Sällan har “på förekommen anledning” varit mer aktuell än när jag skriver denna text. Förvisso rasar debatten främst i kortformat på X – de flesta vill, kan eller orkar inte formulera med eftertanke – som vanligt. Men likväl, debatten om svenskhet, etnonationalism och Sverigedemokraterna rasar.

För oss som inte är en del av SD handlar diskussionen på riktigt om detta. Återigen måste vi peta i svenskheten. Men för duellanterna i SD – framförallt Vinge och hans sammansvurna – är det inte etnicitet som står på agendan. Inte heller ton, vilket lyfts fram. Nejdå, det är inte så spännande tyvärr. Tvärtom. Det handlar om makt och riktning för att uppnå mål.

Jag kommer att en del att säga om det framöver. Om vad jag menar att SD borde sikta på och sträva efter. Delvis handlar det om ideologi, men också om riktning och vem eller vilka som har integritet nog att göra jobbet. Men det om det. Jag vill ta upp något som vi tvingas återkomma till om och om igen. Detta om svenskhet och etnicitet.

När jag växte upp var jag svensk. Det var mina föräldrar också, liksom deras föräldrar och generationerna före dem. Ingen behövde någonsin förklara vad det betydde. Jag visste vem jag var, vilket land som var mitt och vilken historia jag tillhörde. Så såg jag på saken och jag hade knappast anledning att tro att särskilt många av människorna omkring mig såg annorlunda på den.

Det fanns ickesvenskar i min omgivning. Ett adopterat syskonpar från Indien, en pojke med polsk bakgrund i skolan och några i klassen som hade kommit från ett Jugoslavien som krackelerade. De var en del av vardagen. Vi kunde umgås, gå i samma skola och leva tillsammans utan att någon behövde hålla föredrag om identitet. Att de hade ett annat ursprung var samtidigt ingenting märkvärdigt att konstatera. Den ene kom därifrån, den andre härifrån. Jag var svensk och mina förfäder hade levt här så långt tillbaka någon kunde minnas.

När jag hörde talas om Bevara Sverige Svenskt var det därför inte särskilt svårt att förstå vad saken gällde. Sverige var svenskt och skulle förbli det. Själva tanken på att någon skulle kräva en omfattande teoretisk definition av ordet svensk hade framstått som närmast komisk.

Men vi hamnade just där.

I dag kan vi ägna timmar åt att diskutera den frågan. Vad är en svensk? Vem får kalla sig svensk? Hur många generationer krävs? Räcker språket? Medborgarskapet? Självidentifikationen? Måste andra svenskar erkänna en som svensk? Frågorna har blivit så många att man snart kan få intrycket att det svenska folket uppstod först när någon satte sig ned för att definiera det.

För min del ligger en stor del av vår tids tragedi just där. Någonting som en gång var självklart har blivit ett problem som ska lösas av politiker, journalister och akademiker. Skrån som jag tror är dåligt lämpade för det.

Men också jag har ägnat stora delar av mitt vuxna liv att stöta och blöta frågan.

När jag ville förklara världen med ras

Jag var mycket ung när jag kom in i den nationella oppositionen. Sverige förändrades, konflikterna blev tydligare och jag sökte förklaringar till det jag upplevde. Jag hamnade i miljöer där rasen hade en central plats i förståelsen av både historien och samtiden.

Jag läste äldre rasvetenskaplig litteratur, tog del av resonemang om intelligens, civilisationer och biologiska skillnader mellan befolkningar.

Den rasmaterialistiska förklaringsmodellen hade en särskild dragningskraft. Den föreföll erbjuda fasta svar på frågor som annars var besvärliga. Här fanns kategorier, gränser och samband. När jag dessutom befann mig i en miljö där motsättningarna mellan olika grupper kunde bli mycket konkreta på gator och torg var det lätt att betrakta dessa svar som slutgiltiga.

Jag såg ras och härkomst som avgörande för nationell tillhörighet. Gränserna drogs hårt och jag kom att försvara dem offentligt. Under lång tid var jag mer kategorisk än jag är i dag.

Den svenska oppositionen erbjöd inte mycket till intellektuellt motstånd mot den strikta hållningen. Det var framför allt en ungdoms- och gaturörelse jag kom in i. Vi hade aktivister, organisationer och människor som var beredda att offra åtskilligt för sin övertygelse. Någon bredare intellektuell miljö, med äldre personer som kunde utmana våra föreställningar och föra in andra perspektiv, upplevde jag knappast att det fanns.

Här skilde sig Sverige, enligt min erfarenhet, från flera andra europeiska länder. I Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland fanns idéhistoriska traditioner och nationalistiska intellektuella miljöer som sträckte sig långt utanför ungdomsaktivismen. Den som sökte sig till den svenska oppositionen mötte i stället ofta en ganska begränsad uppsättning förklaringar.

Mycket av det rastänkande som påverkade mig hade dessutom en amerikansk prägel. USA historia av segregation, dess svartvita motsättningar och de amerikanska vita nationalistiska miljöernas föreställningsvärld fick betydelse för hur jag tänkte. Sverige hade under efterkrigstiden amerikaniserats på nästan alla tänkbara områden. Det vore märkligt om den politiska oppositionen hade varit helt opåverkad.

Med tiden började jag se hur illa vissa av dessa kategoriska gränsdragningar passade med Europas egen historia. Se bara regionen kring Medelhavet. Folk har uppstått, förändrats och förenats. Gränser har flyttats. Människor har upptagits i andra gemenskaper. Det har skett utan att härkomsten därför upphört att spela någon roll.

Jag önskar att jag förstått det tidigare.

Att stå emot det sluttande planet

Under 2000-talet började Sverigedemokraterna förändra sitt sätt att definiera svenskhet. Själv hade jag hamnat i delo med dem redan under tidigt 90-tal. Partiet rörde sig bort från den tidiga, mer biologiskt betonade synen och började tala om svenskhet som något som också kunde förvärvas.

En formulering som kom att få stor betydelse var att svensk är den som själv uppfattar sig som svensk och som av andra svenskar uppfattas som svensk.

Jag var förbannad.

I mina ögon höll partiet på att ge efter. Det som tidigare hade varit en fråga om ett historiskt folk skulle nu anpassas till det politiskt gångbara. Jag såg framför mig hur varje eftergift skulle följas av en ny, tills begreppet svensk hade tömts på sitt ursprungliga innehåll.

Det var ingen orimlig farhåga att ha i den politiska miljö där jag befann mig. Under samma period blev det allt vanligare att svenskhet behandlades som något som i princip vem som helst kunde göra anspråk på. Själva tanken på ett historiskt svenskt folk ifrågasattes allt oftare av politiker, journalister och akademiker.

Jag ville hålla emot. Jag var tvungen att hålla emot.

Så jag fortsatte att tala och skriva om ras, härkomst och nationell tillhörighet på ett sätt som betonade gränserna. Jag skrev senare till och med en bok med titeln Rasist, javisst.

Men samtidigt hade mitt eget tänkande börjat röra sig. Konkretisera sig.

Jag ser det inte som en omvändelse. Jag kan heller inte peka ut ett datum, ett samtal eller en bok som förändrade allt. För allt förändrades inte. Men under många år levde olika föreställningar sida vid sida. Jag kunde offentligt försvara en mycket strikt syn på svenskhet och samtidigt förstå att människor med annan härkomst faktiskt hade blivit en del av europeiska folk genom historien.

Jag var också misstänksam mot själva förändringen. Om jag accepterade ett undantag, vad skulle då hindra att undantaget blev regel? Om jag medgav att en människa med annan härkomst kunde bli svensk, hur skulle jag då bemöta den som hävdade att alla människor redan var svenskar?

Jag blandade ihop två frågor som jag numera anser måste hållas isär. Vad som är möjligt för en enskild människa och vad som händer när en hel befolknings sammansättning förändras.

Man kan bli en del av folk

Read more

Flera ansvar tynger mina axlar. Det tyngsta är ansvaret gentemot mitt folk och den civilisation jag tillhör. Därefter kommer ansvaret gentemot alla prenumeranter och medlemmar som är en del av Vårdkasen, för att inte tala om dem som gör det möjligt för mig att driva denna hemsida. Självfallet har jag också ett ansvar gentemot förlagets kunder och var och en som förlitar sig på att jag fullgör de uppgifter jag har tagit på mig inom vår svenska strävan.

I dag handlar det om Vårdkasen och allt kring detta projekt, men också om att stå stadigt som offentlig företrädare för vår opposition. Jag ska leverera motivation, analys och vägledning, behandla ideologiska frågor, göra kulturella strövtåg och bjuda på en del underhållning.

Jag ska stå på barrikaden. Jag ska stå stadigt. Jag ska uttrycka det obekväma.

Allt detta gör jag med glädje. Det är en ynnest, och jag anser mig välsignad som har den möjligheten. Men hos somliga har det uppstått en förvirring kring deras relation till mig och vad mitt ansvar innebär. Det tänker jag reda ut här.

-

Inför valet berättade jag att jag skulle rösta på SD. Jag förklarade varför, om och om igen, i både skrift och tal. Det handlade om riktning och om min analys av demografi, opinion och möjligheterna att påverka.

Framför allt två grupper blev upprörda över mitt besked. AFS-partister och de som identifierar sig som de mest ”radikala”. De förra för att jag inte gav deras parti mitt stöd, de senare för att jag hade gått och blivit ”liberal”. Båda var överens om att jag hade sålt mig. Till vem var däremot oklart. Var det SD som betalade? Wallenberg kanske? Eller ”juden”? Olika teorier har framförts. Själv har jag inte sett några pengar alls.

Jag vet hur tankarna går hos mina anklagare. Jag har själv befunnit mig på samma inrökta plats och kastat ur mig anklagelser. Det är pinsamt att erkänna. Även om det var länge sedan. Så jag vet att det är enklare än att behöva redovisa den egna strategin och taktiken. Att det blir så när det är viktigare att positionera sig rätt i den egna kretsen än att faktiskt komma någon vart. Anklagelserna bekommer mig därför inte särskilt mycket. Vill de argaste bidra med något får de vara mer specifika och bemöta det jag faktiskt säger.

Men vid sidan av den skara som helt sonika placerar mig i facket ”förrädare” eller ”sionist” finns en annan. De besvikna. Den som läser vidare och tar åt sig är också den som avses.

Read more

För många år sedan arbetade jag på ett kombinerat lager och en verkstad i en butik på Barkarby handelsplats i Järfälla utanför Stockholm. Att min ”uniform” var en ljusblå skjorta med ett moln på bröstet är en rolig detalj. Samtidigt hängdes jag nämligen ut i Aftonbladet som en riktigt farlig typ på grund av mitt politiska engagemang. Uppsägning blev det aldrig tal om. Chefen uppskattade mitt slit och min nit. ”Hör de av sig ber jag dem dra åt helvete” var hennes kommentar. För att vara tidigt 2000-tal är det på sin plats med applåder till henne.

