Så röstades lagen om skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd igenom. Fram till för bara några år sedan var den politiska klassen ointresserad av frågan. “Kom till Sverige, begå brott och bete dig allmänt illa – vi har din rygg” kunde ha varit mottot från V till KD. Och många svenskar har betalat priset för det.

Efter måndagens omröstning är det bara V och MP som fortfarande håller just denna svenskfientliga låga brinnande. De röstade nej. De vill inte att vare sig laglydighet eller allmän skötsamhet ska ligga till grund för vem som ska få leva i och ta del av vårt samhälle. Bjud aldrig en vänsterpartist eller MP-anhängare på baluns med möjlighet till +1. Risken är överhängande att de i släptåg har en tjuvaktig pundare som kommer att stjäla matsilvret hos dig.

Den 13 juli träder lagen i kraft. Det återstår att se om lagen kommer att användas. Lagar är nämligen bara ord på papper. De är verktyg att använda, eller inte. Migrationsverket får nu befogenhet att neka eller återkalla uppehållstillstånd på grund av bristande vandel. De kan göra det. Men de måste inte göra det.

Jag ser inte framför mig en armé av handläggare på Migrationsverket som bara väntar på att få skapa ordning och reda. Jag hör inte jublet över det nya redskapet som lades i deras verktygslåda. Vi vet alla hur sorgligt tillståndet är på den berörda myndigheten. Det kan dröja innan vandelslagen får någon effekt.

Subscribe now

Här ser vi återigen hur oppositionens felaktiga prioriteringar spelar motståndaren i händerna. Jag har aldrig hört en patriot säga:

“Jag siktar på att bli handläggare på Migrationsverket för att där försvara Sverige.”

Jag har heller aldrig hört någon av våra ledare eller företrädare uppmana medlemmar till det. Däremot dela ut flygblad och demonstrera. Eller “rösta på mig”. Eller – vilket är vanligast idag – ingenting, eftersom man vill ha följare till sin plattform från vilken man kommenterar och reagerar.

Att ställa krav på ens följare är inte den snabbaste vägen till att bli omtyckt.

Så…

Skillnaden mellan den som faktiskt vill ha en förändring och den som uppenbarligen inte vill det ligger i vad vederbörande gör. Ett tiotal av oss på Migrationsverket hade (speciellt med de nya verktygen) gjort mer nytta i praktiken än varje dryg, bitsk, ironisk och arg kommentar online.

Ett par åklagare besjälade av våra idéer hade kunnat driva sina mål och varje gång yrkat på utvisning, i stället för att välja bort det alternativet. Vilket händer alltför ofta.

Låt oss inte gråta över spilld mjölk. Vi har försuttit många tillfällen. Så är det. Fördelen är att vi kan göra om och göra rätt. Var och en av oss behöver ett arbete. Finn då ett arbete där du också kan göra tjänst i vår svenska strävan.

Har du det valet (alla har inte det) men väljer bort det? Ja, då var det inte tillräckligt viktigt. Så kan det vara. Men inbilla dig då inte att du “kommer att dyka upp på barrikaden” framöver. Och även om du faktiskt skulle göra det vill jag säga: det är nu var och en behövs, inte i någon framtid som vi inte vet något om.

Det som sker nu och som det kommer att bli mer av framöver är att verktygen för både deportation och återvandring kommer att bli fler. Staten kommer tvingas stifta lagar med stor potential eftersom de vägrar ta itu med grundproblemen.

Men lagarna kommer vara öppna för tolkningar i tillämpning. Alltså handlar det om vem eller vilka det är som sitter på makten att använda dem. Drömmen vore tusentals tjänstemän och handläggare som inte bara använder lagarna som det är tänkt, men som också alltid har “är detta bra för Sverige och svenskarna” som lackmustest.

Våra motståndare har tydligt visat att opartiskhet inte är något de skriver under på där de sitter och fattar beslut som direkt och påtagligt påverkar vår samtid. De har lyckats, det får vi ge dem. Låt oss inte vara sämre.

Kära läsare. I antikens Rom var folktribunen en ämbetsman vars uppgift var att stå på folkets sida mot överklassen och senaten. Jag ser det som mitt uppdrag att göra det samma – genom att säga det dagens överhet inte vill ska sägas.

Slut upp och hjälp till.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

De senaste dagarnas oroligheter i Belfast och på andra håll i Nordirland har åter riktat uppmärksamheten mot de lojalistiska grupper som spelade en central roll under The Troubles. Namn som UDA och UVF förekommer regelbundet i rapporteringen, ofta utan någon närmare förklaring. De flesta känner till IRA, men betydligt färre känner till de organisationer som stod på den andra sidan av konflikten.

Trots fredsavtalet 1998 har många av de nätverk, strukturer och lojaliteter som formades under konfliktåren aldrig helt försvunnit. Därför dyker de gamla organisationernas namn fortfarande upp när spänningarna stiger i Nordirland.

Mot bakgrund av de senaste händelserna kan det därför vara intressant att återvända till en äldre text om Ulster Defence Association (UDA), den största och kanske mest inflytelserika av de lojalistiska organisationerna. Artikeln publicerades runt 2012 i Tidskriften Nord, men har här uppdaterats och kompletterats.

När man närmar sig de händelser som plågade Nordirland – eller Ulster, som många lojalister föredrar att kalla provinsen – uppstår flera svårigheter. Oroligheterna har gett upphov till ett närmast oöverskådligt bibliotek av böcker, dokumentärer och vittnesmål. Frågan är fortfarande så laddad att det är svårt att finna information som inte färgas av den ena eller andra sidans perspektiv. Som utomstående är det dessutom vanskligt att väga de olika aktörernas handlingar mot varandra eller fullt ut förstå de erfarenheter som format människor på båda sidor av konflikten.

Syftet här är därför inte att fördela skuld eller avgöra vem som hade rätt. Ambitionen är istället att berätta historien om en av de organisationer som kom att spela en central roll under konflikten. En organisation som deltog i våldet, men som samtidigt byggde sociala strukturer, organiserade lokalsamhällen och senare medverkade till den fredsprocess vars resultat fortfarande framstår som bräckligt.

