvinnor som är besjälade av idén om ett fritt och svenskt Sverige.

Jag menar här ett medvetet stöd. Ett engagerat stöd. Ett stöd som bär. Inte bara tankens och munnens stöd. Ett handfast stöd som gör verklig skillnad.

-

Företrädaren möter motståndarna rakt på. Han eller hon står i första ledet. Där sägs det som måste sägas, bortom partipolitikens nedtonade och anpassade retorik. Där avslöjas hyckleriet och lögnerna. Där formuleras visionerna utan skygglappar.

”Återvandring.”
”Miljoner måste ut.”

Dessa ord planterades av våra företrädare långt innan någon politiker tog dem i sin mun. Jag och Dan Eriksson lanserade treklangen internera–deportera–repatriera genom projektet Motgift långt innan ropen på återvandring hördes. Redan 2016 utvecklade jag tankarna i stridsskriften Fästning Europa. Somliga sade det lång tidigare.

Idéer, åtgärder och strategier som realpolitikerna inte ens kan närma sig lyfts först av våra företrädare. De lägger grunden och sår frön som långsamt växer. De förändrar på djupet, och i många fall får de aldrig själva se frukterna av sitt arbete.

Det tar tid. Det vet jag genom mitt arbete med Det fria Sverige och Vårdkasen. Människor har funnit varandra. Nya gemenskaper har vuxit fram och lett till familjer, barn, företag och mycket mer. Det är i många fall belöningen för en annan.

Men där finns också en baksida. Många försvinner så småningom tillbaka till vardagen.

Jag tänker ofta på det.
På ansikten som jag inte längre ser.
På namn som försvinner ur rullorna.

Jag vill uppmana var och en av dem till en enda sak: att kontinuerligt stödja de projekt som hjälpte dem att finna och forma det de nu har.

Hjälp till genom att slå från skuggorna!

-

Nej, det är inte offentliga företrädare vi behöver en armé av. Det är en armé av människor som lever sina liv, verkar där de bor och upprätthåller gemenskaper som skapar trygghet och välstånd som alltid behövs. Människor som otvunget säger sin mening när det är lämpligt och delar med sig av de idéer och den kunskap de själva får genom de företrädare de litar på och uppskattar.

Vi ser till att träffas ibland. I Svenskarnas hus. På en konferens i Stockholm. I en bygdegård i Halland. Hemma hos varandra när andan faller på. Kanske ses vi när ett parti vi känner representerar oss kallar till torgmöte. Eller när det krävs att vi går man ur huse för att sätta ned foten.

Att slå från skuggorna är att finnas överallt och därifrån medvetet vara en del av vår svenska strävan. Du bidrar med dina tankar och idéer på olika sätt: genom kommentarer, hantverk, konst eller musik. Du fyller bokhyllan med böcker från våra egna förlag. Du finns där, som en fyrbåk, bara genom att vara.

Du hör av dig till mig och berättar vad som händer där du finns – i lokalsamhället, på ditt arbete eller i lokalpolitiken – så att jag kan väva in det i mitt arbete som offentlig företrädare. Du prenumererar på Vårdkasen och delar den vidare.

Och du stöttar ekonomiskt.
Så mycket och så ofta du kan.
Hela mitt arbete bygger på att du finns där.
Att du har min rygg.

Jag vill inte att du riskerar något i onödan. Inget som gör tillvaron osäker för dig och dina nära och kära. Jag vill att du är en av de många som understödjer och hjälper till i vardagen.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Hämnargenren har fått ett nytt tillskott. Och det är inte Jens Ganmans senaste böcker jag åsyftar, även om de också passar in. Det är filmen Citizen Vigilante jag tänker på.

Mitt flöde på X svämmar över av bilder, citat och mer eller mindre genomtänkta analyser av den. Jag förstår varför den sticker ut. Och det är inte för att huvudpersonen konfronterar, misshandlar och dödar kriminella, våldtäktsmän eller för den delen domaren som släpper dem fria. Sådant har vi sett förut. Det som sticker ut är att de kriminella är ickeeuropéer.

Filmen speglar därmed verkligheten för många i Europa och västvärlden. Till skillnad från många andra filmer och serier, där gärningsmän och offer byter plats i förhållande till hur många uppfattar den värld de lever i.

Citizen Vigilante är dessutom en film i rätt tid. Just nu kokar det inom delar av befolkningen. Efter mord och överfall i Frankrike, England och Nordirland, och efter en ändlös ström av klipp där utlänningar över hela Europa beter sig aggressivt och oanständigt, är ilskan och frustrationen stor. Vad är då bättre – när man är arg, frustrerad och känner att man håller på att gå sönder – än att titta på en film där någon gör det man känner med hela sitt väsen borde göras?

Share

Böcker, filmer och serier med hämnar-tema har en lång historia. Den moderna hämnarberättelsen tar, enligt min mening, sin början med Michael Kohlhaas av Heinrich von Kleist. Den kom ut i början av 1800-talet. Långt senare har vi Death Wish-filmerna på 1970-talet, Falling Down från 1993 och Law Abiding Citizen från 2009.

Inom den politiska nationalistiska miljön finns en uppsjö av böcker på samma tema. Hunter av William Pierce och A Candidate for the Order av Michal A. Hoffman II tillhör de mer kända.

Berättelserna i sig är inget att bli exalterad över.

Det finns inget som i sig gör hämndberättelser mer problematiska än andra berättelser om våld. De säger inte nödvändigtvis mer om en subkultur än gangsterfilmer säger om sin publik eller våldtäktshämndfilmer säger om kvinnor som uppskattar dem.

Forskningen på området är inte entydig. Somliga hävdar att hämnargenren blir en säkerhetsventil som gör att man kan släppa och gå vidare. Andra tror att de kan göra betraktaren mer benägen att både tänka på konflikten och agera.

I min bok Den sista galgen utvecklar jag resonemanget om hur den västerländska civilisationen under århundraden successivt selekterat bort vissa beteendemönster. Ett av resultaten är att européer, jämfört med många andra historiska samhällen, i betydligt mindre utsträckning är benägna att ta till våld.

Eftersom större delen av befolkningen i Europa är återhållsam och foglig, snarare än tvärtom, applicerar jag den första slutsatsen på Citizen Vigilante. Befolkningsandelen som går från ord till handling är mycket liten. Därför finns det också skäl att vara försiktig med att tillskriva en enskild film någon avgörande betydelse.

Den som tror att Citizen Vigilante kommer att utlösa en våg av ensamma hämnare – oavsett vilken sida av den civilisatoriska kamp som pågår vederbörande står på – tror fel. Om inte verkligheten själv förmår majoriteter att sluta sig bakom radikala politiska alternativ, kommer en film knappast att förmå dem att ta det extrema steget till fysisk konfrontation.

Subscribe now

Finns det en bakomliggande agenda med filmen? Många tror det. Det vänsterliberala komplexet menar att den försöker pusha våld, hat och rasism. Samtidigt hoppas de mer fantasifulla och frasradikala på andra sidan att vänsterliberalerna för en gångs skull har rätt.