Butiken sålde allt möjligt som den nya familjen behövde. Och en hel del som de inte behövde förrän en försäljare förklarade för dem varför de behövde prylen. Barkarby handelsplats ligger nära en drös områden där svenska sällan talas, varför jag fick min beskärda del av mångkulturella möten. Dessa möten gjorde mig bara mer övertygad om att samhället sakta men säkert brakade samman. Försök förklara vad garantin omfattar för ”Jättebrottar-Lena”, som använder barnvagnen som packåsna.

Jag arbetade inte så länge där, men det var inte bortslängd tid. Och en sak jag minns är relevant här.

-

Han hette Salah, säger vi. Från något afrikanskt land hade han kommit, och där satt vi på kontoret och höll på att lägga in en leverans. Det ringde i klockan och vi gick båda ut till kundmottagningen. Han tog täten och jag kom efter.

Vid disken stod en svart familj. Man, kvinna och en flock ungar. Salah tog tre steg ut. Sedan väste han något, vände på klacken och trängde sig förbi mig tillbaka ut på lagret.

Jaha, tänkte jag och började göra mitt arbete. Ganska snart förstod jag att jag inte förstod något av vad som sades. Att de viftade med saker framför ögonen på mig hjälpte inte heller. Jag gick tillbaka in, letade upp Salah och sa åt honom att ta itu med sin ”jävla landsman, eftersom han också är afrikan och det där får ni lösa”.

Salah vägrade. Något senare berättade han för mig att familjen tillhörde en annan stam som låg i fejd med hans egen och att han inte under några som helst omständigheter skulle hjälpa dem med något. Tvärtom. Gick han ut till dem var han av lojalitet bunden att ge sig på dem.

Jaha ja, tänkte jag.

-

Min dåvarande arbetskollegas reaktion var ett koncentrat av det jag sett hända med Sverige under flera årtionden. Mångkulturen och det mångetniska samhället skulle göra oss starkare, bättre och mer framgångsrika. Ja, det var vad företrädarna sålde in det med – alltså politiker och kolumnister och kulturarbetare av olika slag.

Jag vill skriva med versaler här, men gör det inte. Tänk er att jag håller någon av de förhatliga i kragen och ryter.

Gick det bra, tycker du?
Känns Sverige starkare?
Kallar du detta framgång?

Det blev en hög med farligt avfall. Inte ens skit, för den går att gödsla med.

Så fort utlänningarna inte längre var en liten minoritet och kunde finna fler från sina egna klaner och stammar och länder och sekter, delade de upp sig. Och alla de konflikter, den rasism och det hat som präglade deras dysfunktionella hemländer ger de nu uttryck för i Sverige.

Och därtill kommer de större fiender mot vilka hatet enar dem. Jag tänker på Israel. Jag tänker på ändlösa demonstrationer på gator och torg. ”Heja Hamas.” ”Död åt judar … eh, jag menar … sionisterna.”

Och vilken ödets ironi för den judiska minoriteten i vårt land, vars åldermän åkte land och rike runt för att i föreläsningar på skolor kalla unga svenskar som gjorde motstånd mot svenskhatet för ”hatare”, ”rasister” och ”nazister”.

Inte är det dessa ”nazister” som gör att ni inte vågar visa er davidsstjärna öppet.

Det var länge sedan hårdrockare, punkare, mods, raggare och skinheads bråkade med varandra på stan. Och arbetarnas knutna nävar har sänkts. Förvisso är vi inte överens om allt. Svenskar är inte alltigenom åsikts- och subkulturhomogena, verkligen inte. Men bortom rubrikerna, där kvinnor och män verkar vara varandras raka motsatser och hbtq-maffian verkar vara inbegripen i ett krig med heterosamhället, så vare sig skjuter vi varandra eller spränger varandra i luften över våra konflikter.

Jag tror heller inte att vi kommer att hamna där.

Inte vi. Inte mot varandra. Inte i någon större utsträckning.

Värre är det ju med alla dessa andra konflikter som Sverige bjudit in folk att ta med sig hit. Och med hur framför allt vänstern arbetar för att utnyttja dem för sina egna intressen.

Det är kurder och palestinier och andra. Det är den ena eller andra klanen med sina allierade. Eller något gäng med kopplingar till Iran eller Turkiet. Och så har vi stammarna från Afrika söder om Sahara, så klart.

Jag anför den svenska dialogpolisens egen sammanfattning i tidningen Svensk Polis från den 15 juni 2026, där jag läser att det som förut handlade om ”höger” mot ”vänster” nu handlar om ”migrerade konflikter” från långt bortom Sverige, men som utspelar sig här i landet.

Och senast i dag läser jag om ”300 skandinaver” som är med i den israeliska militären. Av dem har 150 både svenskt och israeliskt medborgarskap. Jag antar att de är betydligt mer Yaakov Dori än Ferenc Göndör.

Så sammanfattningsvis har svensken gått mot ännu större konsensus om att vi inte löser våra trätor med våld eller hot om våld. Det hade kunnat betyda betydligt mer lugn och ro i vårt land. Men icke. För vi har helt sonika importerat människor som tagit med sig sin skit och nu utnyttjar – och därmed pressar – vår demokrati och vårt rättsväsende till det yttersta.

De människor som vi av solidariska skäl skulle hjälpa till trygghet gör hela alltet mer otryggt, samtidigt som samhällets resurser dräneras. Det finns ingen uppsida för Sverige och svenskarna.

-

Vi har svenskar med lika djupa rötter i myllan som jag, vilka är asociala, kriminella och förkastliga människor på alla sätt och vis. Vi har alltid haft sådana här och vi kommer alltid att ha sådana här. Och de är våra att hantera.

Vi ska inte ta hit fler.

Vi har människor som inte klarar av att försörja sig, av olika orsaker. Det är vårt ansvar att ta hand om dem och hjälpa dem till ett drägligt liv.

Men vi ska inte ta hit fler.

Vi har konflikter mellan oss. Politiska och andra. Vi är oense om mycket. Det bråkas och gormas och utdelas hårda ord. Det är konstanta pennfajter i pressen och Ring P1 är ett slagfält för olika uppfattningar. Men samhället klarar av dem. Vi har gränser vi inte passerar, för vi vet att vi då raserar allt.

Vi ska därför inte ta hit människor som glatt tar med sig sina konflikter.

Det kan inte vara svårt att begripa.

-

Det svenska samhällets närande delar – oavsett härkomst – pungslås den 25 varje månad, då de ser hur deras lön för mödan beskattas för att göda såväl det högre som det lägre transferiatet.

Det är kalla fakta. Nog hade det gått an om det rörde sig om en lägre summa. En lagom stat och en stab av tjänstemän som ansvarade för en lagom stor skara hemodlade problem.

Ingen hade egentligen bekymrat sig.

Men det är raka motsatsen som råder. Och det blir bara värre.

Någon abstrakt solidaritet duger inte som svar på frågan varför. Jag bryr mig inte. Inte ett dugg. Vi har inget som helst moraliskt krav att uppfylla. Ingen historisk skuld. Det är nämligen inte medmänskligt att prisge sina egna barns framtid till förmån för andra.

Det enda som är rätt är att välja den egna sidan. Det egna folket. Det egna landet först och främst. Dan Eriksson skriver om just det ämnet i dag. Och du bör läsa det, eftersom det inte bara är ”dom andra” som ägnar sig åt att blicka långt bortom Sveriges och Europas gränser. Det problemet finns närmare än vi kanske tror.

Det finns en naturlig hierarki, en ordningsföljd som är rätt och sann och given oss av Gud. Du själv och din familj först. Ditt folk och land därefter. Brödrafolken därnäst. Sedan den civilisatoriska gemenskapen.

Däremellan finns instick av människor som blir en del av den närande skaran. Välkomna är ni. Tillskott till den tärande? Inte en chans.

Ett avsnitt om klanröster, en demokrati med förhinder och så det egna ansvaret mitt upp i allt.

Om du uppskattar podden så hoppas jag att du stöttar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela podden vidare! 🫶

Jag tackar på förhand!

Nog trodde jag att veckan vi nu lämnar bakom oss mest skulle handla om socialdemokraternas försök att bilda regering. Men den rödgröna röran hamnade i skuggan av en helt annan kulör.

Allt kom att handla om valfusk av olika slag.

Vi läste om somalier i Borlänge och misstankar om att man där helt sonika betalat för röster och personkryss. Taktiken har sedan gått igen litet varstans i så kallade “utanförskapsområden”. Det har varit så illa att inte ens gammelmedia har kunnat hålla tyst.

Vill du fördjupa dig i det – vilket jag tycker är på sin plats – finns det flera artiklar på Vårdkasen du bör läsa. Jag och Jonas Nilsson samtalade om ämnet också. Så klart spelade vi in det och jag kommer att lägga upp podden här snart. Han har redan gjort det, om du inte kan vänta.

-

Det har kommit en ny bok också, som jag är mäkta stolt över att vi ger ut.

Du vill inte sakna den i ditt bibliotek, det lovar jag. Beställ därför ditt exemplar här.

Och när jag ändå är inne på böcker så hade vi det väldigt trevligt när Vårdkasens kulturkafé och antikvariat höll öppet under helgen. På lördagen tittade vi på filmen What Is a Woman? av Matt Walsh.

Det gjorde mig gott eftersom jag höll på att glömma hur ondskefull translobbyn faktiskt är. Många delar nog känslan att hela detta woke-eländet håller på att lugna ner sig. Men att deklarera att segern är vår är ett gruvligt misstag.

Efter filmen kom samtalen att röra sig om det vi sett, och en som kommit för att titta blev snabbt medelpunkten för samtalet. Vederbörande var själv uppvuxen i USA, och i precis den miljön där woke är som starkast.

Det var fascinerande – och skrämmande – att lyssna på.

Vi får inte glömma att attackerna mot verkligheten och misstänkliggörandet av allt som är naturligt fortsätter alltjämt. Extra tydligt blev det när jag stötte på en avhandling om “digital ekofascism” som undersöker män som vandrar, kvinnor i sädesfält och söta djur.

Jag såg nyheten på Riks. Med ett snett leende. Men bakom det lurade en gammal ilska över viljan att göra också det mest mänskliga till något politiskt och misstänkt. Nog förstod jag att det inte skulle vara bra för blodtrycket att läsa vidare. Men jag var tvungen.