Särskilt intressant är att vanliga människor i ett modernt europeiskt samhälle upplevde att staten inte längre kunde garantera deras säkerhet. Resultatet blev att de organiserade sig själva för att skydda sina familjer, sina grannskap och sin identitet. Oavsett hur man värderar deras handlingar är detta ett fenomen som förtjänar att studeras.

Varför då fokusera på Ulster Defence Association (UDA)? Dels därför att organisationen kom att bli den största av de lojalistiska grupperingarna. Dels därför att berättelserna om IRA och den republikanska rörelsen länge dominerat såväl forskningen som populärkulturen. UDA har ofta hamnat i skymundan trots sin betydelse för utvecklingen i Nordirland.

Denna text är ett försök att skildra en organisation, dess framväxt, verksamhet och arv. För att hålla fokus på detta har flera viktiga aktörer och händelser medvetet lämnats utanför framställningen.

The Troubles

När 1960-talet inleddes rådde ett relativt lugn i Nordirland. Det innebar inte att motsättningarna hade försvunnit eller att republikanerna övergett målet om ett enat Irland utanför brittisk kontroll. Konflikten befann sig snarare i en tillfällig vilofas.

Den nordirländska medborgarrättsrörelsen, inspirerad av den amerikanska medborgarrättskampen, försökte under 1960-talet driva sina krav genom fredliga demonstrationer. Myndigheternas svar blev dock ofta hårdhänt. Sammandrabbningarna kulminerade 1969 i det som kommit att kallas Battle of the Bogside, där upplopp utvecklades till regelrätta gatustrider mellan republikaner och säkerhetsstyrkor. Situationen blev så allvarlig att brittisk militär sattes in.

Några år senare inträffade Bloody Sunday, då brittiska fallskärmsjägare sköt ihjäl tretton obeväpnade demonstranter i Derry. Händelsen blev en av konfliktens mest avgörande vändpunkter och bidrog starkt till att öka stödet för IRA.

Read more

Prioritet ett för staten är att upprätthålla lugnet bland befolkningen. Folk behöver inte vara nöjda och glada. Tvärtom är oenighet i mindre frågor – även om de kan vara ack så viktiga – uppfriskande och viktig. För mycket enighet leder till stagnation.

Detta är intuitivt också för befolkningen i väst. Man rusar inte åstad. Saker måste få ha sin gång. När något händer hjälper vi varandra att hålla huvudet kallt. Allt detta har växt fram hos oss över tid och gjort våra samhällen framgångsrika och robusta. Detta är en av våra största styrkor som folk.

Blickar vi ut bortom Sveriges gränser ser vi hur våra europeiska vänner tenderar att vara lite mer oregerliga. I Frankrike går man alltid några steg längre när missnöje visas. Italienarna kan också det här med att röra om på gator och torg. Till och med tyskarna kan kännas yviga ur ett svenskt perspektiv. Nordirland får oss att sätta kaffet i vrångstrupen.

Men fortfarande. Europa är inte en kontinent av bananrepubliker där revolutioner och uppror avlöser varandra. Våra stater har haft det relativt enkelt att upprätthålla lugnet i samhället – eftersom befolkningarna dragit åt samma håll.

Men det finns en gräns.
Och den håller på att passeras.

-

Jag finner det faktiskt märkligt att lugnet ännu inte har givit vika. Under 2010-talet genomfördes åtskilliga terrordåd. Tyskland och Frankrike drabbades om och om igen. Men också Sverige, Storbritannien och andra länder i Europa. Det var brutala dåd. Som hämtade ur mardrömmarna. Du har säkert förträngt dem.

Ett modus etablerades.

Huvuden höggs av. Fordon kördes in i folkmassor. Nattklubbar och tidningsredaktioner attackerades och besökare avrättades. Ett torg, ett tåg, en park förvandlades på några sekunder till ett slakthus.

Sedan kom reaktionerna. Flaggor lades till på sociala medier. Polisen bad allmänheten att inte sprida rykten. Politiker fördömde. Allt i det första skedet.

Därefter. Eftersom gärningsmännen i princip aldrig var kristna eller européer – "vi måste hålla ihop samhället", "vi får inte peka ut grupper", "tänk på hur detta drabbar de fredliga muslimerna".

Det var och är absurt. När islamister attackerar skulle befolkningen stå upp för islam. När så kallade flyktingar, asylsökande eller ensamkommande flyktingbarn begick horribla dåd krävde etablissemanget att vi skulle protestera mot våld och rasism, för inkludering och mångkultur. För just det vars konsekvenser vi drabbades av.

Och det fungerade. Ta mig fan, det fungerade.
För Europas folk ville att ordningen skulle upprätthållas. Framför allt annat. Man satt still i båten trots att man kände i magen att detta går åt helvete.

Jag minns debatten om Sverigebilden. En morgon vaknade jag och tänkte: "Detta såg jag inte komma." Civilisationens dödgrävare hade vänt upp och ned på allt. Man förnekade inte problemen längre, men man kablade ut att vi som varnat (och haft rätt) var hart när landsförrädare. Eftersom vi hotade ordningen och därmed spelade främmande makt i händerna när vi så öppet berättade om tillståndet vi upplevde. "Ryssland tjänar på det", minns jag, var ett argument.

Från att vi "haft fel" fick vi nu rätt, men locket skulle fortsätta ligga på. Annars hotades samhällsordningen. Och ta mig fan, det lyckades också. Men det hänger på en skör tråd. Än så länge sitter de flesta kvar i båten. Men allt färre sitter helt stilla.

Till sist går det inte längre. Vi som gick först gjorde det eftersom vi är dem vi är. Jag slår mig inte för bröstet för att jag visste och varnade redan när Ingvar Carlsson var statsminister. Jag har förlikat mig med att de stora rörelserna i samhället sker långsamt. Jag dömer inte folk för att de vill ha ordning och lugn. Det kan vara frustrerande. Det kan göra mig rasande. Men nej, jag kan inte döma dem. Inte folk i gemen. Dödgrävarna däremot. Över dem faller min dom hård.