Andra oroar sig över att det är counterjihadisterna som fortsätter att vandra i sionisternas ledband och promotar filmen för att få unga arga européer att bli mer våldsamma mot muslimer. Ytterligare andra tror att det hela bara syftar till att destabilisera Europa och att avsändaren därmed är Ryssland, Kina eller USA.

Jag drar blankt med Ockhams rakhyvel och tror att både pengar och effektsökeri ligger bakom det hela. Det finns mycket pengar att tjäna på turbulensen i Europa och USA. När en civilisation visar sprickor i fasaden kan opportunisten tälja guld. Och nog får man mer än 15 minuter i rampljuset därtill. Visst kan det vara så att somliga inblandade också ser filmen som ett sätt att främja en personlig agenda de råkar ha, men det förändrar inte min slutsats.

Citizen Vigilante är framför allt ett barn av sin tid. Den har inte skapat den frustration som många känner. Den har fångat den, paketerat den och sålt den.

Ibland är en film bara en film, även om den sticker ut. Och ibland är en film ett tecken på att tiden har förändrats långt mer än filmen någonsin kommer att göra.

För den nationella oppositionen är lärdomen enkel: det går att skapa verk som engagerar utan att ha den etablerade kulturindustrin bakom sig.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

När jag lyssnade på Daniel Helldén (MP) i SVT Morgonstudion den 25 juni slog det mig återigen hur extremt Miljöpartiet är, närmast sekteristiskt, och därtill hur farlig extremism överlag är.

Extremism gör att man rusar åstad. Den fördunklar sinnet. Den rundar konsekvenstänkandet. Den är beredd att gå över lik.

Helldén intervjuades från ett soligt Gotland, där Almedalsveckan pågår. Han var fanatikern som varnade för solens värme som "nästan grillar oss". Han pratade om "katastrofplaner för extremvädret" som han menar att vi nu upplever. En sak är säker. Det han säger och står för är extremt.

-

Definitionen av extrem är att gå alltför långt, att vara måttlös – i handlingar såväl som i åsikter. Jag använder ordet i den betydelsen här. På sätt och vis är det själva motsatsen till att vara radikal. Radikal kommer från latinets radix, som betyder rot. Den radikale går till roten. Den extreme går till ytterligheten. Däri ligger skillnaden som gör den ena farlig och den andra nödvändig.

Detta är något som vår svenska opposition måste ta till sig. En läxa att lära.

Att identifiera ett existentiellt hot räcker inte. Frågan är hur man svarar på det. Den som låter vrede och desperation ta över blir inte radikal – han blir extrem. Den som i stället går till problemens rot kan förändra utvecklingen.

Vi måste därför bekämpa det högerextrema till förmån för det högerradikala.
Och vi måste satsa på rätt människor.

Read more

Det kommer en hel del på köpet om man hamnar i någon form av ledarskapsposition inom den nationella oppositionen. Det är inget karriärval jag skulle rekommendera någon. Men å andra sidan är det inget man väljer. Det tenderar att bara bli som det blir.

Under mina dryga tio år i riksledningen för Svenska motståndsrörelsen (SMR) var hat och hot och våld ständigt närvarande. Vardagen begränsades kraftigt eftersom det fanns en hel del som vill göra en illa. Någon lön för arbetet var det inte tal om. Avsaknaden av normalitet var det mest påtagliga. Den underliggande stressen kortade nog ner livet med några år.

Något som ständigt bidrog till den allmänna oron var vetskapen om att man var övervakad – utan att veta hur omfattande övervakningen var eller när den skulle få konsekvenser.

Nämnda övervakning stod å ena sidan privata (och illasinnade) grupper som Expo och AFA för. Å andra sidan "experter" av olika de slag. Sist men inte minst. Polisen och andra myndigheter. Det är så klart en fjäder i hatten för var och en av dem om man kan komma åt någon i ledningen.

Säkerhetspolisen är en nivå upp i sammanhanget. Delvis är de överskattade, vilket de gör allt för att fortsätta vara. De tjänar så klart på att var och varannan tror sig vara övervakad, eftersom de då inte behöver lägga resurser på att faktiskt övervaka dem.

Genom åren har jag träffat åtskilliga som är övertygade om att de avlyssnas konstant, att bilen utanför hemmet är full av agenter och att böckerna i bokhyllan flyttats medan de var ute med hunden. De är hopplösa att arbeta med. Ändå har de aldrig ägnat sig åt något som skulle få Säpo att ens höja på ögonbrynen.

Med det sagt är det självklart att Säpo gör sitt jobb. Exakt hur har jag ingen aning om, och jag har aldrig ägnat särskilt mycket tankeverksamhet åt saken. Att SMR hade deras odelade intresse förstod jag. Även om jag visste att den revolutionära retoriken vida översteg förmågan att åstadkomma något som ens kunde likna en revolution, hade det varit tjänstefel om de inte lagt resurser på oss.

-

Karl-Olov presenterade han sig som. Han var närmare pensionsåldern än motsatsen och dialekten avslöjade Göteborg. När, var och hur han dök upp första gången minns jag inte. De är någon gång i början av 2000-talet. Jag tror att jag mötte honom första gången när han dök upp där jag bodde – i ett litet hus tillsammans med andra i organisationen – utanför Skara.

Informationen om att han hade kontaktat en person i ledningen och att han skulle komma hade jag redan fått. Vi hade beslutat att om vi blev kontaktade av Säpo skulle vi vara tillmötesgående och vänliga. Så det var vi.

Han kom ensam. Trevlig och sympatisk. Det var jag och en annan som tog emot honom. Vad fick han ut av besöket? Inte mer än det de redan visste. Men – och det var nog själva poängen – vi visste nu att de hade ögonen och öronen riktade mot oss.

Det skapade oro i leden. Och misstänksamhet. Med tiden skulle det inträffa saker som fick vänner och organisationskamrater att ifrågasätta och anklaga varandra för att vara “köpta”. Det ledde sedermera till allvarliga konflikter och splittring. Så hatten av för ett väl utfört arbete, Karl-Olov.

Nog om detta. Det jag vill erbjuda är en inblick i hur de försökte snärja mig. För självklart vill de, om möjligt, få någon på insidan att hjälpa till lite på traven. Jag hade väntat mig det. Men inte att det skulle ske på det sätt som det gjorde.

Read more

Så röstades lagen om skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd igenom. Fram till för bara några år sedan var den politiska klassen ointresserad av frågan. “Kom till Sverige, begå brott och bete dig allmänt illa – vi har din rygg” kunde ha varit mottot från V till KD. Och många svenskar har betalat priset för det.

Efter måndagens omröstning är det bara V och MP som fortfarande håller just denna svenskfientliga låga brinnande. De röstade nej. De vill inte att vare sig laglydighet eller allmän skötsamhet ska ligga till grund för vem som ska få leva i och ta del av vårt samhälle. Bjud aldrig en vänsterpartist eller MP-anhängare på baluns med möjlighet till +1. Risken är överhängande att de i släptåg har en tjuvaktig pundare som kommer att stjäla matsilvret hos dig.