-

Det är alltså en Maria Darwish som har skrivit en doktorsavhandling i genusvetenskap vid Örebro universitet. Den handlar om bilder och annan kommunikation i radikalnationalistiska miljöer på Telegram. Ett återkommande motiv kallar hon och medförfattaren Lucas Gottzén för ”den kontemplative mannen”. Det låter ju trevligt, men jag tänker att de myntar det med aversion.

Denne man vandrar, sitter vid en eld eller blickar ut över ett landskap. Han är stillsam, naturälskande och befinner sig långt från den skrikande och beväpnade figur som annars brukar få representera den “yttersta högern”. Darwish säger i universitetets presentation att hon inte väntade sig att hitta så mycket utrymme för lugna skildringar av manlighet.

Den som driver en radikalnationalistisk kanal kan mycket väl använda en bild av en lägereld för att förfäkta en politisk idé. Det är inget nytt. Mer intressant är vad som händer när en forskare ser mannen vid elden och genast vill förklara hans stillhet som ett led i en politisk process?

Jag tänker, hur mycket kan hon egentligen veta om det han söker där ute?

Jag läste nyhetsartikeln, gick vidare till avhandlingen och tänkte hela tiden på naturen som jag själv har hittat tillbaka till. Plötsligt satt jag där och läste om ”den kontemplative mannen” medan jag tänkte på en björk långt inne i en skog som jag brukar besöka. Jag log hela tiden. Men kände både frustration och ilska bygga upp.

Read more

Det var sorgligt förutsägbart att alldeles för få – i vart fall på de plattformar där ”kampen” numera utspelar sig – skulle ägna veckan efter valet åt verkligt konstruktiva saker. Jag ser för mycket gnäll, beskyllningar och pekande fingrar. Det hade varit betydligt mer klädsamt med lite navelskådande från de inblandade. ”Vad gjorde jag och mitt parti för fel?” är den enda acceptabla frågan. Eller: ”Vad gjorde vi rätt?”

Brasklapp: Självklart både ska och kommer politiskt intresserade att fundera över valresultatet och vad som kunde ha gjorts bättre. Men den nationella oppositionens paradgren – att reagera – fortsätter att vara dess raison d’être.

Jag klappar mig själv lite på ryggen, eftersom jag har ansträngt mig för att vara en motvikt.

I min dagen-efter-valet-text Den enda valanalys du egentligen behöver konstaterade jag att vi behöver ägna oss åt det som verkligen är viktigt. Jag ska inte trötta ut er med långa utläggningar här. Det går att koka ned till två saker.

Å ena sidan: att leva och utöva svensk kultur samt skapa plattformar för detta.

Å andra sidan: att bygga små grupper av personer som tillsammans ägnar tid åt att på olika sätt påverka den lokala makten där man befinner sig samt bygga strukturer för att själva få inflytande i lokalsamhället.

Valresultatet ger också detta vid handen. För oavsett om du röstade SD, ÖP eller AFS fanns det inte i något av fallen en gedigen folkrörelse bakom partiet. Att folk skriver uppmuntrande saker på nätet eller besöker valmöten är inte detsamma som en folkrörelse. Det återstår att se om företrädarna klarar av att se längre än till det egna ledarskapet och det egna partiet.

Några ord om ÖP och AFS

Jag kommer inte gå in närmare på SD här. Med fördel kan du lyssna på senaste Eriksson och Söderman där hela programmet ägnades åt en större analys av valet.

Örebropartiet samlade 39 531 röster i riksdagsvalet och har i skrivande stund 8 894 röster i Örebro kommun. Håller det sig blir partiet näst störst där. På Facebook har Markus Allard gett en första kommentar, och jag är benägen att hålla med honom i den, så som jag förstår honom.

Framför allt applåderar jag att han inte skyller ifrån sig. Det är inte de andra partiernas fel, inte mediernas, inte väljarnas och inte någon annan mer eller mindre obskyr grupp som får bära hundhuvudet. Jag sammanfattar hans inlägg så här:

Vi hade väljare, uppmärksamhet och en politisk produkt med potential, men vi hade inte den organisation som krävdes för att omvandla detta till riksdagsröster – och det är vårt eget fel, inte väljarnas.

Alternativ för Sverige samlade 26 729 röster i riksdagsvalet, motsvarande 0,39 procent. Det är en ökning med 10 083 röster jämfört med de 16 646 röster partiet fick 2022, men bara 6 439 röster fler än debutvalet 2018.

Någon valanalys har partiet ännu inte publicerat. Men Gustav Kasselstrand har kommenterat resultatet på X och i partiets sociala kanaler, och utifrån detta går det åtminstone att få en första bild av hur han själv betraktar utfallet.

Read more

Veckan har i princip bara handlat om valet, som avgörs i skrivande stund. Jag var iväg och gjorde min “demokratiska plikt” vid niotiden, och det var både ordning och reda i vallokalen här i Älgarås. Jag noterade att volontärerna var mycket professionella och verkade kompetenta.

Precis innanför dörren möttes jag av informativa planscher med text och bild som i detalj visade hur man röstar. Detta följdes upp av valförrättarna, som vinnlade sig om att förklara hur det går till med valsedlar, bås och inlämning. Som en extra försäkran om att boskapen skulle förstå.

Alla ska med. Alla ska rösta.

Det gör mig trött och ännu mer övertygad om idiokratins (en mer korrekt benämning på den liberala demokratin) genomslag. Den som inte på egen hand tar reda på hur man röstar diskvalificerar sig därmed, tycker jag. Och den som behöver information om hur man går till väga på ett annat språk – ja, den ska inte ha rätt att vara med och besluta om något som gäller rikets angelägenheter.

Jag anför ett citat av Bhagwan Shree Rajneesh. Mest för att jag tycker att det är roligt formulerat (speciellt när man ser honom framföra det själv). Det finns många andra som kunde ha citerats.

”Demokrati betyder i grunden – en regering av folket, genom folket, för folket … men folket är efterblivet.”

Lite elakt. Men inte helt osant.

–

En gång i tiden, och det var inte så länge sedan, menade jag att om jag fick tillgång till public service under ett halvår skulle svenskarna en masse sluta upp bakom de nationalistiska premisserna.

Jag måste ta tillbaka det. SVT och SR spelar inte så stor roll. Jag tänkte ju att om dessa institutioner levererade sanningsenliga nyheter och presenterade svensk kultur och historia på ett positivt sätt, skulle folk i gemen så sakteliga förstå vilka de är och varifrån de kommer. På det följer självrespekt och tillhörighet. På det följer i sin tur insikten om att faktiskt värna det egna.

Sedan slog insikten ner. Hälften av svenskarna säger sig ta del av nyheter via sociala medier. Bland unga är siffran betydligt högre. Hur ser dessa ”nyheter” då ut?

Read more

Sveriges Radio samtalade med värnpliktiga som övat strid i skogen. Elsa fick frågan om sin tjänstgöring och hennes svar fick mig att le.

”Hotet har ju ökat och då betyder det även att fler behöver vara redo. Och jag är hellre redo och vet vad jag ska göra än att sitta hemma och inte göra någonting.”

Det hedrar henne. Tack, Elsa, och alla andra – jag hoppas att era tjänster aldrig kommer att behövas. Jag vet att den nationella oppositionen med näbbar och klor har motsatt sig kvinnlig värnplikt. Det har också jag. Men mitt ställningstagande i frågan har aldrig känts helt övertygande. Någonting har skavt.

-

I en snabb ordväxling på ämnet, utan chans att vare sig tänka efter eller formulera saken ordentligt, blir ”nej, kvinnor ska inte göra värnplikten” både logiskt och rimligt. Jag tänker på den stora bilden. Sverige i krig, soldaten i Försvarsmakten och civilsamhället bakom fronten. Kvinnan som krigsman är av många skäl inte att föredra.

Men vi ska inte blanda ihop två frågor. Kvinnans plats i krigsorganisationen och värdet av att hon är utbildad för krig är inte samma sak.

Read more

Efteråt satte jag mig ner med Jonas Nilsson och hade ett samtal om vad vi sett och vad i hela friden det är som pågår i västvärlden. Det är nämligen uppenbart – menar jag – att vad vi har emot oss inte är grupper och individer som tycker annorlunda. Det är vore både normalt och helt i sin ordning.

Sanningen är att den woka vänstern är en kult, en destruktiv sekt. Och detta måste vi ta på allvar och fullt ut förstå. Annars kan vi inte möta dem som vi måste.

Om du uppskattar podden så hoppas jag att du stöttar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela podden vidare! 🫶

Jag tackar på förhand!

När Mattias Karlsson efter valet 2018 sa att det som återstod var “seger eller död” var vi nog många som höll med honom. Den dystra sanningen är också att det för somliga blivit precis så. Jag tänker på svenskar som bragts om livet som en konsekvens av både svenskfientlig politik och brott begångna av människor som inte har i vårt land att göra. I en större europeisk kontext är offren ännu fler.

Jag har själv sagt, skrivit och tänkt “seger eller död” fler gånger än jag kan minnas. Det är nu eller aldrig. Antingen räddar vi situationen eller så inträder mörkret. Allt eller inget.

På senare tid har jag omvärderat detta tankesätt.

Jag har kommit fram till att det till råga på allt kan vara direkt kontraproduktivt, i bästa fall, och skadligt i sämsta. Det är också kontrafaktiskt. Seger eller död är inte vårt val. Och vi bör sluta tänka på det sättet om vi vill formera en opposition som verkligen kan förändra samtiden och därmed skapa en bättre framtid.

Read more

Det är uppenbart att valtider gör många människor mer enkelspåriga än vanligt. Det är i sig inte konstigt, och jag konstaterar det utan någon egentlig värdering. Den som redan bestämt sig för att just hennes parti är vägen, sanningen och livet kommer att retardera till ”rösta på X”, oavsett vilka kalla fakta hon utsätts för.

Ett visst mått av detta är nödvändigt för att själva processen över huvud taget ska kunna fungera. Men med det sagt känner jag mig nödgad att stämma i bäcken. Utifrån mitt nationalistiska1 perspektiv och min känsla för intellektuell hederlighet måste jag dra blankt och försvara Markus Allard, partiledare för Örebropartiet.

Det visar sig nämligen nu att åtskilliga ”kommit på” att Örebropartiet hade en tydlig vänsterextrem prägel då det grundades våren 2014. Men det är ingen nyhet, och inte heller är det underligt. Markus Allard var från 2009 till 2013 ordförande för Ung Vänster i Örebro och uteslöts efter att ha uttalat stöd för den extremt våldsamma vänstersekten Revolutionära Fronten. Själv menar Allard att uteslutningen snarare handlade om maktkamp inom partiet, och inte heller det är särskilt osannolikt.