-

Statens prioritet är att upprätthålla ordningen i samhället. De kommer inte att lyckas. De har grävt gropen genom mångkultur, massinvandring och ideliga angrepp på svenskens inre kulturella och andliga fundament. Samhället har gått sönder. Sakteliga faller vi alla ner i gropen.

Frågan är om de kommer att framhärda i det som ledde oss hit, eller om de byter kurs på allvar. Det står och väger.

När en sudanes häromkvällen satt gränsle över en man i Belfast och försökte skära huvudet av honom svarade Nordirlands justitieminister med samma gamla modus. "Låt inte detta slita itu samhället." "Sprid inte narrativ som splittrar." Därtill lyckades de få anhöriga att "mana till lugn". Det är inte konstigt. Vi kan inte kräva av familjer vars nära och kära kämpar för livet att de också ska stå upp mot myndigheternas påtryckningar.

Jag hade gjort det. Du också, kanske. Folk i gemen? Nej.

Uppmaningen är absurd. Så klart. Och några reste sig upp i båten.

Det står och väger, som sagt. Allt beror på hur många som reser sig upp. Och vad de väl gör när de står upp. Där kommer vi in i bilden. Med riktning. För om alla bara står upp och gungar än hit och än dit, då blir det förvisso rörigt och obehagligt, men inte mer än så. Men om vi kan gunga båten i takt, då riskerar den snart att kapsejsa. Det vill inte kaptenen, vars enda återstående val blir att göra det som krävs för att lugna oss. För vad är kaptenskapet värt när man ligger på havets botten?

-

Om du vill hjälpa till att på riktigt göra skillnad rekommenderar jag Vårdkasens senaste avsnitt Upploppen i Belfast visar varför ilskan inte räcker där jag och Dan Eriksson levererar konkreta verktyg för att börja bygga lokal påverkanskraft.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Nu när den nationella oppositionen fått rätt i många av de dystra förutsägelser som vi ropade från hustaken i slutet av 1900-talet och fortsatt in i det nya årtusendet känner jag att det är viktigt att försöka vinna någon liten upprättelse för alla svenskar som råkade så illa ut under dessa år.

Så många var vi som inte höll tyst. Och vi ansattes hårt av etablissemanget. Av politiker, journalister och aktivister inom myndigheter, skola och skattefinansierade “folkrörelser”. Av personer som på många sätt nu gett oss rätt i sak. Men de tar inget ansvar för vad de gjorde då. Etablissemanget tiger stilla. Samma etablissemang som gärna ber om ursäkt för andra historiska oförrätter bryr sig inte om de övergrepp de begick mot sina egna barn och ungdomar.

Det kan vi inte acceptera.

Vi kan inte låta vår egen stolthet stå i vägen.

Vi måste bryta ned den där muren som fått oss att ta allt för att härda ut och gå vidare. Som gjort att “de” kunnat kalla oss vad de vill och behandla oss hur som helst. Tvärtom ska vi göra det som förfäderna råder oss i Eddan:

Om ont du märker, säg att ont det är, och giv ej din fiende frid.

-

De som idag står på våra ryggar, som ger oss rätt utan att ge oss erkännandet, gör det ofta samtidigt som de fortsätter att peka ut oss som de “våldsamma” eller “extrema”. Vi omfamnade idéer som var “oanständiga” och samlades under symboler som var “hatiska”.

Jag förnekar inte att mycket av det förekom.
Men ska vi därför för alltid diskvalificeras?

Det är upp till bevis för liberaldemokratin. Gäller samma måttstockar för alla? Vårt samhälle slår sig gärna för bröstet över att vi “ser människan”, att vi blickar djupare och förstår hur miljön påverkar individen. Alla omfamnas av denna ynnest.

Utom vi.

Och det är orättvist. Det är fel.

Här är varför.

-

1975 beslutade en enhällig riksdag att Sverige skulle vara en mångkultur.

Svenskarna har aldrig fått rösta om invandrings- eller flyktingpolitiken.

Utom på lokal nivå, i Sjöbo 1988. Sjuttio procent sade nej till att ta emot flyktingar. Drivande var centerpartisten Sven-Olle Olsson. Han framställdes av riksmedia som en symbol för främlingsfientlighet och intolerans. Ledande kulturpersonligheter och journalister tog avstånd från honom. Man kallade honom “Svin-Olle” på löpsedlar och i rubriker. Han blev paria och isolerades politiskt. Så här skrev Aftonbladet om honom under rubriken “Svin-Olle slutar” år 2002:

“Sven-Olle Olsson gav främlingsfientligheten ett ansikte.”

Sanningen är att det var politiker och medier som gjorde honom till ansiktet för “främlingsfientlighet”. Många av de problem Sven-Olle talade om då diskuteras idag öppet av samma samhällsskikt som gjorde honom till paria.

När jag själv började kritisera invandringen i tidiga tonår dröjde det inte länge innan jag stämplades som “rasist”, “nazist” och “hatisk”. Av lärare. I förlängningen av medierna, eftersom jag såg vad de skrev om människor som tyckte som jag.

Det fanns tre val. Hålla tyst och anpassa sig. Fortsätta säga sin åsikt och hamna i skottlinjen. Eller ta avstånd från sina åsikter och omfamna den förhärskande idén om mångkultur och massinvandring.

-

Här kommer vi till kärnan.

Etablissemanget tillät inga alternativ till den överordnade idén om mångkultur och massinvandring. Den som inte accepterade detta blev stämplad. Centerledaren Olof Johansson kommenterade partikollegan Sven-Olle Olsson med orden:

– Vi vill inte ha bruna löss i vår fana.

Så vad skulle svenska invandringskritiska ungdomar göra?

Samtidigt som vänsterextrema våldsverkare som ropat på revolution och försvarat folkmord och diktatur, välkomnades av etablissemanget – också av borgerligheten – till partier och kultursidor utan att behöva göra upp med sina “ungdomssynder”, var nationella i princip helt utestängda från politiken, akademin, polisen, försvaret, pressen och näringslivet. Inte ens den som aldrig andats något “extremistiskt” accepterades.