Den 13 juli träder lagen i kraft. Det återstår att se om lagen kommer att användas. Lagar är nämligen bara ord på papper. De är verktyg att använda, eller inte. Migrationsverket får nu befogenhet att neka eller återkalla uppehållstillstånd på grund av bristande vandel. De kan göra det. Men de måste inte göra det.

Jag ser inte framför mig en armé av handläggare på Migrationsverket som bara väntar på att få skapa ordning och reda. Jag hör inte jublet över det nya redskapet som lades i deras verktygslåda. Vi vet alla hur sorgligt tillståndet är på den berörda myndigheten. Det kan dröja innan vandelslagen får någon effekt.

Subscribe now

Här ser vi återigen hur oppositionens felaktiga prioriteringar spelar motståndaren i händerna. Jag har aldrig hört en patriot säga:

“Jag siktar på att bli handläggare på Migrationsverket för att där försvara Sverige.”

Jag har heller aldrig hört någon av våra ledare eller företrädare uppmana medlemmar till det. Däremot dela ut flygblad och demonstrera. Eller “rösta på mig”. Eller – vilket är vanligast idag – ingenting, eftersom man vill ha följare till sin plattform från vilken man kommenterar och reagerar.

Att ställa krav på ens följare är inte den snabbaste vägen till att bli omtyckt.

Så…

Skillnaden mellan den som faktiskt vill ha en förändring och den som uppenbarligen inte vill det ligger i vad vederbörande gör. Ett tiotal av oss på Migrationsverket hade (speciellt med de nya verktygen) gjort mer nytta i praktiken än varje dryg, bitsk, ironisk och arg kommentar online.

Ett par åklagare besjälade av våra idéer hade kunnat driva sina mål och varje gång yrkat på utvisning, i stället för att välja bort det alternativet. Vilket händer alltför ofta.

Låt oss inte gråta över spilld mjölk. Vi har försuttit många tillfällen. Så är det. Fördelen är att vi kan göra om och göra rätt. Var och en av oss behöver ett arbete. Finn då ett arbete där du också kan göra tjänst i vår svenska strävan.

Har du det valet (alla har inte det) men väljer bort det? Ja, då var det inte tillräckligt viktigt. Så kan det vara. Men inbilla dig då inte att du “kommer att dyka upp på barrikaden” framöver. Och även om du faktiskt skulle göra det vill jag säga: det är nu var och en behövs, inte i någon framtid som vi inte vet något om.

Det som sker nu och som det kommer att bli mer av framöver är att verktygen för både deportation och återvandring kommer att bli fler. Staten kommer tvingas stifta lagar med stor potential eftersom de vägrar ta itu med grundproblemen.

Men lagarna kommer vara öppna för tolkningar i tillämpning. Alltså handlar det om vem eller vilka det är som sitter på makten att använda dem. Drömmen vore tusentals tjänstemän och handläggare som inte bara använder lagarna som det är tänkt, men som också alltid har “är detta bra för Sverige och svenskarna” som lackmustest.

Våra motståndare har tydligt visat att opartiskhet inte är något de skriver under på där de sitter och fattar beslut som direkt och påtagligt påverkar vår samtid. De har lyckats, det får vi ge dem. Låt oss inte vara sämre.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

De senaste dagarnas oroligheter i Belfast och på andra håll i Nordirland har åter riktat uppmärksamheten mot de lojalistiska grupper som spelade en central roll under The Troubles. Namn som UDA och UVF förekommer regelbundet i rapporteringen, ofta utan någon närmare förklaring. De flesta känner till IRA, men betydligt färre känner till de organisationer som stod på den andra sidan av konflikten.

Trots fredsavtalet 1998 har många av de nätverk, strukturer och lojaliteter som formades under konfliktåren aldrig helt försvunnit. Därför dyker de gamla organisationernas namn fortfarande upp när spänningarna stiger i Nordirland.

Mot bakgrund av de senaste händelserna kan det därför vara intressant att återvända till en äldre text om Ulster Defence Association (UDA), den största och kanske mest inflytelserika av de lojalistiska organisationerna. Artikeln publicerades runt 2012 i Tidskriften Nord, men har här uppdaterats och kompletterats.

När man närmar sig de händelser som plågade Nordirland – eller Ulster, som många lojalister föredrar att kalla provinsen – uppstår flera svårigheter. Oroligheterna har gett upphov till ett närmast oöverskådligt bibliotek av böcker, dokumentärer och vittnesmål. Frågan är fortfarande så laddad att det är svårt att finna information som inte färgas av den ena eller andra sidans perspektiv. Som utomstående är det dessutom vanskligt att väga de olika aktörernas handlingar mot varandra eller fullt ut förstå de erfarenheter som format människor på båda sidor av konflikten.

Syftet här är därför inte att fördela skuld eller avgöra vem som hade rätt. Ambitionen är istället att berätta historien om en av de organisationer som kom att spela en central roll under konflikten. En organisation som deltog i våldet, men som samtidigt byggde sociala strukturer, organiserade lokalsamhällen och senare medverkade till den fredsprocess vars resultat fortfarande framstår som bräckligt.

Särskilt intressant är att vanliga människor i ett modernt europeiskt samhälle upplevde att staten inte längre kunde garantera deras säkerhet. Resultatet blev att de organiserade sig själva för att skydda sina familjer, sina grannskap och sin identitet. Oavsett hur man värderar deras handlingar är detta ett fenomen som förtjänar att studeras.

Varför då fokusera på Ulster Defence Association (UDA)? Dels därför att organisationen kom att bli den största av de lojalistiska grupperingarna. Dels därför att berättelserna om IRA och den republikanska rörelsen länge dominerat såväl forskningen som populärkulturen. UDA har ofta hamnat i skymundan trots sin betydelse för utvecklingen i Nordirland.

Denna text är ett försök att skildra en organisation, dess framväxt, verksamhet och arv. För att hålla fokus på detta har flera viktiga aktörer och händelser medvetet lämnats utanför framställningen.

The Troubles

När 1960-talet inleddes rådde ett relativt lugn i Nordirland. Det innebar inte att motsättningarna hade försvunnit eller att republikanerna övergett målet om ett enat Irland utanför brittisk kontroll. Konflikten befann sig snarare i en tillfällig vilofas.

Den nordirländska medborgarrättsrörelsen, inspirerad av den amerikanska medborgarrättskampen, försökte under 1960-talet driva sina krav genom fredliga demonstrationer. Myndigheternas svar blev dock ofta hårdhänt. Sammandrabbningarna kulminerade 1969 i det som kommit att kallas Battle of the Bogside, där upplopp utvecklades till regelrätta gatustrider mellan republikaner och säkerhetsstyrkor. Situationen blev så allvarlig att brittisk militär sattes in.

Några år senare inträffade Bloody Sunday, då brittiska fallskärmsjägare sköt ihjäl tretton obeväpnade demonstranter i Derry. Händelsen blev en av konfliktens mest avgörande vändpunkter och bidrog starkt till att öka stödet för IRA.

Read more

Prioritet ett för staten är att upprätthålla lugnet bland befolkningen. Folk behöver inte vara nöjda och glada. Tvärtom är oenighet i mindre frågor – även om de kan vara ack så viktiga – uppfriskande och viktig. För mycket enighet leder till stagnation.