I valet 2014 blev det noll mandat för partiet. 2018 blev det två och 2022 fem mandat i kommunen och tre mandat i regionen. Vad han ägnat sig åt i maktens salar vet nog de flesta, så jag går inte in på det.

Det mest intressanta, utifrån det vi ser i dag, då Örebropartiet och Allard vinner stöd hos nationalister och Sverigevänner, är den politiska utveckling som han har gått igenom sedan 2014–2015.

Denna är viktig att ha koll på, eftersom attackerna nu, framför allt från partister men också från den ”anständiga” högern och delar av SD med flera, handlar om att misstänkliggöra Allard på grund av ståndpunkter, uttalanden och estetik från tio, tolv år tillbaka.

Och det är här jag ser rött, eftersom det är intellektuellt ohederligt.

2015 startade Allard en podd tillsammans med Malcom Kyeyune, och under åren som gick kunde man följa hans ideologiska utveckling och/eller fördjupning.

Själv säger Allard att han är populist. Den okunniga eller listiga propagandisten stämplar då populismen som en strategi som bygger på förenkling och opportunism, och därmed ansvarslöshet, eftersom populisten ”bara säger och lovar människor vad de vill höra och bli lovade”.

Men den formen av populism kan jag inte riktigt finna hos Allard. Däremot finner jag en sådan hos partier som lovar alltifrån Swexit till att ”hålla ihop Sverige” utan att kunna redovisa hur det, steg för steg ska gå till, utifrån rådande omständigheter.

Markus Allards populism stämmer däremot delvis in på Cas Muddes definition av populismen som ideologiskt ”tunn”. Kärnan är att folket är den legitima politiska auktoriteten. Mellan folket och eliten finns en konflikt. Politiken ska uttrycka folkets vilja. Till denna tunna populism kan man sedan knyta en ideologi.

Å andra sidan finner jag att partiet ligger förvånansvärt nära den amerikanska populismens grundstruktur som People’s Party gav uttryck för – alltså en ideologisk populism och inte något infantilt skällsord. Låt mig utveckla.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Från klass till folk

People’s Party använde en analysmodell som på flera avgörande punkter känns igen från marxismen. Man tittade på produktion och ägande, på vem som skapade värden och vem som tillgodogjorde sig dem. Man såg också hur ekonomisk makt koncentrerades och sedan omsattes i politisk makt. I sitt politiska manifest (The Omaha Platform) från 1892, talas rentav om hur frukterna av miljoners arbete tas ifrån dem för att bygga enorma förmögenheter åt ett fåtal.

Men People’s Party var inte marxister. Där Marx ytterst såg konflikten mellan kapital och arbete såg de amerikanska populisterna snarare konflikten mellan producenter och dem som levde på producenternas arbete. Därmed kunde industriarbetaren, bonden och företagaren hamna på samma sida. ”Rikedomen tillhör den som skapar den”, slog partiet fast. Detta innebar att landsbygdens och städernas arbetande människor hade gemensamma intressen och gemensamma fiender.

Det är svårt att inte se likheten med Örebropartiets uppdelning mellan det produktiva Sverige och ”transferiatet”. Företagaren blir inte fiende därför att han äger sitt företag, och undersköterskan blir inte parasit därför att hennes lön betalas av kommunen. Frågan är i stället vem som producerar något och vem som lever på systemet utan att tillföra motsvarande värde.

Samma sak gäller synen på ägandet. People’s Party ville inte avskaffa privat ägande, men konstaterade krasst att järnvägsbolagen antingen skulle komma att äga folket eller att folket fick äga järnvägarna. Naturliga monopol och strategisk infrastruktur kunde alltså inte lämnas åt privata intressen bara därför att privat ägande i andra sammanhang fungerade utmärkt.

Örebropartiet resonerar på motsvarande sätt om bland annat elnäten och kraftproduktionen. Det är varken den socialistiska reflexen att staten ska äga allt eller den liberala reflexen att marknaden alltid vet bäst. Frågan är betydligt enklare. Vilken ägandeform tjänar folket bäst i det konkreta fallet?

Även arbetskraftsinvandringen erbjuder en intressant parallell. People’s Party konstaterade 1892 att importerad billig arbetskraft pressade de amerikanska arbetarnas löner. Det är i grunden samma ekonomiska analys som Örebropartiet använder när man talar om arbetskraftsinvandring, lönedumpning och svenska arbetares förhandlingsposition.

Det är här Allards politiska utveckling blir betydligt intressantare än någon berättelse om vänsterextremisten som plötsligt blivit höger. Han har inte ha kastat sin gamla analytiska verktygslåda i soporna. Klass, materiella intressen, produktion, ekonomisk makt och konflikten mellan den som arbetar och den som tillgodogör sig arbetets frukter är intakt.

Det som förändrats är snarare vad analysen leder fram till. Marxismens klasskamp och internationalism har ersatts av en producentpopulism2 där arbetaren och företagaren kan ha gemensamma intressen och där folket, snarare än klassen, blir det politiska subjektet. Till detta har kommit en allt tydligare nationalistisk dimension.

Är den politiska resan suspekt?

Med detta utrett – ja, för den som har ögon att läsa med och kapacitet att ta in, förstå och lägga samman information är det utrett – vill jag gå vidare med frågan om Markus Allard är suspekt som individ med tanke på hans politiska utveckling.

Read more

Sverigedemokraternas valkampanj har på kort tid gett oss två talande exempel. I Skaraborg vägrade ett tjugotal busschaufförer att köra bussar med reklam om återvandringsbidrag. Västtrafik valde då att plocka ner reklamen och hänvisade bland annat till risken för skadegörelse. På Stockholms central plockades samtidigt delar av SD:s kampanj bort efter att Jernhusen reagerat på budskapet att den som begår brott, lever på bidrag, inte lär sig svenska eller missköter sig inte är välkommen i SD:s Sverige.

För mig är den verkligt intressanta frågan större än Sverigedemokraterna. Vad händer när den som är beredd att protestera mest högljutt, arbetsvägra eller vandalisera också kan få ett politiskt budskap bortplockat? Vilka incitament skapar man när rädsla för skadegörelse blir ett argument för att ge efter?

Och framför allt: gäller samma principer oavsett vem som står bakom budskapet?

Jag pratar också om mediernas roll, om skillnaden mellan censur i strikt mening och det som faktiskt sker – och om varför jag tror att det här är en betydligt farligare utveckling än några valaffischer på en buss eller en dörr på Centralstationen.

För till slut handlar det om en mycket enkel fråga: Vem bestämmer vilka politiska budskap som får synas – den som har rätt att uttrycka dem, eller den som är beredd att ställa till mest problem?

Om du uppskattar podden så hoppas jag att du stöttar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela podden vidare! 🫶

Jag tackar på förhand!

Det började med en rysk spion och några uppgifter1 som Alternativ för Sveriges (AFS) partiledare Gustav Kasselstrand uppenbarligen fann närmast löjeväckande.

I början av augusti avslöjades nya detaljer om en man som misstänktes ha arbetat för den ryska militära underrättelsetjänsten GRU och som under flera år hade levt och verkat i Sverige. Svenska medier granskade hans bakgrund, hans kontakter och de till synes obetydliga detaljer som tillsammans skulle säga något om hur en rysk underrättelseofficer kunnat röra sig i landet.

Kasselstrands reaktion handlade emellertid mindre om Ryssland än om dem som granskade Ryssland.

"Ryssfixeringen slår nya rekord", skrev han på X och gjorde sig lustig över rapporteringen.2

Det menar jag är en märklig reaktion från ledaren för ett parti som gör svensk suveränitet till en av sina viktigaste frågor. I Alternativ för Sveriges försvarspolitiska program talas om att återupprätta totalförsvaret och göra Sverige mindre beroende av främmande makter. Därtill säger sig partiet vara nationalistiskt i ordets mest konkreta mening – att svenska intressen ska komma först.

Och därför fastnade jag för formuleringen på X.

Förvisso bevisar ett raljant inlägg inte särskilt mycket. Politiker måste spetsa till det. Journalister överdriver. En underrättelseaffär kan rapporteras på ett sätt som förtjänar kritik. Men när jag sedan började gå bakåt genom Kasselstrands och Alternativ för Sveriges utrikespolitiska uttalanden dök samma fråga upp på fler ställen. I deras syn på Ukraina och Ryssland och kring hur kritiken mot Nato och USA formulerades. Men också i hur man resonerar om fred och multipolaritet. Vidare sedan i förhållandet till Iran och Venezuela. Sedan i valet av politiska samarbetspartner i Europa. Och, inte minst, i vad partiets vice partiledare Mikael Jansson säger om kriget i Ukraina.

Det här är därför inte en text om huruvida Gustav Kasselstrand "gillar Putin". Frågan är betydligt större än så. Det jag frågar mig är:

Vad händer med en nationalism som börjar definiera den egna civilisationens maktblock3 som huvudfiende?

Alternativ för Sverige är ett relevant och intressant exempel att undersöka. Och för att förstå vart partiet har hamnat börjar jag någon helt annanstans än i Moskva.

Jag börjar med den nationalism som faktiskt ville försvara Sverige.

När principen var tydlig

Det är viktigt att börja med vad Alternativ för Sverige faktiskt säger sig vara. Annars blir resten av min granskning alltför enkel.

Den nationalism som Gustav Kasselstrand länge har företrätt bygger åtminstone i teorin på en ganska tydlig princip – den om att folk har rätt till självbestämmande. Redan 2011, när han var ordförande för Sverigedemokratisk Ungdom, gick han tillsammans med William Hahne emot moderpartiets hållning i Israel–Palestina-frågan. Argumentet var uttryckligen nationalistiskt.

"Enligt den nationalistiska principen har varje folk rätt till en egen nation. Detta gäller givetvis också palestinierna", skrev de och krävde att Palestina skulle erkännas som stat.4

Principen var alltså inte tänkt att bara gälla svenskar. Ett folk skulle ha rätt till sitt land även när det innebar att försvara detta folks nationella anspråk i en konflikt långt från Sverige.

Samma grundtanke går att känna igen i Alternativ för Sveriges försvarspolitiska program. Där förespråkas ett omfattande svenskt totalförsvar, kraftigt ökat antal värnpliktiga, ett återuppbyggt civilt försvar och minskat beroende av andra staters militära hjälp. "Totalförsvarets uppgift är att försvara Sveriges oberoende" heter det i partiets försvarspolitiska program. AFS beskriver Sverige som "svenskt, nordiskt och europeiskt" och förespråkar i första hand egen försvarsförmåga, sedan ett utvecklat nordiskt försvarssamarbete, framför allt med Finland.5

Det är värt att ha med sig när vi kommer till den 24 februari 2022.