“Ni kunde gått med i SD”, säger några.

Men det är en sanning med modifikation. Efter att SD påbörjade sitt stora arbete med att “städa upp” i partiet var också den dörren stängd för den som i tonåren eller som ung vuxen varit en del av den nationella subkulturen.

Om man som ung man eller kvinna ville bort från subkulturen, men fortfarande var nationalist, invandringskritiker och ville se djupgående samhällsförändringar, så tilläts det inte. För etablissemanget var det egentligen aldrig särskilt intressant att “avradikalisera” den nationella subkulturen. Det handlade om att åsikterna inte skulle få komma till uttryck i en saklig debatt.

Den som ville lämna de destruktiva var tvungen att antingen försvinna, hålla tyst och hoppas att “ungdomssynderna” inte skulle komma ikapp längre fram. Eller så var han eller hon tvungen till förnedrande avbön och avståndstagande.

Patrik “Nitton” Asplund är ett exempel. Namnkunnig på 1990-talet. Först punkare, sedan skinhead, sångare i Midgårds Söner och en del av Nordland. Sedan hoppade han av:

“Jag insåg att hatet jag varit en del av hade konsekvenser jag inte kunde bära. Jag hoppade av vit-makt-scenen”, säger han till Aftonbladet.

Det intressanta är inte Asplunds personliga resa. Det intressanta är att dörrar som tidigare varit stängda öppnades när han tog avstånd från nationalismen. Samma mönster går igen på andra håll. Ta avstånd från idéerna så blir mycket annat förlåtligt.

Samma sak gäller Kent Lindahl. Han dök först upp i dokumentären Skinheads år 1988. Vi möter en arg och mycket våldsam ung man. När han senare tog avstånd från den nationella rörelsen blev han ansvarig för Exit på Fryshuset och omhuldades av etablissemanget.

Asplund och Lindahl tog avstånd från politiken. Från nationalismen. Från invandringskritiken. Sina tillkortakommanden skyldes på politiken. Och det var det avgörande. Expo, AFA och liknande fungerar på samma sätt. Ta avstånd från idéerna så kommer du undan med nästan allt annat.

Därför återfinns ingen politiskt förankrad nationalist i avhopparnas skara.

-

Så tillbaka till ruta ett.

Problemet var inte bara symbolerna, subkulturen eller de människor som drogs till den. Problemet var idéerna. Våra motståndare hade makten över institutionerna, medierna och berättelsen om Sverige. Men i avgörande frågor om invandringens konsekvenser visade sig verkligheten ligga betydligt närmare våra varningar än deras försäkringar.

Vår politik och våra idéer skulle hållas borta till nästan vilket pris som helst. Även om priset var att hundratusentals svenskar blev paria, kallades “hatiska” och stämplades som farliga extremister.

De kunde ha välkomnat oss in i samtalet. Sagt att gränsen går vid hot, våld och asocialt beteende. De kunde ha lyssnat. Uppmuntrat laglig politisk organisering av nationella föreningar. De kunde ha gett oss utrymme på samma sätt som vänstern och andra grupper. De kunde ha gett stöd till positiv och uppbygglig nationell verksamhet.

Om sådana alternativ funnits hade de kunnat styra fosterländskt sinnade ungdomar åt det hållet. De hade kunnat säga: “Magnus, sluta upp med att stöka och bråka och gå med i Sveriges Nationella Ungdomsförbund om du menar allvar”, eller: “Låt oss ordna prao på tidningen Vägen Framåt åt dig.”

Och hade jag inte lyssnat, ställt till det för mig och ändå hamnat bland “extremisterna”, hade de kunnat tro på mig när jag väl kom på att jag varken uppskattade revolutionsromantik, extremism eller våld, utan att samtidigt kräva underkastelse inför deras världsåskådning.

Extremister av alla slag är välkomna tillbaka in i samhället om de lämnar de destruktiva och våldsamma delarna bakom sig. De behöver inte avsvära sig sin tro eller politiska ideologi. Så länge de accepterar de gemensamma spelreglerna är de välkomna att fortsätta vara vänster, muslimer eller vad de nu en gång var en extrem variant av.

Men inte nationalister.
Inte ens när de fått rätt.
Inte ens när de gjort upp med extremismen i sitt förflutna.

En gång stämplad – alltid paria.
Jag ställer inte upp på det.
Jag accepterar inte att de som bidrog till det idag låtsas som om ingenting hände.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

Svenskens svåraste dag att förhålla sig till vaknar jag upp till.

Fåglarna sjunger men det är mulet och kyligt i luften.

Att jag är svensk, tänker jag, beror inte på egen prestation. Jag hade inget med det att göra. Inte heller var det slumpen. Och jag vänder mig emot alla som säger att det på något sätt hade med tur att göra.

Den närmaste metafysiska förklaringen levererade Viktor Rydberg i dikten Himlens blå:

Till svensk jag vigdes av en vänlig norna.

Måhända finns det himmelska förklaringar till att jag – min själ – fick min kropp som boning den där dagen för 49 år sedan. Det är ett mysterium.

Men om vi lämnar de andliga frågorna och återvänder till den fysiska verkligheten så finns där inget mysterium. Ingen slump. Ingen tur. Det är nämligen väldigt jordnära det här med att ha blivit född till svensk.

Så långt tillbaka jag har kunnat söka är min släkt svensk. Och innan kyrkoböckerna? Antagligen fortfarande svensk. Svensk till och med innan Sverige fanns.

Vid något tillfälle slog mina förfäder ned sina bopålar på denna plats som långt senare blev Sverige. Och de stannade kvar.

Allt som oftast var det val de frivilligt gjorde. Man blir oftast kvar, framför allt förr. Även om det var krångligt. Om nöden kom. När grödorna inte ville växa och rovdjuren slukade boskap. Så valde man att stanna kvar.