Detta är intuitivt också för befolkningen i väst. Man rusar inte åstad. Saker måste få ha sin gång. När något händer hjälper vi varandra att hålla huvudet kallt. Allt detta har växt fram hos oss över tid och gjort våra samhällen framgångsrika och robusta. Detta är en av våra största styrkor som folk.

Blickar vi ut bortom Sveriges gränser ser vi hur våra europeiska vänner tenderar att vara lite mer oregerliga. I Frankrike går man alltid några steg längre när missnöje visas. Italienarna kan också det här med att röra om på gator och torg. Till och med tyskarna kan kännas yviga ur ett svenskt perspektiv. Nordirland får oss att sätta kaffet i vrångstrupen.

Men fortfarande. Europa är inte en kontinent av bananrepubliker där revolutioner och uppror avlöser varandra. Våra stater har haft det relativt enkelt att upprätthålla lugnet i samhället – eftersom befolkningarna dragit åt samma håll.

Men det finns en gräns.
Och den håller på att passeras.

-

Jag finner det faktiskt märkligt att lugnet ännu inte har givit vika. Under 2010-talet genomfördes åtskilliga terrordåd. Tyskland och Frankrike drabbades om och om igen. Men också Sverige, Storbritannien och andra länder i Europa. Det var brutala dåd. Som hämtade ur mardrömmarna. Du har säkert förträngt dem.

Ett modus etablerades.

Huvuden höggs av. Fordon kördes in i folkmassor. Nattklubbar och tidningsredaktioner attackerades och besökare avrättades. Ett torg, ett tåg, en park förvandlades på några sekunder till ett slakthus.

Sedan kom reaktionerna. Flaggor lades till på sociala medier. Polisen bad allmänheten att inte sprida rykten. Politiker fördömde. Allt i det första skedet.

Därefter. Eftersom gärningsmännen i princip aldrig var kristna eller européer – "vi måste hålla ihop samhället", "vi får inte peka ut grupper", "tänk på hur detta drabbar de fredliga muslimerna".

Det var och är absurt. När islamister attackerar skulle befolkningen stå upp för islam. När så kallade flyktingar, asylsökande eller ensamkommande flyktingbarn begick horribla dåd krävde etablissemanget att vi skulle protestera mot våld och rasism, för inkludering och mångkultur. För just det vars konsekvenser vi drabbades av.

Och det fungerade. Ta mig fan, det fungerade.
För Europas folk ville att ordningen skulle upprätthållas. Framför allt annat. Man satt still i båten trots att man kände i magen att detta går åt helvete.

Jag minns debatten om Sverigebilden. En morgon vaknade jag och tänkte: "Detta såg jag inte komma." Civilisationens dödgrävare hade vänt upp och ned på allt. Man förnekade inte problemen längre, men man kablade ut att vi som varnat (och haft rätt) var hart när landsförrädare. Eftersom vi hotade ordningen och därmed spelade främmande makt i händerna när vi så öppet berättade om tillståndet vi upplevde. "Ryssland tjänar på det", minns jag, var ett argument.

Från att vi "haft fel" fick vi nu rätt, men locket skulle fortsätta ligga på. Annars hotades samhällsordningen. Och ta mig fan, det lyckades också. Men det hänger på en skör tråd. Än så länge sitter de flesta kvar i båten. Men allt färre sitter helt stilla.

Till sist går det inte längre. Vi som gick först gjorde det eftersom vi är dem vi är. Jag slår mig inte för bröstet för att jag visste och varnade redan när Ingvar Carlsson var statsminister. Jag har förlikat mig med att de stora rörelserna i samhället sker långsamt. Jag dömer inte folk för att de vill ha ordning och lugn. Det kan vara frustrerande. Det kan göra mig rasande. Men nej, jag kan inte döma dem. Inte folk i gemen. Dödgrävarna däremot. Över dem faller min dom hård.

-

Statens prioritet är att upprätthålla ordningen i samhället. De kommer inte att lyckas. De har grävt gropen genom mångkultur, massinvandring och ideliga angrepp på svenskens inre kulturella och andliga fundament. Samhället har gått sönder. Sakteliga faller vi alla ner i gropen.

Frågan är om de kommer att framhärda i det som ledde oss hit, eller om de byter kurs på allvar. Det står och väger.

När en sudanes häromkvällen satt gränsle över en man i Belfast och försökte skära huvudet av honom svarade Nordirlands justitieminister med samma gamla modus. "Låt inte detta slita itu samhället." "Sprid inte narrativ som splittrar." Därtill lyckades de få anhöriga att "mana till lugn". Det är inte konstigt. Vi kan inte kräva av familjer vars nära och kära kämpar för livet att de också ska stå upp mot myndigheternas påtryckningar.

Jag hade gjort det. Du också, kanske. Folk i gemen? Nej.

Uppmaningen är absurd. Så klart. Och några reste sig upp i båten.

Det står och väger, som sagt. Allt beror på hur många som reser sig upp. Och vad de väl gör när de står upp. Där kommer vi in i bilden. Med riktning. För om alla bara står upp och gungar än hit och än dit, då blir det förvisso rörigt och obehagligt, men inte mer än så. Men om vi kan gunga båten i takt, då riskerar den snart att kapsejsa. Det vill inte kaptenen, vars enda återstående val blir att göra det som krävs för att lugna oss. För vad är kaptenskapet värt när man ligger på havets botten?

-

Om du vill hjälpa till att på riktigt göra skillnad rekommenderar jag Vårdkasens senaste avsnitt Upploppen i Belfast visar varför ilskan inte räcker där jag och Dan Eriksson levererar konkreta verktyg för att börja bygga lokal påverkanskraft.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Nu när den nationella oppositionen fått rätt i många av de dystra förutsägelser som vi ropade från hustaken i slutet av 1900-talet och fortsatt in i det nya årtusendet känner jag att det är viktigt att försöka vinna någon liten upprättelse för alla svenskar som råkade så illa ut under dessa år.

Så många var vi som inte höll tyst. Och vi ansattes hårt av etablissemanget. Av politiker, journalister och aktivister inom myndigheter, skola och skattefinansierade “folkrörelser”. Av personer som på många sätt nu gett oss rätt i sak. Men de tar inget ansvar för vad de gjorde då. Etablissemanget tiger stilla. Samma etablissemang som gärna ber om ursäkt för andra historiska oförrätter bryr sig inte om de övergrepp de begick mot sina egna barn och ungdomar.

Det kan vi inte acceptera.

Vi kan inte låta vår egen stolthet stå i vägen.

Vi måste bryta ned den där muren som fått oss att ta allt för att härda ut och gå vidare. Som gjort att “de” kunnat kalla oss vad de vill och behandla oss hur som helst. Tvärtom ska vi göra det som förfäderna råder oss i Eddan:

Om ont du märker, säg att ont det är, och giv ej din fiende frid.

-

De som idag står på våra ryggar, som ger oss rätt utan att ge oss erkännandet, gör det ofta samtidigt som de fortsätter att peka ut oss som de “våldsamma” eller “extrema”. Vi omfamnade idéer som var “oanständiga” och samlades under symboler som var “hatiska”.