Samma dag som Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina publicerade AFS ett uttalande undertecknat av Gustav Kasselstrand:

"Alternativ för Sverige fördömer Rysslands invasion av Ukraina, precis som vi fördömer Nato-ledda invasioner av suveräna länder. Ukraina måste lämnas ifred av världens stormakter."6

Partiet krävde att Ukrainas territoriella integritet skulle respekteras. Sverige skulle samtidigt rusta upp försvaret kraftigt och söka ett försvarsförbund med Finland.

Men fördömandet är viktigt eftersom det gör den enklaste förklaringen till det som senare sker otillräcklig. AFS mötte inte invasionen genom att försvara Putin eller förneka Ukrainas rätt att existera. Tvärtom. När kriget började låg partiets uttalade hållning nära den nationalistiska princip Kasselstrand hade formulerat mer än ett decennium tidigare – även Ukraina hade rätt till sitt territorium och sitt nationella oberoende.

Men redan i samma uttalande fanns också en annan förklaring till kriget. Nato och EU sades sakna legitimitet att verka för fred eftersom de "tvärtom bidragit till att situationen eskalerat".

Redan här förs Nato och EU in som en del av förklaringen till ett krig som Ryssland just hade inlett. Den tråden skulle under de följande åren bli betydligt grövre.

Read more

Etablissemanget oroar sig för att den så kallade "manosfären" blir alltmer närvarande hos unga män, med skev kvinnosyn och därtill underlig syn på det egna könet som konsekvens. Jag delar denna oro.

Sedan gav staten Jämställdhetsmyndigheten uppdrag att undersöka hur pojkar och unga män påverkas av sociala medier – ur ett jämställdhetsperspektiv. De siktade i alla fall på mål, innan de sparkade upp bollen på läktaren.

Tyvärr har den nationella oppositionen inte varit så mycket bättre än svenska staten på att möta och mota dumheterna vid grind. Ärligt talat vet jag inte vad som hände med oss. Det stör mig, för jag borde veta. Så länge som jag hållit på med det här. Men vi gick vilse, den svenska nationalismen, och det rejält.

-

Och det gäller inte bara "manosfären" även om jag ser det tydligt där. Det gäller i allra högsta grad när vår opposition (delar av den vill jag lägga till, som jag själv inte hade med att göra) helt omfamnade den så kallade "Frihetsrörelsen" under covid-19 pandemin. Det var då kaninen släpptes ut ur hatten.

Tillåt mig en liten avstickare.

Sant är att den nationella oppositionen plågats av allsköns konspirationister genom åren. Det klassiska problemet är ju att när man inser att politiker, forskare och medier ljugit om sådant som mångkulturens konsekvenser med mera, är det lätt att sedan tro att lögnen är total.

Genom åren har vi ridit spärr mot detta genom att främst fokusera på politik i organiserad form, medan folks privata käpphästar hållits åtskiljda. Den muren föll när de mest dysfunktionella delarna av "rörelsen" såg chansen att bredda sig genom Frihetsrörelsen (och liknande sammanslutningar).

Katastrofen var ett faktum och arbetet med att röka ut plattjord-gänget pågår fortfarande. Tyvärr räckte det inte med konspirationisterna. När dammluckorna öppnades blev resultatet en häxbrygd värre än den som jag och vännerna i tidiga tonåren blandade av spriten i pappas skåp.

"Manosfären" integrerade sig. Och "Fredsrörelsen" med säte i Moskva. Så klart varenda kost- och träningsfluga också. Jag minns att jag då och då reflekterade över det under åren, men det var först när pusslet var lagt som den groteska bilden blev fullt synlig.

Det är en grannlaga uppgift att städa upp detta, men förr eller senare kommer ordningen återställas.

-

Ett första steg på vägen är detta med förebilder. Vi har alla en eller annan sådan. Jag har en hel räcka män och kvinnor som på olika sätt inspirerar mig. Men jag har lärt mig att välja dem vist och förstå vilken aspekt av dem som inspirerar. Det är sällan förebilden gör det i sin helhet. De är ju trots allt människor, inte gudar. Jag förstår också att nämnda förebild – vem det än är – inte är en mall för mig att försöka passa in i.

Ta Jiro Ono från den eminenta dokumentären Jiro Dreams of Sushi från 2011. Hans disciplinerade dedikation till sushi inspirerar mig och därmed är han en förebild. Men jag inser också att hans relation till denna specifika maträtt kommer med ett mänskligt pris att betala. Så han inspirerar, utan att jag för den sakens skull känner behovet av att forma mitt liv efter hans.

Hade jag aspirerat på att bli en sushi-mästare å andra sidan. Då hade jag detaljstuderat honom och andra som honom – eftersom de visat vad de går för. Inte i teorin, utan faktiskt – i den verkliga världen.

Och här har vi pudelns kärna. Och min största kritik mot "manosfären" och deras företrädare. För problemet är inte bara vad de säger. Problemet är vilka man har accepterat som lärare.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Ser man till några av de mest kända namnen – Tate, Gaines, Samuels och andra – ser jag inte det liv som borde göra dem till förebilder för unga män. Förebilder för unga nationalister kan de rakt inte vara. Dessa ska fostras till att bilda familj, ta ansvar för barn, släkt och samhälle. De ska motiveras att bygga någonting som överlever dem själva och förstå sitt eget liv som en länk mellan generationerna.

Det betyder naturligtvis inte att allt dessa "manosfärs-gurus” säger är fel. Men nästan. Andrew Tate kan vara som den blinda kycklingen. Kevin Samuels kanske gav ett råd som är bra. En människa behöver inte vara ett föredöme i allt för att ha rätt i en enskild fråga. Som jag precis skrev om Jiro Ono.

Men det blir vanskligt när man går från att lyssna på argument, till att göra någon till en lärare i hur livet ska levas. För hur vill vi att våra unga män ska bli?

Jag vill inte att de ska bli fyrtioåriga ungkarlar med en hög pengar och tjugoåriga flickvänner. Jag vill inte att deras högsta ambition ska vara att kunna ligga med så många kvinnor som möjligt eller att vinna någon imaginär tävling om vem som är mest ”alfa”. Jag vill inte att de ska betrakta kvinnan som en motståndare som måste genomskådas, manipuleras eller hållas på plats. Och jag vill definitivt inte att de ska gå genom livet så rädda för att bli sårade, bedragna eller förödmjukade att de aldrig vågar överlämna sig åt en annan människa.

Jag vill att de ska bli män som andra kan lita på.

Män som bildar familj och stannar kvar när familjelivet blir svårt. Som fostrar barn och finns kvar. Som tar hand om sina föräldrar när dessa blir gamla. Som älskar en kvinna tillräckligt för att göra sig sårbar inför henne och är stark nog att bära henne när det är hennes tur att vara svag. Män som bygger hus, företag, föreningar och samhällen och som en dag kan lämna världen med vetskapen om att någonting finns kvar därför att de har levt.

Det är en betydligt mer traditionell föreställning om manlighet än det som säljs på internet. Det är därtill den nordiska människans ideal.

Och när den måttstocken läggs över "manosfärens" stora namn blir resultatet inte särskilt imponerande. Undantag finns. Rollo Tomassi tycks exempelvis ha levt i ett långt och stabilt äktenskap och uppfostrat ett barn tillsammans med sin hustru. Ironiskt nog ser hans eget liv alltså ut som resultatet av just det val han senare kommit att avråda yngre män från: han gifte sig, band sig till en kvinna och stannade.

Men överlag ser jag väldigt få män som jag skulle peka ut för en sjuttonårig nationalist och säga: Där har du det. Försök att leva så att ditt liv ser ut som hans när du är femtio.

Det borde åtminstone väcka en fråga.

Dela

I grund och botten bryr jag mig inte om hur många följare någon har. Inte heller om hur dyr hans bil är, hur stor hans podcast är eller hur många kvinnor han påstår sig kunna ligga med. Hans förmåga att bänka eller dra marklyft kan imponera, men inte utifrån ett manlighetsperspektiv.

Visa mig resultatet.

Visa mig kvinnan som fortfarande står bredvid honom efter trettio år. Visa mig barnen han uppfostrat och som blivit fungerande vuxna. Visa mig hemmet han byggt, människorna han tagit ansvar för och det samhälle han lämnar efter sig.

Då börjar jag lyssna.

När jag ser mig omkring efter dessa män hittar jag dem inte bland dem som talar mest om manlighet. Jag hittar dem i den raka motsatsen till den man som "manosfären" håller fram som ideal.

Det är den hårt arbetande mannen som aldrig blivit rik på sitt arbete, men som gått upp varje morgon och gjort det ändå. Han har ingen imponerande fysik och definitivt ingen sportbil. Själva idén att "dominera ett rum" har aldrig föresvävat honom och kallade någon honom alfahanne skulle han inte förstå vad som åsyftas.

Men han finns där för sin hustru, sina barn och sin vidare familj.

Det är bland troende jag ofta stöter på honom. I den stillsamme mannen för vilken saktmod faktiskt är en dygd. Han som är mjuk, men inte svag; ödmjuk, aldrig undergiven. Han som alltid tar ansvar utan att kräva applåder.

Och fan vet om det inte är just där jag hittar några av de mest framgångsrika män jag känner till.

-

Nej, de är inte framgångsrika enligt "manosfärens" måttstock. De kanske bara har haft en eller två kvinnor. Eftersom de stannade kvar. De tjänar tillräckligt eftersom de sliter. Instagram bryr de sig inte om. Manlighet tänker han inte på, eftersom han tänker som den man han är.

Trettio år senare sitter kvinnan fortfarande bredvid honom.
Barnen kommer hem till jul.
Barnbarnen springer genom huset.

Det är sådana män en ung man borde fråga om han vill veta hur man blir man. Eller snarare inspireras av. Jag önskar att jag själv hade haft fler sådana förebilder, istället för somliga av dem jag faktiskt valde.

Män som ägnat ett helt liv leva som män utan att tänka på det.

För det är den avgörande skillnaden mellan Jiro Ono och många av "manosfärens" män. Jag behöver inte tro på Jiro när han säger att han kan göra sushi. Sushin ligger framför där. Ett helt liv av arbete ligger framför honom. Resultatet går att inspektera.

Den som vill lära unga män hur man blir man måste rimligen tåla samma granskning. Och då räcker det inte att visa mig pengarna, kroppen, kvinnorna eller följarna. Det är resultat, förvisso. Men det är inte de resultat jag frågar efter.

Lägg teorierna åt sidan en stund.

Visa mig livet.

”Det är på väg ett gäng från Jakan i dag. Dom från Sångvägen. Och dom ska plocka dig!”