De flesta blir vid härden. Och kring härden växer gemenskap och tillhörighet fram. Till sist en nation. Ett land. Hemlandet.

Säkerligen fanns äventyrliga själar också i min släktlinje. Men ingen som gjort något väsen av sig, i vart fall inte tillräckligt för att vi i dag känns vid det.

Tanken på att en förfader kanske reste österut och blev uppburen någon annanstans – hos ett annat folk – slår mig ibland. Eller vem vet, kanske en olycklig proto-söderman fördes bort för att sluta sina dagar i ett harem hos en sultan eller khan.

Ju närmare min egen tid jag kommer i tankarna desto tydligare blir det att mina förfäder slog sig ned här i Norden, närmare bestämt i det som blev Sverige.

Under en tid var mina blekingska förfäder danskar. Men bara ett litet tag. Den norrländska grenen slapp undan dylika skiftningar av kungar och administrationer.

Vad gäller mitt folk från Roden – rospiggarna – så reste man säkert till Finland med jämna mellanrum, långt innan Viking Line satte sitt första fartyg i trafik.

Utbudet av kvinnor och män var så klart begränsat för mina föregångare. Men de gifte sig och fick barn. De gjorde medvetna val, generation efter generation.

Och efter många långa år såg jag dagens ljus för första gången, på Karolinska sjukhuset i Solna. Tusen år hade då gått sedan Erik Segersäll var konung och Sverige var ett rike under bildning.

Tanken är hisnande.

Jag tar inte åt mig äran för deras åstadkommanden. Inte heller för att jag föddes till svensk. Men utifrån de liv de levde och med facit i hand kunde jag heller inte ha fötts till något annat än svensk.

Det är min arvedel, mitt blod och Sverige är min jord.

För mig förpliktigar det.

Bara en niding vänder ryggen åt sitt arv. Massaj, mongol eller svensk.

Är jag stolt över att vara svensk?

Min hållning är denna:

Jag är inte stolt över att ha fötts svensk, eftersom det inte var mitt eget verk. Däremot känner jag stolthet över att tillhöra en lång kedja av människor vars liv och handlingar gjorde min existens möjlig. Framför allt är jag djupt tacksam.

Den stora frågan jag bär inom mig:

Är jag en värdig förvaltare av det arv jag har fått?

Oblygt svarar jag ja.

Nationaldagen har inte fått fäste i den svenska folksjälen. Den är för sentida och alltför mycket kommen ovanifrån. Midsommar kommer alltid att vara den dag som är vår. Den finns i blodet. Den är instinktiv.

Men när man inser de uppoffringar som släktled efter släktled gjort för att du och jag skulle födas till svenskar, då är det ändå självklart att man tar tillfället i akt att hedra deras minne och visa tacksamhet.

Däri ligger kärnan för mig.

Nationaldagen är ett tillfälle att återknyta, att minnas och att se framåt.

Formen är fri så länge anslaget är värdigt.

Alla partier kommer förr eller senare att få problem med olämpliga personer. Det intressanta är varför vissa människor dras till vissa miljöer och vilka signaler partiet självt skickar genom sina prioriteringar.

Jag menar att Sverigedemokraternas problem kanske inte främst är en enskild skandal, utan bristen på en tydlig ideologisk grund. När ett parti framför allt ägnar sig åt att vinna nya väljargrupper uppstår förr eller senare frågan om vilka principer som egentligen gäller.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Share

I podden går vi igenom händelseförloppet, rättegången mot gärningsmannen och den debatt som följt. Vi diskuterar varför fallet blivit en symbol för den brittiska diskussionen om så kallad two-tier policing – att polis och myndigheter behandlar människor olika beroende på grupptillhörighet.

Jonas Nilsson

Fokus på politik, analyser och journalistik. Utöver podden får ni även ta del av en hel del exklusiva "behind the scenes" från mina produktioner.

Samtalet stannar dock inte vid själva mordet. Vi lyfter blicken mot en bredare diskussion om vad som händer med ett samhälle när statens främsta uppgift gradvis förändras från att upprätthålla lag och ordning till att hantera konflikter mellan allt mer åtskilda grupper. Vi berör Storbritanniens utveckling, svenska paralleller och de långsiktiga konsekvenserna av ett samhälle som allt oftare tvingas förvalta splittring i stället för att bygga framtid.

Det blev ett samtal om mordet på Henry Nowak, men också om civilisation, rättvisa, tillit och den väg västerlandet befinner sig på.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

En avgörande skillnad mellan radikalhögern och liberaldemokraterna är förståelsen för den underliggande existentiella civilisatoriska konflikten som är ständigt pågående. För oss finns inget “historiens slut”, så som Marx och Hegel eller Fukuyama såg det. Tvärtom är det vår övertygelse om att “slutet” bara är början på en ny era. De tre universalisterna ovan trodde på en linjär historisk utveckling fram till en permanent slutpunkt – oavsett om slutmålet var den “rationella staten”, det “klasslösa samhället” eller den “liberala demokratin”.

Liberaldemokraterna inbillade därtill sig själva om att de nått fram till målet. Att historien var slut och deras system, som härskade i väst, inte kunde utmanas. För varför skulle någon vilja det, med tanke på den frihet, lycka och framgång som liberaldemokratin förde med sig? Universalismen är här helt avgörande för deras tänkesätt. Så säkra på sin ideologis förträfflighet var de, att de trodde den skulle tas emot och smärtfritt implementeras runt om på jorden. Men inte nog med det. Lika övertygade var de att om människor från jordens alla hörn kom till väst, så skulle de omfamna och fullt ut ta till sig detta “överlägsna” system.

De hade helt fel.
Det blev tvärtom.

Radikalhögern har alltid utgått från att roten finns inom människan, och därvidlag inom kollektivet av individer – folket. För oss är det fullkomligt självklart att det som gör en civilisation effektiv och stark kommer få en annan civilisation att bryta samman. Civilisationen kommer nämligen från folket, inte tvärtom. Den europeiska civilisationen är resultatet av europeiska folk och inga andra än dessa kan skapa vår civilisation.