Jag förnekar inte att mycket av det förekom.
Men ska vi därför för alltid diskvalificeras?

Det är upp till bevis för liberaldemokratin. Gäller samma måttstockar för alla? Vårt samhälle slår sig gärna för bröstet över att vi “ser människan”, att vi blickar djupare och förstår hur miljön påverkar individen. Alla omfamnas av denna ynnest.

Utom vi.

Och det är orättvist. Det är fel.

Här är varför.

-

1975 beslutade en enhällig riksdag att Sverige skulle vara en mångkultur.

Svenskarna har aldrig fått rösta om invandrings- eller flyktingpolitiken.

Utom på lokal nivå, i Sjöbo 1988. Sjuttio procent sade nej till att ta emot flyktingar. Drivande var centerpartisten Sven-Olle Olsson. Han framställdes av riksmedia som en symbol för främlingsfientlighet och intolerans. Ledande kulturpersonligheter och journalister tog avstånd från honom. Man kallade honom “Svin-Olle” på löpsedlar och i rubriker. Han blev paria och isolerades politiskt. Så här skrev Aftonbladet om honom under rubriken “Svin-Olle slutar” år 2002:

“Sven-Olle Olsson gav främlingsfientligheten ett ansikte.”

Sanningen är att det var politiker och medier som gjorde honom till ansiktet för “främlingsfientlighet”. Många av de problem Sven-Olle talade om då diskuteras idag öppet av samma samhällsskikt som gjorde honom till paria.

När jag själv började kritisera invandringen i tidiga tonår dröjde det inte länge innan jag stämplades som “rasist”, “nazist” och “hatisk”. Av lärare. I förlängningen av medierna, eftersom jag såg vad de skrev om människor som tyckte som jag.

Det fanns tre val. Hålla tyst och anpassa sig. Fortsätta säga sin åsikt och hamna i skottlinjen. Eller ta avstånd från sina åsikter och omfamna den förhärskande idén om mångkultur och massinvandring.

-

Här kommer vi till kärnan.

Etablissemanget tillät inga alternativ till den överordnade idén om mångkultur och massinvandring. Den som inte accepterade detta blev stämplad. Centerledaren Olof Johansson kommenterade partikollegan Sven-Olle Olsson med orden:

– Vi vill inte ha bruna löss i vår fana.

Så vad skulle svenska invandringskritiska ungdomar göra?

Samtidigt som vänsterextrema våldsverkare som ropat på revolution och försvarat folkmord och diktatur, välkomnades av etablissemanget – också av borgerligheten – till partier och kultursidor utan att behöva göra upp med sina “ungdomssynder”, var nationella i princip helt utestängda från politiken, akademin, polisen, försvaret, pressen och näringslivet. Inte ens den som aldrig andats något “extremistiskt” accepterades.

“Ni kunde gått med i SD”, säger några.

Men det är en sanning med modifikation. Efter att SD påbörjade sitt stora arbete med att “städa upp” i partiet var också den dörren stängd för den som i tonåren eller som ung vuxen varit en del av den nationella subkulturen.

Om man som ung man eller kvinna ville bort från subkulturen, men fortfarande var nationalist, invandringskritiker och ville se djupgående samhällsförändringar, så tilläts det inte. För etablissemanget var det egentligen aldrig särskilt intressant att “avradikalisera” den nationella subkulturen. Det handlade om att åsikterna inte skulle få komma till uttryck i en saklig debatt.

Den som ville lämna de destruktiva var tvungen att antingen försvinna, hålla tyst och hoppas att “ungdomssynderna” inte skulle komma ikapp längre fram. Eller så var han eller hon tvungen till förnedrande avbön och avståndstagande.

Patrik “Nitton” Asplund är ett exempel. Namnkunnig på 1990-talet. Först punkare, sedan skinhead, sångare i Midgårds Söner och en del av Nordland. Sedan hoppade han av:

“Jag insåg att hatet jag varit en del av hade konsekvenser jag inte kunde bära. Jag hoppade av vit-makt-scenen”, säger han till Aftonbladet.

Det intressanta är inte Asplunds personliga resa. Det intressanta är att dörrar som tidigare varit stängda öppnades när han tog avstånd från nationalismen. Samma mönster går igen på andra håll. Ta avstånd från idéerna så blir mycket annat förlåtligt.

Samma sak gäller Kent Lindahl. Han dök först upp i dokumentären Skinheads år 1988. Vi möter en arg och mycket våldsam ung man. När han senare tog avstånd från den nationella rörelsen blev han ansvarig för Exit på Fryshuset och omhuldades av etablissemanget.

Asplund och Lindahl tog avstånd från politiken. Från nationalismen. Från invandringskritiken. Sina tillkortakommanden skyldes på politiken. Och det var det avgörande. Expo, AFA och liknande fungerar på samma sätt. Ta avstånd från idéerna så kommer du undan med nästan allt annat.

Därför återfinns ingen politiskt förankrad nationalist i avhopparnas skara.

-

Så tillbaka till ruta ett.

Problemet var inte bara symbolerna, subkulturen eller de människor som drogs till den. Problemet var idéerna. Våra motståndare hade makten över institutionerna, medierna och berättelsen om Sverige. Men i avgörande frågor om invandringens konsekvenser visade sig verkligheten ligga betydligt närmare våra varningar än deras försäkringar.

Vår politik och våra idéer skulle hållas borta till nästan vilket pris som helst. Även om priset var att hundratusentals svenskar blev paria, kallades “hatiska” och stämplades som farliga extremister.

De kunde ha välkomnat oss in i samtalet. Sagt att gränsen går vid hot, våld och asocialt beteende. De kunde ha lyssnat. Uppmuntrat laglig politisk organisering av nationella föreningar. De kunde ha gett oss utrymme på samma sätt som vänstern och andra grupper. De kunde ha gett stöd till positiv och uppbygglig nationell verksamhet.

Om sådana alternativ funnits hade de kunnat styra fosterländskt sinnade ungdomar åt det hållet. De hade kunnat säga: “Magnus, sluta upp med att stöka och bråka och gå med i Sveriges Nationella Ungdomsförbund om du menar allvar”, eller: “Låt oss ordna prao på tidningen Vägen Framåt åt dig.”

Och hade jag inte lyssnat, ställt till det för mig och ändå hamnat bland “extremisterna”, hade de kunnat tro på mig när jag väl kom på att jag varken uppskattade revolutionsromantik, extremism eller våld, utan att samtidigt kräva underkastelse inför deras världsåskådning.

Extremister av alla slag är välkomna tillbaka in i samhället om de lämnar de destruktiva och våldsamma delarna bakom sig. De behöver inte avsvära sig sin tro eller politiska ideologi. Så länge de accepterar de gemensamma spelreglerna är de välkomna att fortsätta vara vänster, muslimer eller vad de nu en gång var en extrem variant av.

Men inte nationalister.
Inte ens när de fått rätt.
Inte ens när de gjort upp med extremismen i sitt förflutna.