Vem som förvarnade mig minns jag inte. Däremot minns jag att jag inte blev förvånad. Rädd? Jodå. Stressad? Absolut. Men jag kunde ju komma undan. Nu var jag förvarnad, så det var bara att skolka och gå hem.

Det gjorde jag inte.

Jag stannade kvar i skolan. Hur mycket jag än inte ville vara kvar fanns det inget alternativ. Men jag gick inte på några lektioner. Jag tänkte och tänkte ännu mer. Vad kunde jag göra? Inte ett dugg.

Under förmiddagens raster spred sig ryktet om vad som var på gång. Många kom fram och berättade det för mig:

”Har du hört …”

Jodå, jag hade hört. Nej, jag tänkte inte dra hem.

Klockan gick mot lunch.

-

Nationalist var jag innan håret rakades av och jag blev skinhead. Just det steget tog jag efter att ha blivit misshandlad i skolan av fyra eller fem ”blattar”. Allt hänger så klart ihop. Misshandeln berodde på att jag var nationalist och därtill den sorten som inte dolde det.

Det är tidigt 1990-tal i Kallhäll, Järfälla, utanför Stockholm. I sjuan sker det första mötet med mångkulturen. Det första ”mötet mellan människor” som sades skulle berika oss. Snarare drabbade det oss. De var inte många, men kompenserade för det genom att vara både påstridiga och konfrontativa.

Mitt minne är att de flesta av mina skolkamrater helt sonika tittade bort, tog en annan väg och höll sig undan. Man kunde göra det då. Vi var flera hundra elever i skolan och de var bara en handfull. Men jag stack ut redan på förhand eftersom jag hade en svensk flagga på jackan och ibland bar en t-tröja med samma motiv.

Jag hade blivit medlem i Sverigepartiet i tolvårsåldern eftersom jag var nationalist. Det var alltså inte på grund av dåliga upplevelser av invandrare eller av hat mot flyktingar. Mitt engagemang var ett demokratiskt nationalistiskt engagemang.

Man skulle vara delaktig, hade jag lärt mig. Demokratins styrka var att vi skulle få uttrycka oss även om vi inte höll med varandra. Och att vi skulle lyssna och visa respekt för varandra. Allt det hade jag itutats. Senare förstod jag att det var en lögn.

Jag stack således ut bland mina jämnåriga. Det har sitt pris. Bland annat blev jag den tydligt utpekade fienden för ”blattegänget”. Inte bara för dem i skolan, utan också för deras vänner i grannförorterna. Personer jag aldrig hade träffat.

Värst – hade jag förstått det som – var de från Sångvägen i Jakobsberg. I moderna termer var de ett multikriminellt gäng, trots sina unga år. Den etniska sammansättningen var oklar, men jag tror att anföraren var svensk med föräldrar från Finland. Alla var de dock ”blattar”, så som termen används i dag.

Antirasistkampanjerna var ständigt återkommande och förortsgängen hade oss ”rassar” ganska högt upp på prioriteringslistan. Man visste att man kunde ge sig på oss utan några större konsekvenser. Samhället hade ju deklarerat att vi var någon form av ondska. Att de därför satte siktet på mig, en mer eller mindre jämnårig, uttalad och ganska oresonlig ”rasse” i Kallhäll, var kanske inte så underligt.

Dela

Källtorpskolan i Kallhäll ligger ett stenkast från centrum, där också pendeltågen stannar. Det är en stor, platt byggnad i två våningar. Vid lunch minns jag att jag sammanträffade med mina två vapendragare, Toni och Rickard. De var året yngre än jag och de enda i skolan som, likt mig, var tydliga ”rassar”.

Vi tog ett litet klassrum på övervåningen i besittning. Därifrån såg vi skolgården. På håll Kallhälls centrum. Snabbt konstaterade vi att vi inte hade någon chans om fienden kom. Ryktena sa att gänget var på väg på riktigt och att de var ”beväpnade”.

Vi kunde väl prestera något stolsben eller brännbollsträ, på sin höjd. Det var en dyster stämning på ”krigsrådet”. Mobiltelefoner fanns inte, så jag kunde inte få tag på mina vänner och begära förstärkning. Dessa vänner var dessutom äldre och antagligen på sina jobb. Ingen var i närheten.

Den enda ”äldre” jag hade pratat med var Peter. Vi kände knappt varandra, men kände till varandra. Han kom körande på sin moped till skolgården och vi pratade en stund. Han var en ”värsting” och lovade att han skulle ”hänga kvar ett tag och se vad som hände”. Det var uppskattat.

Kanske undrar du var lärarna höll hus. Jag minns faktiskt inte. Men jag vet att jag inte sa något till dem. Detta skulle vi reda ut själva. Vi kom inte fram till någon plan alls, utan det fick väl bära eller brista.

Det var inte förrän någon kom förbi och sa att ”de kommer med nästa tåg” som jag på riktigt insåg att det hela var på allvar. Fram tills dess trodde jag nog inte riktigt själv att det skulle bli något av det. Hot om att bli ”plockad” var inte vardagsmat, men jag hade hört det förut.

Det rörde sig alltså bara om en halvtimme. Sedan skulle de vara här.

Kanske bad jag till gudarna om hjälp. Vad annat kunde jag göra?

Read more

Det finns tusen och en saker att kritisera Jimmie Åkesson för. Jag tillhör inte hans anhängarskara och många av de beslut han fattat har jag uppfattat som obegripliga, eller rent av ovärdiga en oppositionsledare. Samtidigt inser jag att det nog aldrig kommer att finnas någon politisk ledare som jag fullt skulle ge mitt förtroende till.

Därtill är SD inte mitt parti. Faktum är att jag inte har något sådant.

Jag har kritiserat Åkesson förr och jag kommer att göra det igen. Det råder det ingen tvekan om. När det behövs kommer jag att använda hårda ord. Han lär inte förlora någon sömn över det. Men jag kommer också att ge honom beröm när han förtjänar det. Och när “min sida” ägnar sig åt uppenbart korkad och småaktig kritik kommer jag att försvara honom.

Det är därför jag skriver den här texten.

-

Jag vet inte vem som först kom på idén att angripa Jimmie Åkesson för att han “glider runt på en lyxbåt” under sin turné på Göta kanal. Men AFS-ledaren Gustav Kasselstrand tog upp saken i ett inlägg på X. Fria Tider gjorde sedan en nyhet av det och byggde på med ytterligare kritik från Kasselstrand, bland annat att Åkesson har för hög lön. Kärnan i kritiken är att han inte befinner sig i riksdagen.

Det är den sortens småaktighet jag vänder mig mot. Framför allt därför att den avslöjar hur många på vår sida fortfarande tycks anse att våra företrädare inte ska få rimlig ersättning för sitt arbete. Lika slående är okunnigheten om vad det arbetet faktiskt innebär.

Så låt mig såga de här dumskalleargumenten vid fotknölarna och samtidigt förklara varför den här inställningen – särskilt om den får fäste – riskerar att fullständigt torpedera ett seriöst oppositionsarbete.

-

Vi börjar med lönen.

Åkesson tjänar 164 800 kronor i månaden. Det består av riksdagsarvode och lön från partiet. Efter skatt återstår omkring 92 500 kronor. Som jämförelse tjänar Alice Weidel (AfD) motsvarande cirka 265 000 kronor i månaden. Exakt vad hon får kvar efter skatt har jag inte räknat på. Bardella, Farage, Meloni och andra europeiska partiledare tjänar också mer än vanliga arbetare, men betydligt mindre än storföretagens högsta chefer.

Read more

Under alla år, medan svenskfientligheten sjönk sina klor allt djupare i vårt avlånga land, fanns en företeelse som fortsatte att blomstra. Den har varit mer eller mindre ständigt närvarande, och trots nationens politiska lappkast står den stabil och okontroversiell för såväl högern som vänstern.

Lokalpatriotismen.

Som fenomen är den fascinerande. Ofta företräds den av människor som politiskt befinner sig till vänster om mitten. Men när de talar, diktar eller sjunger om sitt hemland – det vill säga hembygden – låter de inte sällan som radikalhögern gör när den talar om nationen.

Jag tänker på Pitebandet Euskefeurat, som sjunger om Norrbotten på ett sätt som skulle ha fått Walther Darrés ögon att tåras. Eller varför inte Republiken Jämtland, med egen president, egen flagga och en egen armé. Allt är förstås på skoj. Men inte bara. Bakom skämtet finns en dröm och en längtan.

-

Varje landskap har sin egen, otvungna regionalism. Somliga menar mer allvar än andra, men alla är överens om att den egna hembygden är i särklass bäst och att ingen stockholmare ska tro att han kan komma dit och sätta sig på dem.

Oftast är de dessutom välkomnande, även mot stockholmare. Men är du inte infödd kan du knappast bli mas, kulla eller jämte. Dina barnbarn – kanske.

Och du gör bäst i att ta seden dit du kommer.

Det är en sund inställning. Jag sympatiserar med den.

Storstadsborna är likadana. Där är det oftast staden först, sedan väderstrecket och slutligen stadsdelen som definierar identiteten. Det präglar allt från hur man talar till vilka lag man håller på. Det finns myter och legender om söderkisar. Men det har också funnits överklassare, sprättar, Bagisbor och åtskilliga andra benämningar som både förenat och skiljt människor åt. Alla är dock överens om att Eken är bäst.

Jag är övertygad om att det är likadant i Göteborg och andra större städer.

Få tar sin region på lika stort allvar som skåningarna. Ur ett historiskt perspektiv är det inte särskilt märkligt. Förvisso har det i modern tid aldrig funnits något brett stöd för fullständig självständighet från Sverige, men den skånska regionalismen är ändå mer politiskt laddad än motsvarigheterna på Gotland eller i Jämtland.

Om landskapen kommer att ställa större krav på inflytande i framtiden återstår att se.

Stötta mitt arbete.
⟹ Skicka en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍
⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩

-

En sak är säker: lokalpatriotismen är ohotad. Och just därför är den så intressant.

Jag blev varse detta när Dan Eriksson föreslog att vi skulle besöka ett etablissemang i Mariestad där Simon Swahnström & Lürsta Sockens Husarer skulle spela.

Bandet sjunger Skaraborg till liv. Deras texter är fyllda av Göta kanal, Mariestad, Lyrestad, Hjo, Tibro och den västgötska slätten. Människorna, historierna, dialekten och platserna står i centrum, som om landskapet vore ett eget land. De har till och med tagit irländska folkvisor och flyttat dem till Skaraborg – inte som en parodi, utan som ett uttryck för övertygelsen att den egna bygden rymmer samma dramatik, humor och skönhet som någon annan plats i världen.

Och de är uppskattade här i bygden.

Det märktes. Trots att det var 30 grader varmt var det fullsatt.