Det grundläggande felet ligger i universalismen, i föreställningen att samma institutioner, värderingar och samhällsformer kan fungera lika väl för alla folk under alla omständigheter.

-

Det är just detta som gjort radikalhögern till en udda politisk fågel. Vår insikt om de grundläggande premisserna tar vi med oss in i realpolitiken. Eftersom liberaldemokraterna är blinda för de grundläggande felen i deras analys blir realpolitiken för dem bara en administration av misslyckandena som följer. Vår realpolitik förutsätter att dessa fel först rättas till. Vi förstår att det krävs en fundamental nyordning. De ägnar sig åt ett ändlöst lappande och lagande.

Här ser vi då tydligt problemen med de realpolitiska alternativ som ska entusiasmera oss i valtider. Alla saknar den fördjupade förståelsen för behovet av en livsåskådning djupt rotad i det svenska kynnet. Orsakerna är enkla. Frånsett att det inte finns ett intellektuellt fundament, eller en bärkraftig tradition att luta sig mot, så finns det inga enkla röster att vinna med ett sådant program. Därför hemfaller partierna åt endera missnöjespolitik (att vara konträr) eller populistiska löften som inte går att uppfylla under rådande ordning.

Den rätta inställningen, för oss i detta skede, är därför att se på dem som högst marginella företeelser vilka vi mäter utifrån deras eventuella möjlighet att fördröja det oundvikliga som är inbyggt i det liberaldemokratiska systemet.

Av de högst begränsade resurser som den radikala högern förfogar över kan vi endast avsätta en bråkdel för partipolitik. Vår oppositions dåliga vana att börja i fel ände och förvänta oss rätt utfall, för att när det sedan uteblir, hemfalla åt mer av samma – ett nytt parti, en ny vända med miljoner till flygblad, valsedlar och turnéer – är vår största hämsko.

Den folkliga högerns parti finns inte idag.
Det är en av de beska droppar vi gör bäst i att svälja.

Således blir hela valfrågan av underordnad betydelse. Tyvärr är vi låsta i föreställningen att förändringen sker i parlamentet. Men som jag tidigare förklarat administreras där bara sönderfallet.

Två frågor måste ställas och svaret på dem pekar ut riktningen:

Vilket av partierna har bäst möjlighet att förvalta sönderfallet på ett sådant sätt att det ger oss bäst möjligheter att fortsätta fokusera på att bygga det politisk-kulturella fundament som över tid kan åstadkomma den fundamentala nyordning som är nödvändig?

Vilket av partierna är mest formbart sett till ideologisk cementering, närhet till högerradikalismens grundsatser samt mest kostnadseffektivt att nå fram till?

Det betyder inte att alla alternativ är likvärdiga. Ett parti behöver inte förkroppsliga vår linje för att vara det bästa alternativet i ett visst skede. Frågan är inte vilket parti som kommer lösa våra problem. Ett sådant parti existerar inte. Frågan är istället vilket parti som ger bäst förutsättningar för det långsiktiga arbete som återstår att göra.

För oss handlar valet därför inte om frälsning utan om handlingsutrymme. Inte om den slutliga segern utan om vilka villkor som råder medan det verkliga arbetet fortsätter. Vi måste fråga oss vilket parti som ligger närmast våra grundläggande insikter, vilket parti som är mest mottagligt för påverkan och vilket parti som i praktiken kan bromsa utvecklingen för att ge oss mer tid att bygga vidare.

Som det står nu, i skrivande stund, är svaret enkelt enligt mig.
Sverigedemokraterna.

Read more

Jag minns inte varför vi bestämde oss för att genomföra en demonstration den där novemberdagen i Göteborg. Antagligen hade vänstern för sig något, eller så var det något multikulti-spektakel som gick av stapeln. Vad var då bättre än att dyka upp och förgylla tillvaron för den svenskfientliga pöbeln, tänkte vi ungefär.

Dagarna innan minns jag att vi resonerade fram och tillbaka om hur vi skulle anlända till platsen. Min idé var att ”landsätta” med bil rakt in i lejonkulan. Så många bilar vi har, fyra personer hoppar ur varje bil. Det är första vågen. De får hålla ställningarna. Sedan kommer vi med våg två och tre och så vidare tills det är klart. Jag hade för avsikt att vara med i första vågen, men min plan röstades ner. Kanske klokt i efterhand.

Järntorget och gatorna däromkring var – kanske är de fortfarande – platser med stark vänsternärvaro. Bland annat finns Kommunistiska partiets Marx-Engels-hus på Fjärde Långgatan. De visste att vi skulle komma så vi räknade med att motståndet skulle vara kompakt.

-

Året är 2003 och Svenska motståndsrörelsen, som jag då är medlem i och – vill jag minnas – därtill medlem av riksledningen för, har skruvat upp tempot rejält. Det sker mycket aktivism och själv är jag just då boende i Skara och i allra högsta grad delaktig i att planera arbetet. Vi rekryterar, vi anordnar tidningsförsäljningar på gator och torg och så blir det många resor för att hålla tal och föreläsningar och träffa lokala medlemmar.

Vi har ännu inte genomfört några egentliga demonstrationer, men enligt mig och några till i riksledningen är tiden inne. Klas Lund, som är ledare för organisationen, håller inte med. Tvärtom argumenterar han för att vi inte kommer tjäna på denna höjda svansföring i längden, utan att den kommer slå tillbaka mot oss.

Vi andra lyssnar inte på det örat och han väljer att inte framhärda. Däremot vill han tydligt markera och väljer därför att inte delta själv när vi ska till Göteborg.

Till en början har vi ansökt om att få hålla ett möte i Folkets Hus vid Järntorget, men ansökan avslås. Det var ingen överraskning. Vi ska tystas. Som svar beslutar vi oss istället för att genomföra en manifestation utomhus, utan tillstånd. Vi tänker inte vara tysta.

Det är också första gången organisationen öppet annonserar en manifestation via hemsidan. För en rörelse som dittills varit sluten och försiktig med offentlig information är det ett tydligt steg. Ett sätt att signalera att vi tänker ta större plats.