En gång stämplad – alltid paria.
Jag ställer inte upp på det.
Jag accepterar inte att de som bidrog till det idag låtsas som om ingenting hände.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Svenskens svåraste dag att förhålla sig till vaknar jag upp till.

Fåglarna sjunger men det är mulet och kyligt i luften.

Att jag är svensk, tänker jag, beror inte på egen prestation. Jag hade inget med det att göra. Inte heller var det slumpen. Och jag vänder mig emot alla som säger att det på något sätt hade med tur att göra.

Den närmaste metafysiska förklaringen levererade Viktor Rydberg i dikten Himlens blå:

Till svensk jag vigdes av en vänlig norna.

Måhända finns det himmelska förklaringar till att jag – min själ – fick min kropp som boning den där dagen för 49 år sedan. Det är ett mysterium.

Men om vi lämnar de andliga frågorna och återvänder till den fysiska verkligheten så finns där inget mysterium. Ingen slump. Ingen tur. Det är nämligen väldigt jordnära det här med att ha blivit född till svensk.

Så långt tillbaka jag har kunnat söka är min släkt svensk. Och innan kyrkoböckerna? Antagligen fortfarande svensk. Svensk till och med innan Sverige fanns.

Vid något tillfälle slog mina förfäder ned sina bopålar på denna plats som långt senare blev Sverige. Och de stannade kvar.

Allt som oftast var det val de frivilligt gjorde. Man blir oftast kvar, framför allt förr. Även om det var krångligt. Om nöden kom. När grödorna inte ville växa och rovdjuren slukade boskap. Så valde man att stanna kvar.

De flesta blir vid härden. Och kring härden växer gemenskap och tillhörighet fram. Till sist en nation. Ett land. Hemlandet.

Säkerligen fanns äventyrliga själar också i min släktlinje. Men ingen som gjort något väsen av sig, i vart fall inte tillräckligt för att vi i dag känns vid det.

Tanken på att en förfader kanske reste österut och blev uppburen någon annanstans – hos ett annat folk – slår mig ibland. Eller vem vet, kanske en olycklig proto-söderman fördes bort för att sluta sina dagar i ett harem hos en sultan eller khan.

Ju närmare min egen tid jag kommer i tankarna desto tydligare blir det att mina förfäder slog sig ned här i Norden, närmare bestämt i det som blev Sverige.

Under en tid var mina blekingska förfäder danskar. Men bara ett litet tag. Den norrländska grenen slapp undan dylika skiftningar av kungar och administrationer.

Vad gäller mitt folk från Roden – rospiggarna – så reste man säkert till Finland med jämna mellanrum, långt innan Viking Line satte sitt första fartyg i trafik.

Utbudet av kvinnor och män var så klart begränsat för mina föregångare. Men de gifte sig och fick barn. De gjorde medvetna val, generation efter generation.

Och efter många långa år såg jag dagens ljus för första gången, på Karolinska sjukhuset i Solna. Tusen år hade då gått sedan Erik Segersäll var konung och Sverige var ett rike under bildning.

Tanken är hisnande.

Jag tar inte åt mig äran för deras åstadkommanden. Inte heller för att jag föddes till svensk. Men utifrån de liv de levde och med facit i hand kunde jag heller inte ha fötts till något annat än svensk.

Det är min arvedel, mitt blod och Sverige är min jord.

För mig förpliktigar det.

Bara en niding vänder ryggen åt sitt arv. Massaj, mongol eller svensk.

Är jag stolt över att vara svensk?

Min hållning är denna:

Jag är inte stolt över att ha fötts svensk, eftersom det inte var mitt eget verk. Däremot känner jag stolthet över att tillhöra en lång kedja av människor vars liv och handlingar gjorde min existens möjlig. Framför allt är jag djupt tacksam.

Den stora frågan jag bär inom mig:

Är jag en värdig förvaltare av det arv jag har fått?

Oblygt svarar jag ja.

Nationaldagen har inte fått fäste i den svenska folksjälen. Den är för sentida och alltför mycket kommen ovanifrån. Midsommar kommer alltid att vara den dag som är vår. Den finns i blodet. Den är instinktiv.

Men när man inser de uppoffringar som släktled efter släktled gjort för att du och jag skulle födas till svenskar, då är det ändå självklart att man tar tillfället i akt att hedra deras minne och visa tacksamhet.

Däri ligger kärnan för mig.

Nationaldagen är ett tillfälle att återknyta, att minnas och att se framåt.

Formen är fri så länge anslaget är värdigt.

Alla partier kommer förr eller senare att få problem med olämpliga personer. Det intressanta är varför vissa människor dras till vissa miljöer och vilka signaler partiet självt skickar genom sina prioriteringar.

Jag menar att Sverigedemokraternas problem kanske inte främst är en enskild skandal, utan bristen på en tydlig ideologisk grund. När ett parti framför allt ägnar sig åt att vinna nya väljargrupper uppstår förr eller senare frågan om vilka principer som egentligen gäller.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Share

I podden går vi igenom händelseförloppet, rättegången mot gärningsmannen och den debatt som följt. Vi diskuterar varför fallet blivit en symbol för den brittiska diskussionen om så kallad two-tier policing – att polis och myndigheter behandlar människor olika beroende på grupptillhörighet.

Jonas Nilsson

Fokus på politik, analyser och journalistik. Utöver podden får ni även ta del av en hel del exklusiva "behind the scenes" från mina produktioner.

Samtalet stannar dock inte vid själva mordet. Vi lyfter blicken mot en bredare diskussion om vad som händer med ett samhälle när statens främsta uppgift gradvis förändras från att upprätthålla lag och ordning till att hantera konflikter mellan allt mer åtskilda grupper. Vi berör Storbritanniens utveckling, svenska paralleller och de långsiktiga konsekvenserna av ett samhälle som allt oftare tvingas förvalta splittring i stället för att bygga framtid.

Det blev ett samtal om mordet på Henry Nowak, men också om civilisation, rättvisa, tillit och den väg västerlandet befinner sig på.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

En avgörande skillnad mellan radikalhögern och liberaldemokraterna är förståelsen för den underliggande existentiella civilisatoriska konflikten som är ständigt pågående. För oss finns inget “historiens slut”, så som Marx och Hegel eller Fukuyama såg det. Tvärtom är det vår övertygelse om att “slutet” bara är början på en ny era. De tre universalisterna ovan trodde på en linjär historisk utveckling fram till en permanent slutpunkt – oavsett om slutmålet var den “rationella staten”, det “klasslösa samhället” eller den “liberala demokratin”.

Liberaldemokraterna inbillade därtill sig själva om att de nått fram till målet. Att historien var slut och deras system, som härskade i väst, inte kunde utmanas. För varför skulle någon vilja det, med tanke på den frihet, lycka och framgång som liberaldemokratin förde med sig? Universalismen är här helt avgörande för deras tänkesätt. Så säkra på sin ideologis förträfflighet var de, att de trodde den skulle tas emot och smärtfritt implementeras runt om på jorden. Men inte nog med det. Lika övertygade var de att om människor från jordens alla hörn kom till väst, så skulle de omfamna och fullt ut ta till sig detta “överlägsna” system.