Deltagarna i denna lokalpatriotiska yra var, för att uttrycka mig som en kulturarbetare av den moderna sorten, diversifierade. Utom på en punkt. Andelen ickesvenskar var lika med noll. Däremot sträckte sig åldersspannet från nyfödda till hundraåringar, även om merparten var mellan 30 och 60 år. Välklädda och välartade satt de med öl eller vin i handen och en rejäl, förbeställd räksmörgås framför sig.

Politiskt var de förmodligen ungefär som befolkningen i stort, antar jag utan att egentligen veta. Männen något mer åt höger, kvinnorna något mer åt vänster. Men alla var, som sagt, överens om att Skaraborg är något speciellt. Något unikt. Något som bara finns där och som ingen annan än den som är född och uppvuxen på platsen fullt ut kan förstå.

Och återigen: de har rätt.

Jag lade märke till en del politiska markörer, framför allt hos kvinnorna. Här och var syntes en feministisk symbol eller en tatuering. Och jag tänkte att om sångerna i stället hade handlat om Sverige och det svenska folket, hade de sannolikt inte dansat och sjungit med. Tvärtom. Då hade en kognitiv dissonans uppstått. För inte kan man se Sverige som unikt. Framför allt inte svenskarna.

Skaraborgare, absolut. Det är en ingrupp – en förhållandevis liten krets människor som delar historia, erfarenheter och kultur över generationer, vilket gör den unik. Men att zooma ut och låta samma insikt omfatta det svenska folket? Det tycks vara betydligt svårare.

-

För mig, som i allt väsentligt är en “anywhere” och därtill nationalist i grunden, är det ett märkligt skådespel. Men samtidigt kan jag förstå det.

Det lilla – från familjen till regionen – är nära, tryggt och intuitivt. Nationalstaten är en politisk form som vuxit fram ovanpå äldre och mer organiska gemenskaper. En konstruktion som har tjänat sitt syfte och gjort livet bättre för alla dem som kommit att ingå i den. Åtminstone fram till nyligen.

I en tidigare text, Imperium Europa – till civilisationens försvar, skrev jag:

"Regionen är livet, själen och hemmet. Det lilla hemmavid är organiskt och tydligt – intuitivt – medan imperiet är civilisationen, det stora, det mäktiga och det som bär över tid."

På konserten i Mariestad tyckte jag att detta blev ovanligt tydligt.

Read more

1992 sitter en ung man i tingsrätten tillsammans med sin kamrat. De står åtalad för ett bankrån. På frågan om motivet bakom handlingen svarar den ene – fritt citerat ur minnet:

– Det pågår ett rasligt självmord i vår nation … ja, i alla vita nationer i världen.

Han får motfrågan:

– Och vad tänker du göra åt det?

Svaret kommer omedelbart:

– Allt jag kan.

Bankrånet var en del av svaret. Enligt hans egen förklaring skulle pengarna användas till att bygga upp en krigskassa för att finansiera revolutionen. För honom och andra unga män som organiserade sig under namnet Vitt Ariskt Motstånd (VAM) sågs ingen annan väg framåt.

Den unge mannen och hans medåtalade skulle dömas för sina brott. Men hans konstaterande skulle leva kvar långt efter att domen hade fallit.

Medierna gick i spinn och politikerna visste inte vad de skulle ta sig till. Något stöd från svenskarna i allmänhet hade inte VAM. Däremot fanns det då en stor – och ständigt växande – ungdomsrörelse som sympatiserade med den extrema retoriken. Svenska ungdomar pratade på riktigt om raskrig och väpnad kamp.

Dessa tankar bottnade i uppfattningen att svenskarna i Sverige (och vita1 människor runt om i världen) stod inför ett existentiellt hot. Samtidigt fanns det inget utrymme för debatt och diskussion. Den som hävdade att detta pågick stämplades som ”hatare”, ”rasist” eller ”nazist”. Och sådana pratade man inte med. De skulle förbjudas. De skulle krossas. De skulle bekämpas av hela samhället.

Om de hade rätt i sak eller inte stannade ingen upp och frågade sig.

Utgjorde verkligen vita människor bara tio procent av jordens befolkning?

Utgjorde vita kvinnor i barnafödande ålder i sin tur bara två procent av gruppen?

Var det sant att allt det som krävs för att ett folk ska blomstra – ett exklusivt hemland, politik som skyddade och lyfte deras kultur samt en ekonomisk politik som underlättade barnafödande – förvägrades dem?

Stämde det verkligen att varje vitt land hade öppna gränser? Där främlingar från andra sidan jorden prioriterades framför den egna befolkningen? Där främmande religioner, som islam, till och med omfamnades av den religionshatande vänstern, samtidigt som de hånade och bekämpade kristendomen.

Pågick det ett ”rasligt självmord” samtidigt som den politik som fördes över tid ledde till folkmord genom att folket – det svenska folket i det här fallet – sakta byttes ut och blandades ut?

Betyder det också att den ordning, ja, själva essensen som är Sverige och svenskarna, eroderar och att det som finns kvar är en havererad stat utan riktning, utan enighet, utan trygghet och utan framtid?

Etablissemanget mobiliserade allt och svenska nationalister fick lida under järnhälen.

Åren gick och politiken fortsatte på den inslagna vägen. Mord, gruppvåldtäkter, förnedringsrån och brott med svenskfientlig grund kom i kölvattnet. Det visar facit i dag. Men åsiktskorridorens väktare såg till att hålla rent från alltför dissidenta tankar. Journalisten Janne Josefsson summerade det hela 2007 med orden:

– Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister har genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det …

På punkt efter punkt fick Sveriges unga nationalister rätt.

För tittar man bortom symbolerna och ismerna de omfamnade; om man rensar de böcker och tidningar de gav ut från den extrema retoriken och de revolutionära drömmarna; om man tar bort det som måste förstås som ett utlopp för enorm frustration och ungdomlig obetänksamhet, så ser man att mycket av det som i dag är vardagsmat i debatten var sådant de kölhalades för.

Subscribe now

2011 lade Renaud Camus fram sin tes om att den vita europeiska befolkningen i västvärlden håller på att bytas ut mot icke-vita invandrare. Han var inte först med den tanken, men skrev i rätt tid. Budskapet fick vingar. I dag är det få som ser att det inte handlar om någon ”konspiration” utan om slutsatser dragna utifrån demografisk statistik.

Går vi sedan till nuvarande år, 2026, har ännu mer hänt.

Hanif Bali kallade den socialdemokratiska politiken för ett ”folkmord på svenskar” i podden Sista måltiden och nyligen gav evolutionspsykologen Gad Saad ut boken Suicidal empati: god till varje pris där han utforskar hur idéer om tolerans och inkludering i västerländska samhällen utvecklas till en självdestruktiv form av överdriven empati.

Orden ekar från tingsrätten:

”Det pågår ett rasligt självmord i vår nation …”

Ras är för övrigt oproblematiskt att använda i detta sammanhang.
FN:s folkmordskonvention är tydlig.

”Enligt artikel II i konventionen betyder folkmord någon av följande handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis förstöra en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp.”

Handlingarna som avses är:

1. Att döda medlemmar av gruppen.

2. Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada.

3. Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång.

4. Att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födslar inom gruppen.

5. Att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.

Enligt konventionens tredje artikel är det dessutom straffbart att konspirera för att begå folkmord, liksom att direkt och offentligt uppmana till folkmord.

Så låt mig vara tydlig.

Att förneka det svenska folkets existens är att tillfoga oss själslig skada.

Att uppmana till tvångsblandning är att påtvinga oss levnadsvillkor som leder till kroppslig skada.

Och dessa båda förhindrar därtill födslar inom gruppen.

Sådan politik är folkmordspolitik och var och en som driver den begår olagliga och straffbara handlingar. Enligt FN-principen ”Ansvaret att skydda” har varje stat en skyldighet att skydda befolkningen mot folkmord. Om staten begår folkmord förverkar den sin suveränitet, varpå folket har rätt att försvara sig med alla till buds stående medel.

Från tingsrätten ekar orden:

”Allt jag kan!”

Share

Den svenska oppositionen befinner sig inte vid den punkt där väpnat självförsvar återstår som en sista utväg, eller att det ens är ett alternativ att överväga. Låt mig vara tydlig med det. Men låt mig också vara tydlig med att det som har drabbat oss under årtionden har varit resultatet av en folkmordspolitik.

Och låt mig vara lika tydlig med att det är denna folkmordspolitik som Socialdemokraterna (tillsammans med V, MP och C) avser att återuppta om de vinner valet i höst.

Socialdemokraterna skriver om den politik de avser att föra:

”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå, vilket kräver att befolkningen blandas.”

De avser att göra det med insatser ”vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”.

Och de menar allvar.

I en intervju med den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys säger Jussi Nieminen Jusola (S) att en tvångsblandning kommer att genomföras.

– Så det är väl klart att … tvångsblandning … förr eller senare … det tar några generationer, men vi kommer att gifta oss med varandra. Vi kommer att träffa flickvänner och pojkvänner som har en annan etnisk bakgrund. Så har det väl alltid varit?

Han är inte en ensam individ utan makt, utan en ledande S-politiker i Borlänge som bland annat sitter i kommunstyrelsen och är ordförande i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden.

Enligt honom är det ”helt knäppt” och ”förskräckligt” om vi ska segregera oss.

– I ett land måste väl människor beblanda sig med varandra, säger han. Och han har makten att se till att så sker. Han och hans parti ska blanda befolkningen, vare sig den vill det eller inte.

För mig är de tydligt vad det handlar om.

-

I kommunikationen med folk i allmänhet är kanske folkmord en term som bör undvikas. Inte för att den är fel, utan för att den höjer trösklarna. När man hör ordet tänker man på det man läst om i skolan eller sett dokumentärer om. Då passar termen dåligt in på det som sker i västerlandet.

I denna text vänder jag mig inte till folk i gemen.

Jag vänder mig till grästopparna, som själva pratar med vänner, grannar och kollegor om vad som pågår. Som helt enkelt vet mer. Och vill mer. Och ni måste våga se vad som pågår och kalla det vid rätt namn.

Ni måste förstå det för att därmed förstå processerna bakom det. Ordet skruvar upp tonläget, det inser jag. Men bara för att vi erkänner definitionen betyder det inte att vi ska rusa åstad. Boerna i Sydafrika står emot angreppen mot dem genom att leva sin kultur, bygga upp en förmåga till självförsvar samt etablera egna skyddade områden, som staden Orania.

Vår situation är betydligt ljusare än boernas. Eller kopternas i Egypten. Eller nuristaniernas i Afghanistan. Men ska vi låta det gå så långt innan vi kallar saker vid deras rätta namn?