Det visar sig senare att Klas hade helt rätt.

Men det är en annan historia.

Share

Jag tillbringar natten före demonstrationen i staden. Antagligen sover jag hos någon ur riksledningen som bor där, men jag minns inte säkert. Jag vet att vi är vakna sent och finslipar planerna. Man är alltid uppsluppen innan man ska ut på gatan. Det är så mycket som kan hända, så mycket som kan gå fel och det kan bli farligt om man har otur. Pöbeln tar fram det sämsta hos oss alla.

Samtidigt är det viktigt att göra sin röst hörd. Vi känner det särskilt starkt eftersom vi har så mycket emot oss. Att gå ut på gator och torg och ställa till med en herrans massa liv är enda sättet för oss att nå igenom bruset och få ut vårt namn i media.

Och liv tänkte vi allt ställa till med.

Inte genom att attackera motståndare eller ordna upplopp. Genom närvaro. Det räckte gott och väl. Om några sedan bestämde sig för att ge sig på oss tänkte vi inte låta det passera. Självförsvar – med emfas – var en stående order.

-

Vi samlas en bit från Järntorget. Vi är ett hundratal och jag är nöjd med uppslutningen. Manifestationen var offentliggjord i förväg via hemsidan, men vi hade inget tillstånd för att vara där ute på gatan. Någon egentlig dialog med polisen fanns inte heller. Vi samlas, formerar oss och börjar gå.

Snart tar det stopp. Polis står i vägen.

Vi är inte nöjda, men beslutar att göra vad vi kan av situationen. Polisen tänker inte släppa fram oss till Järntorget och styr istället bort oss mot Första Långgatan.

Jag läser senare i Expressen om händelsen:

”Polisen spärrade av Första Långgatan med en buss och flera polisbilar, vilket innebar att spårvagnstrafiken där fick läggas om. Drygt hundra poliser fanns på plats.”

Bra.

Vi syntes. Vi hördes. Vårt namn skulle spridas vitt och brett.

Det var vad det handlade om och målet var redan uppnått.

I min innerficka hade jag ett tal förberett. Om tillfälle gavs skulle det hållas. Vi stod på Första Långgatan. Framför oss fanns våra motståndare. De var arga och betedde sig som brukligt. Mellan oss stod polisbussar och spärrade av. Några av konstaplarna stod vända mot oss. Andra mot andra sidan. Klassiskt upplägg.

Jag minns att jag pratade med en dialogpolis, eller i vart fall en polis som sköter dialogen. Vi kommer ingen vart med varandra. På den tiden var jag väldigt ointresserad av att prata, av samförstånd och att nå lösningar. Att ge efter var att ge upp. Och jag var trött på att alltid ge upp och låta vänstern få göra som de ville.

Hellre då att vi tog oss an både polis och vänsterextremister, så fick det gå hur som helst.

Read more

Jag tittar på reportaget och ser varma och härliga människor som förtjänar respekt och samhällets fulla stöd. Men också, tanken igen som slår mig, måste vi inte våga ställa höga krav på rätten att rösta, även om kraven hindrar personer som i övrigt förtjänar allt annat vi tar för givet?

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Share

Subscribe now

En person som saknar självförtroende och ber om ursäkt för sig själv kanske får medömkan av sina medmänniskor. Sällan respekt. Och hon får snällt se sina innersta mål och drömmar blekna bort. För en civilisation väntar ett betydligt brutalare slut.

Självförtroende bygger man inte genom att be om ursäkt för sig själv. Det är så klart en balansgång, men att stryka Trump medhårs med ändlöst smicker eller visa förståelse för Rysslands aggressioner duger inte. När supermakterna skramlar med vapen ska inte vi förvandlas till en fredsrörelse som viker ner sig.

-

Att rusta upp och förbereda sig på att skoningslöst försvara vårt eget är inte att vara krigshetsare. Att hävda suveränitet och till och med höja ambitionen ytterligare kanske är att spela ett högt spel, men det är det enda rätta. Ibland verkar det som att våra politiska motståndare – somliga av dem – förstår detta bättre än oppositionens fredsivrande plakatpolitiker.

Macron vill öppna upp för ett kärnvapenparaply och Merz deklarerar att Tyskland ska skapa Europas mäktigaste armé. Norden lovar att försvara Grönland och Ukrainas härdade kämpar delar med sig av erfarenheter. Det kan vara början på något stort och viktigt.

Jag är inte ett dugg rädd för att ett militariserat Europacentrerat Nato blir en spjutspets för den värdegrundsdårskap som präglat vår kontinent under årtionden. Tror man det missar man ett grundläggande faktum: militarisering leder inte till vänsterliberalt trams. När det åter handlar om liv och död, försvar och krig sker en återställning av de grundläggande principerna som bär folken, länderna och den civilisation de tillhör. Det är just avsaknaden av detta som lämnat spelplanen fri för vänsterliberala självskadebeteenden.

Vare sig de genusutbildade reklammakarna på Försvarsmakten eller EU-byråkratins 68-avkok kommer att bli långvariga när ”achtung Panzer” ropas över dånande dieselmotorer och Jas- och Mirageplan bryter ljudvallen ovanför. Soldaten gör sig beredd att offra livet för blodet och jorden. Det är vad som motiverar. Värdegrundsbroschyren kommer att stampas ner i leran av grova kängor och vara glömd i samma stund som framryckningen sker på övning i Baltikum.

Vår uppgift ska inte vara att underblåsa den europeiska ängsligheten eller fortsätta hålla tillbaka potentialen inom vårt eget folk. Tvärtom proklamerar vi att Sverige är vårt land och svenskarna dess folk. Därefter: Europa är vår civilisation och vårt större historiska rum.

Europa ska inte betraktas som en administrativ konstruktion eller en marknad skapad av fördrag och byråkrater. Europa är äldre än alla moderna institutioner. Det är format av folk, språk, tro, kamp, filosofi, vetenskap, konst och gemensamma erfarenheter genom årtusenden. De europeiska folken är olika, men de tillhör samma civilisatoriska familj.