De hade helt fel.
Det blev tvärtom.

Radikalhögern har alltid utgått från att roten finns inom människan, och därvidlag inom kollektivet av individer – folket. För oss är det fullkomligt självklart att det som gör en civilisation effektiv och stark kommer få en annan civilisation att bryta samman. Civilisationen kommer nämligen från folket, inte tvärtom. Den europeiska civilisationen är resultatet av europeiska folk och inga andra än dessa kan skapa vår civilisation.

Det grundläggande felet ligger i universalismen, i föreställningen att samma institutioner, värderingar och samhällsformer kan fungera lika väl för alla folk under alla omständigheter.

-

Det är just detta som gjort radikalhögern till en udda politisk fågel. Vår insikt om de grundläggande premisserna tar vi med oss in i realpolitiken. Eftersom liberaldemokraterna är blinda för de grundläggande felen i deras analys blir realpolitiken för dem bara en administration av misslyckandena som följer. Vår realpolitik förutsätter att dessa fel först rättas till. Vi förstår att det krävs en fundamental nyordning. De ägnar sig åt ett ändlöst lappande och lagande.

Här ser vi då tydligt problemen med de realpolitiska alternativ som ska entusiasmera oss i valtider. Alla saknar den fördjupade förståelsen för behovet av en livsåskådning djupt rotad i det svenska kynnet. Orsakerna är enkla. Frånsett att det inte finns ett intellektuellt fundament, eller en bärkraftig tradition att luta sig mot, så finns det inga enkla röster att vinna med ett sådant program. Därför hemfaller partierna åt endera missnöjespolitik (att vara konträr) eller populistiska löften som inte går att uppfylla under rådande ordning.

Den rätta inställningen, för oss i detta skede, är därför att se på dem som högst marginella företeelser vilka vi mäter utifrån deras eventuella möjlighet att fördröja det oundvikliga som är inbyggt i det liberaldemokratiska systemet.

Av de högst begränsade resurser som den radikala högern förfogar över kan vi endast avsätta en bråkdel för partipolitik. Vår oppositions dåliga vana att börja i fel ände och förvänta oss rätt utfall, för att när det sedan uteblir, hemfalla åt mer av samma – ett nytt parti, en ny vända med miljoner till flygblad, valsedlar och turnéer – är vår största hämsko.

Den folkliga högerns parti finns inte idag.
Det är en av de beska droppar vi gör bäst i att svälja.

Således blir hela valfrågan av underordnad betydelse. Tyvärr är vi låsta i föreställningen att förändringen sker i parlamentet. Men som jag tidigare förklarat administreras där bara sönderfallet.

Två frågor måste ställas och svaret på dem pekar ut riktningen:

Vilket av partierna har bäst möjlighet att förvalta sönderfallet på ett sådant sätt att det ger oss bäst möjligheter att fortsätta fokusera på att bygga det politisk-kulturella fundament som över tid kan åstadkomma den fundamentala nyordning som är nödvändig?

Vilket av partierna är mest formbart sett till ideologisk cementering, närhet till högerradikalismens grundsatser samt mest kostnadseffektivt att nå fram till?

Det betyder inte att alla alternativ är likvärdiga. Ett parti behöver inte förkroppsliga vår linje för att vara det bästa alternativet i ett visst skede. Frågan är inte vilket parti som kommer lösa våra problem. Ett sådant parti existerar inte. Frågan är istället vilket parti som ger bäst förutsättningar för det långsiktiga arbete som återstår att göra.

För oss handlar valet därför inte om frälsning utan om handlingsutrymme. Inte om den slutliga segern utan om vilka villkor som råder medan det verkliga arbetet fortsätter. Vi måste fråga oss vilket parti som ligger närmast våra grundläggande insikter, vilket parti som är mest mottagligt för påverkan och vilket parti som i praktiken kan bromsa utvecklingen för att ge oss mer tid att bygga vidare.

Som det står nu, i skrivande stund, är svaret enkelt enligt mig.
Sverigedemokraterna.

Read more

Jag minns inte varför vi bestämde oss för att genomföra en demonstration den där novemberdagen i Göteborg. Antagligen hade vänstern för sig något, eller så var det något multikulti-spektakel som gick av stapeln. Vad var då bättre än att dyka upp och förgylla tillvaron för den svenskfientliga pöbeln, tänkte vi ungefär.

Dagarna innan minns jag att vi resonerade fram och tillbaka om hur vi skulle anlända till platsen. Min idé var att ”landsätta” med bil rakt in i lejonkulan. Så många bilar vi har, fyra personer hoppar ur varje bil. Det är första vågen. De får hålla ställningarna. Sedan kommer vi med våg två och tre och så vidare tills det är klart. Jag hade för avsikt att vara med i första vågen, men min plan röstades ner. Kanske klokt i efterhand.

Järntorget och gatorna däromkring var – kanske är de fortfarande – platser med stark vänsternärvaro. Bland annat finns Kommunistiska partiets Marx-Engels-hus på Fjärde Långgatan. De visste att vi skulle komma så vi räknade med att motståndet skulle vara kompakt.

-

Året är 2003 och Svenska motståndsrörelsen, som jag då är medlem i och – vill jag minnas – därtill medlem av riksledningen för, har skruvat upp tempot rejält. Det sker mycket aktivism och själv är jag just då boende i Skara och i allra högsta grad delaktig i att planera arbetet. Vi rekryterar, vi anordnar tidningsförsäljningar på gator och torg och så blir det många resor för att hålla tal och föreläsningar och träffa lokala medlemmar.

Vi har ännu inte genomfört några egentliga demonstrationer, men enligt mig och några till i riksledningen är tiden inne. Klas Lund, som är ledare för organisationen, håller inte med. Tvärtom argumenterar han för att vi inte kommer tjäna på denna höjda svansföring i längden, utan att den kommer slå tillbaka mot oss.

Vi andra lyssnar inte på det örat och han väljer att inte framhärda. Däremot vill han tydligt markera och väljer därför att inte delta själv när vi ska till Göteborg.

Till en början har vi ansökt om att få hålla ett möte i Folkets Hus vid Järntorget, men ansökan avslås. Det var ingen överraskning. Vi ska tystas. Som svar beslutar vi oss istället för att genomföra en manifestation utomhus, utan tillstånd. Vi tänker inte vara tysta.

Det är också första gången organisationen öppet annonserar en manifestation via hemsidan. För en rörelse som dittills varit sluten och försiktig med offentlig information är det ett tydligt steg. Ett sätt att signalera att vi tänker ta större plats.

Det visar sig senare att Klas hade helt rätt.

Men det är en annan historia.

Share

Jag tillbringar natten före demonstrationen i staden. Antagligen sover jag hos någon ur riksledningen som bor där, men jag minns inte säkert. Jag vet att vi är vakna sent och finslipar planerna. Man är alltid uppsluppen innan man ska ut på gatan. Det är så mycket som kan hända, så mycket som kan gå fel och det kan bli farligt om man har otur. Pöbeln tar fram det sämsta hos oss alla.