Folkutbyte är ett bättre ord i masspolitikens lager.
Men påtvingat folkutbyte är folkmord.

Och det första steget för att förhindra att folkmordet genomförs är att förstå att det faktiskt pågår.

Om Sverige hade lyssnat på sina framsynta unga så hade vi inte befunnit oss där vi befinner oss i dag. Men de stämplades och förvisades till de extremistiska tassemarkerna.

Låt oss inte göra om det misstaget och lämna över allt till nästa och nästnästa generation att lösa. Denna fega och destruktiva spiral är det upp till oss att bryta.

Oss, ja – och det betyder både du och jag.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Jag och väninnan gjorde en längre utflykt tidigare i veckan. Vi utgick från Älgarås, körde över Askersund, genom Motala och vidare på motorvägen till Gränna. Därifrån skulle vi vända om och följa Vättern tillbaka. Vi hade flera stopp inplanerade längs vägen.

Sådana utflykter är något jag uppskattar mycket. Jag får se Sverige och lära känna mitt folk, vår historia och vårt land. Dessutom finns det tid för både goda samtal och tankfull tystnad. Vi uppskattar båda lugn och ro lika mycket som vi ogillar trängsel och stim.

Tidpunkten för vår utflykt visade sig därför vara illa vald.

-

Jag missunnar ingen att resa runt i Sverige och jag uppskattar gäster från andra länder. Tyskar och holländare gör väsen av sig, men inte mer än svenskar i gemen. De är varmt välkomna. Tänk att vårt land är så omtyckt och vårt sätt att leva så eftertraktat. Det är faktiskt rörande. För mig är det ett tecken på att vi gör något rätt.

Allemansrätten. Ordningen på badplatserna. Tillgängligheten. Och nästan alla är sina absolut bästa jag på vägarna, i toalettkön på macken och i jakten på glass, dricka och en bit mat.

Jag är väl medveten om den andra sidan. Därför håller jag mig borta från Skara Sommarland. Självfallet går jag inte heller till de större badplatserna i anslutning till städerna, vilka tas över av skränande horder som tagit med sig samma kultur och beteenden som gjort deras hemländer till veritabla skithål – för att låna av president Trump.

Det gäller att välja rätt i dessa dagar.

-

Gränna var rätt. Mycket folk, javisst, men leenden och en fullkomlig avsaknad av fridstörare. En eller annan av den välintegrerade sorten fanns där också, och de verkade lika betagna av de pittoreska husen som resten av oss.

Men för oss var det ändå för mycket folk. Vi åt och tackade för oss. Kanske skulle Röttle by ge oss det lugn vi sökte.

Icke.

Redan innan vi kom fram insåg vi att det var för mycket människor för vår smak. Jag körde därför ut ur byn och stannade till längs vägen. Det var dags att se över planeringen.

Vi behövde inte många ord innan vi samstämmigt sa:

"Kultur." Och: "Historia."

-

Det är lika sant som det är sorgligt: medan stadskärnor och strandbad är överfulla ligger domarringar och runstenar öde. Gamla kyrkor ekar tomma, medan uteplatserna framför husvagnarna myllrar av sommar folk.

Den som söker sig till det svenska kulturarvet kan räkna med lugn och ro även under högsäsong.

Vi lämnade därför Gränna och satte kurs mot Alvastra klosterruin.

Mycket riktigt.

Där var det glest med folk.

Ett stenkast bort, vid Ellen Keys Strand, var det likadant.

Rökstenen sedan, som stod där i ensamt majestät och de få besökare som kom gick snart vidare.

-

Det är ett problem att svensken inte är särskilt intresserad av sitt arv. Det borde vara kö till Ekenbergsristningen och till alla de länsmuseer där lokalhistoria berättas.

Viljan finns ändå, åtminstone lite grand. Men man är inte beredd att göra sig särskilt mycket omak. Om en plats är väl skyltad, ligger nära stora vägen och gärna har ett glasstånd intill, då går det an. Precis som man gärna stannar vid en vacker rastplats längs vägen, men ogärna går en kilometer till en ännu vackrare plats med betydligt färre besökare.

Det finns tusen och en ursäkt till varför man inte gör det – men ingen godtagbar.

Att inte ta med barnen till rösen, hällristningar och gamla kyrkor är att beröva dem deras arv. Det är, kort sagt, inte acceptabelt. Och det ansvaret ligger på föräldrarna. För det går att göra arvet både levande och spännande.

Barn har fortfarande fantasi, och den går alldeles utmärkt att väcka utan skärmar, om man bara anstränger sig. Naturen är fortfarande överlägsen. Gamla kultplatser är stoff till berättelser, särskilt när man står mitt i dem.

För vem bryr sig egentligen om det du levandegör är weibullskt sant eller bara en riktigt bra historia?

Pinnar kan fortfarande vara svärd.
Runor ristade i sten är fortfarande magiska.
Gamla gravar ruvar fortfarande på hemligheter.

För övrigt är det lika oacceptabelt för den utan barn att ignorera arvet.

-

Vi är gärna arga på kulturarbetare, historiker och journalister som förminskar allt svenskt. Politiker är skitstövlar som skriver läroplaner utan respekt för vårt arv. Vi blir rasande när våra högtider förminskas och andra folks lyfts fram.

Men handen på hjärtat.

Vad gör egentligen majoriteten av dem som blir upprörda i vardagen för att det ska vara på något annat sätt?

Det är som med allt annat.

Du kan säga "jag älskar dig" till din hustru varje dag. Men om du aldrig visar det kommer hon, med all rätt, att tröttna på dig.

Det man inte lever är inte på riktigt.

-

Nordirland har varit på tapeten. Folk går igång på att man gick man ur huse där. Men det man verkligen borde lära av dem verkar få bry sig om.

De lever sin kultur.

Närmare 700 marschorkestrar med omkring 30 000 deltagare vittnar om det. Under sommaren avlöser uppvisningarna varandra. Muralmålningar berättar den lokala historien. Den 12 juli kulminerar allt i folkfester och enorma brasor.

Det handlar inte om att kopiera Nordirland. Det handlar om att förstå varför deras kultur fortfarande lever. Den praktiseras. Den förs vidare. Den tar plats i människors vardag.

Det är därför människor känner att den är värd att försvara. I generationer har det till och med funnits människor som varit beredda att både dö och döda för den.

Samtidigt sitter många Sverigevänner hemma och skriver upprörda inlägg.

Det räcker inte.

Den Sverigevän som inte lever sitt arv är en sådan vän som man brukar säga om:

Med sådana vänner behövs inga ovänner.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🤩

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Vår svenska strävan behöver inte en armé av offentliga företrädare. Där har jag landat efter många år och växande erfarenhet av vår opposition. Det är en utsatt position. Få är kallade, och ännu färre väljer att axla den rollen. Många av dem orkar dessutom inte mer än en kort tid innan de inser att priset är för högt. Jag har sett alltför många bränna ut sig och tappa tron som en konsekvens av sina offentliga ställningstaganden.

Därför kommer jag inte att uppmuntra någon att kliva fram i offentligheten och ta på sig den rollen. Det behövs inte heller, har jag insett. Somliga kan inte annat än att göra det. De går inte att stoppa, även om man försöker. Det viktiga är att de har stöd från den stora skaran av anständiga och godhjärtade svenska män och kvinnor som är besjälade av idén om ett fritt och svenskt Sverige.

Jag menar här ett medvetet stöd. Ett engagerat stöd. Ett stöd som bär. Inte bara tankens och munnens stöd. Ett handfast stöd som gör verklig skillnad.

-

Företrädaren möter motståndarna rakt på. Han eller hon står i första ledet. Där sägs det som måste sägas, bortom partipolitikens nedtonade och anpassade retorik. Där avslöjas hyckleriet och lögnerna. Där formuleras visionerna utan skygglappar.

”Återvandring.”
”Miljoner måste ut.”

Dessa ord planterades av våra företrädare långt innan någon politiker tog dem i sin mun. Jag och Dan Eriksson lanserade treklangen internera–deportera–repatriera genom projektet Motgift långt innan ropen på återvandring hördes. Redan 2016 utvecklade jag tankarna i stridsskriften Fästning Europa. Somliga sade det lång tidigare.

Idéer, åtgärder och strategier som realpolitikerna inte ens kan närma sig lyfts först av våra företrädare. De lägger grunden och sår frön som långsamt växer. De förändrar på djupet, och i många fall får de aldrig själva se frukterna av sitt arbete.

Det tar tid. Det vet jag genom mitt arbete med Det fria Sverige och Vårdkasen. Människor har funnit varandra. Nya gemenskaper har vuxit fram och lett till familjer, barn, företag och mycket mer. Det är i många fall belöningen för en annan.

Men där finns också en baksida. Många försvinner så småningom tillbaka till vardagen.

Jag tänker ofta på det.
På ansikten som jag inte längre ser.
På namn som försvinner ur rullorna.

Jag vill uppmana var och en av dem till en enda sak: att kontinuerligt stödja de projekt som hjälpte dem att finna och forma det de nu har.

Hjälp till genom att slå från skuggorna!

-

Nej, det är inte offentliga företrädare vi behöver en armé av. Det är en armé av människor som lever sina liv, verkar där de bor och upprätthåller gemenskaper som skapar trygghet och välstånd som alltid behövs. Människor som otvunget säger sin mening när det är lämpligt och delar med sig av de idéer och den kunskap de själva får genom de företrädare de litar på och uppskattar.

Vi ser till att träffas ibland. I Svenskarnas hus. På en konferens i Stockholm. I en bygdegård i Halland. Hemma hos varandra när andan faller på. Kanske ses vi när ett parti vi känner representerar oss kallar till torgmöte. Eller när det krävs att vi går man ur huse för att sätta ned foten.

Att slå från skuggorna är att finnas överallt och därifrån medvetet vara en del av vår svenska strävan. Du bidrar med dina tankar och idéer på olika sätt: genom kommentarer, hantverk, konst eller musik. Du fyller bokhyllan med böcker från våra egna förlag. Du finns där, som en fyrbåk, bara genom att vara.

Du hör av dig till mig och berättar vad som händer där du finns – i lokalsamhället, på ditt arbete eller i lokalpolitiken – så att jag kan väva in det i mitt arbete som offentlig företrädare. Du prenumererar på Vårdkasen och delar den vidare.

Och du stöttar ekonomiskt.
Så mycket och så ofta du kan.
Hela mitt arbete bygger på att du finns där.
Att du har min rygg.

Jag vill inte att du riskerar något i onödan. Inget som gör tillvaron osäker för dig och dina nära och kära. Jag vill att du är en av de många som understödjer och hjälper till i vardagen.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!