Samtidigt är det viktigt att göra sin röst hörd. Vi känner det särskilt starkt eftersom vi har så mycket emot oss. Att gå ut på gator och torg och ställa till med en herrans massa liv är enda sättet för oss att nå igenom bruset och få ut vårt namn i media.

Och liv tänkte vi allt ställa till med.

Inte genom att attackera motståndare eller ordna upplopp. Genom närvaro. Det räckte gott och väl. Om några sedan bestämde sig för att ge sig på oss tänkte vi inte låta det passera. Självförsvar – med emfas – var en stående order.

-

Vi samlas en bit från Järntorget. Vi är ett hundratal och jag är nöjd med uppslutningen. Manifestationen var offentliggjord i förväg via hemsidan, men vi hade inget tillstånd för att vara där ute på gatan. Någon egentlig dialog med polisen fanns inte heller. Vi samlas, formerar oss och börjar gå.

Snart tar det stopp. Polis står i vägen.

Vi är inte nöjda, men beslutar att göra vad vi kan av situationen. Polisen tänker inte släppa fram oss till Järntorget och styr istället bort oss mot Första Långgatan.

Jag läser senare i Expressen om händelsen:

”Polisen spärrade av Första Långgatan med en buss och flera polisbilar, vilket innebar att spårvagnstrafiken där fick läggas om. Drygt hundra poliser fanns på plats.”

Bra.

Vi syntes. Vi hördes. Vårt namn skulle spridas vitt och brett.

Det var vad det handlade om och målet var redan uppnått.

I min innerficka hade jag ett tal förberett. Om tillfälle gavs skulle det hållas. Vi stod på Första Långgatan. Framför oss fanns våra motståndare. De var arga och betedde sig som brukligt. Mellan oss stod polisbussar och spärrade av. Några av konstaplarna stod vända mot oss. Andra mot andra sidan. Klassiskt upplägg.

Jag minns att jag pratade med en dialogpolis, eller i vart fall en polis som sköter dialogen. Vi kommer ingen vart med varandra. På den tiden var jag väldigt ointresserad av att prata, av samförstånd och att nå lösningar. Att ge efter var att ge upp. Och jag var trött på att alltid ge upp och låta vänstern få göra som de ville.

Hellre då att vi tog oss an både polis och vänsterextremister, så fick det gå hur som helst.

Read more

Jag tittar på reportaget och ser varma och härliga människor som förtjänar respekt och samhällets fulla stöd. Men också, tanken igen som slår mig, måste vi inte våga ställa höga krav på rätten att rösta, även om kraven hindrar personer som i övrigt förtjänar allt annat vi tar för givet?

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Share

Subscribe now

En person som saknar självförtroende och ber om ursäkt för sig själv kanske får medömkan av sina medmänniskor. Sällan respekt. Och hon får snällt se sina innersta mål och drömmar blekna bort. För en civilisation väntar ett betydligt brutalare slut.

Självförtroende bygger man inte genom att be om ursäkt för sig själv. Det är så klart en balansgång, men att stryka Trump medhårs med ändlöst smicker eller visa förståelse för Rysslands aggressioner duger inte. När supermakterna skramlar med vapen ska inte vi förvandlas till en fredsrörelse som viker ner sig.

-

Att rusta upp och förbereda sig på att skoningslöst försvara vårt eget är inte att vara krigshetsare. Att hävda suveränitet och till och med höja ambitionen ytterligare kanske är att spela ett högt spel, men det är det enda rätta. Ibland verkar det som att våra politiska motståndare – somliga av dem – förstår detta bättre än oppositionens fredsivrande plakatpolitiker.

Macron vill öppna upp för ett kärnvapenparaply och Merz deklarerar att Tyskland ska skapa Europas mäktigaste armé. Norden lovar att försvara Grönland och Ukrainas härdade kämpar delar med sig av erfarenheter. Det kan vara början på något stort och viktigt.

Jag är inte ett dugg rädd för att ett militariserat Europacentrerat Nato blir en spjutspets för den värdegrundsdårskap som präglat vår kontinent under årtionden. Tror man det missar man ett grundläggande faktum: militarisering leder inte till vänsterliberalt trams. När det åter handlar om liv och död, försvar och krig sker en återställning av de grundläggande principerna som bär folken, länderna och den civilisation de tillhör. Det är just avsaknaden av detta som lämnat spelplanen fri för vänsterliberala självskadebeteenden.

Vare sig de genusutbildade reklammakarna på Försvarsmakten eller EU-byråkratins 68-avkok kommer att bli långvariga när ”achtung Panzer” ropas över dånande dieselmotorer och Jas- och Mirageplan bryter ljudvallen ovanför. Soldaten gör sig beredd att offra livet för blodet och jorden. Det är vad som motiverar. Värdegrundsbroschyren kommer att stampas ner i leran av grova kängor och vara glömd i samma stund som framryckningen sker på övning i Baltikum.

Vår uppgift ska inte vara att underblåsa den europeiska ängsligheten eller fortsätta hålla tillbaka potentialen inom vårt eget folk. Tvärtom proklamerar vi att Sverige är vårt land och svenskarna dess folk. Därefter: Europa är vår civilisation och vårt större historiska rum.

Europa ska inte betraktas som en administrativ konstruktion eller en marknad skapad av fördrag och byråkrater. Europa är äldre än alla moderna institutioner. Det är format av folk, språk, tro, kamp, filosofi, vetenskap, konst och gemensamma erfarenheter genom årtusenden. De europeiska folken är olika, men de tillhör samma civilisatoriska familj.

I en värld dominerad av kontinentala makter kan inget europeiskt folk längre ensamt fullt ut försvara sin frihet, sitt ekonomiska oberoende eller sin kulturella särart. Europas splittring har blivit vår svaghet. Vår tid kräver därför en ny europeisk realism.

Europa är inte endast geografi. Europa är en historisk och kulturell organism formad genom århundraden av gemensam utveckling. Från Aten och Rom till de nordiska rikena, från katedralerna till universiteten, från upptäcktsfärderna till vetenskapen och konsten löper en sammanhängande tradition.

De europeiska folken är grenar på samma stam och tillsammans ska de inte vara en Europeisk union utan ett Imperium Europa som, förutom kultur och historia, väger in den geopolitiska verkligheten och insikten om att de gamla europeiska nationalismerna delvis faktiskt varit självförstörande.

Sant är sedan att ingen verklig gemenskap kommer att kunna byggas utan kompromisser. Våra europeiska nationer kommer ibland att vara tvungna att acceptera begränsningar av egna kortsiktiga intressen för att säkra kontinentens långsiktiga styrka. Detta är civilisatorisk mognad i en globaliserad värld.

På samma sätt som svenska landskap och regioner en gång fogades samman till ett större rike måste Europas folk lära sig att tänka bortom den omedelbara nationella egoismen.

Kanske skaver tanken. Det har den gjort hos mig. Men jag kan inte å ena sidan se hur ett svagt EU fortsätter mot en hemkokt häxbrygd som får länderna att återigen blicka mot främmande stormakter för att säkra deras gunst, eller där oansvarig nationalism vägrar lyfta blicken och se bortom nationskonstruktionerna på bekostnad av vår civilisations framtid.

Read more