I en värld dominerad av kontinentala makter kan inget europeiskt folk längre ensamt fullt ut försvara sin frihet, sitt ekonomiska oberoende eller sin kulturella särart. Europas splittring har blivit vår svaghet. Vår tid kräver därför en ny europeisk realism.

Europa är inte endast geografi. Europa är en historisk och kulturell organism formad genom århundraden av gemensam utveckling. Från Aten och Rom till de nordiska rikena, från katedralerna till universiteten, från upptäcktsfärderna till vetenskapen och konsten löper en sammanhängande tradition.

De europeiska folken är grenar på samma stam och tillsammans ska de inte vara en Europeisk union utan ett Imperium Europa som, förutom kultur och historia, väger in den geopolitiska verkligheten och insikten om att de gamla europeiska nationalismerna delvis faktiskt varit självförstörande.

Sant är sedan att ingen verklig gemenskap kommer att kunna byggas utan kompromisser. Våra europeiska nationer kommer ibland att vara tvungna att acceptera begränsningar av egna kortsiktiga intressen för att säkra kontinentens långsiktiga styrka. Detta är civilisatorisk mognad i en globaliserad värld.

På samma sätt som svenska landskap och regioner en gång fogades samman till ett större rike måste Europas folk lära sig att tänka bortom den omedelbara nationella egoismen.

Kanske skaver tanken. Det har den gjort hos mig. Men jag kan inte å ena sidan se hur ett svagt EU fortsätter mot en hemkokt häxbrygd som får länderna att återigen blicka mot främmande stormakter för att säkra deras gunst, eller där oansvarig nationalism vägrar lyfta blicken och se bortom nationskonstruktionerna på bekostnad av vår civilisations framtid.

Read more

Det som borde handla om det existensiella för svenskarna reduceras till ekonomi och "fungerar det?", vilket faktiskt är ointressant. Och det är det jag pratar fritt om här.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Share

Subscribe now

Europa förlorade kriget 1945.

Jag har sagt det många gånger genom åren. Skrivit det. Upprepat det i samtal och poddar. För mig var det då, och är fortfarande, en självklar formulering. Däremot har jag aldrig tvingats kvalificera den. Förrän nyligen, då jag gästade podden Sista Måltiden (#385). Det var nyttigt att tvingas förklara vad jag menar.

Att herrarna runt bordet skulle reagera så starkt på detta uttalande hade jag inte tänkt på. Det är ofta så. Sådant man tänkt på under årtionden och därför är självklart för en själv kan vara fullkomligt oförståeligt för andra. Om inte denna insikt får en att inse vikten av att gå bortom sina egna sammanhang så vet jag inte vad.

Jag blev lite ställd när Omar Makram menade att när jag säger att Europa förlorade kriget 1945 betyder det att ”Hitler borde ha vunnit.” Men så klart, när jag tänker på det i efterhand, förstår jag varför.

Jag är kanske den sista människan i Sverige som kan uttala en sådan mening utan att människor omedelbart läser in något mer. Jag har varit nationalsocialist. Jag har varit en del av en rörelse som såg Tredje riket som ett ideal. Det går inte att komma runt det. Jag vill inte komma runt det. Det finns där och kommer alltid att finnas där som en fond bakom allt jag säger om historia, politik, kultur och religion. Så enkelt är det.

Samtidigt förändrar det inte vad jag faktiskt menar.

För när jag säger att Europa förlorade kriget 1945 så är det inte ett ställningstagande för Tredje riket. Inte för krig. Inte heller för krigsbrott, folkmord eller diktatur. Man kan tro på mig eller avfärda mina ord. Men så är det.

Det jag menar är något annat. Och det jag menar kan de flesta se med sina egna ögon idag, om de vågar tänka bortom de färdiga moraliska reflexerna.

Subscribe now

Jag menar att Europa gick in i 1900-talet som världens centrum och kom ut ur det sönderslaget, splittrat och osäkert på sin egen rätt att existera som civilisation.

Det gamla Europa försvann i världskrigen. Inte geografiskt. Länderna finns ju kvar, om än sargade och med stora utmaningar och bekymmer. Språken talas fortfarande, om än med inslag av rotvälska här och där. Katedralerna och kyrkorna står kvar, även om de vandaliseras och sticks i brand ibland. Någonting gick sönder på djupet. Någonting som handlade om Europas självförståelse.

Före 1945 såg europeiska folk fortfarande sig själva som historiska subjekt. Nationerna hade rötter bakåt. Det fanns en känsla av kontinuitet mellan generationerna. Europa såg sig självt som bärare av civilisation, kultur, historia och mening.

Sedan kom katastrofen.

Två världskrig där Europa i praktiken slet sönder sig självt. Närmare ett hundra miljoner döda. Städer i ruiner. Eliter utplånade. Traditioner brända. Och efteråt stod två externa makter, två antikulturer och två oorganiska system som de verkliga segrarna: USA och Sovjetunionen.

Europa delades mellan amerikansk och sovjetisk dominans. I väst amerikaniserades kulturen, ekonomin och det politiska tänkandet. I öst lades nationer under sovjetisk kontroll. Det gamla Europa överlevde formellt men förlorade mycket av sitt historiska självförtroende.

Och kanske viktigast av allt … Europa började efter 1945 alltmer tala om sig självt som ett problem.

Det är här jag tror att många missförstår vad jag försöker säga.

Jag försöker inte skriva om historien. Jag försöker inte relativisera nationalsocialismen. Jag försöker inte göra Tredje riket till Europas räddning. Tvärtom tror jag att Europas tragedi var större och djupare än så. Kontinenten hamnade i ett civilisatoriskt självmord där inget verkligt europeiskt segerscenario längre fanns kvar.

Europa förlorade kriget 1945.

Och en seger för Tredje riket hade inte ändrat på det.

Read more

1995 hade ungefär två procent av svenskarna tillgång till internet hemma. Via modem. Själv tillhörde jag de tidiga användarna. Men det användes inte som nu, och själv skulle jag inte producera någon hemsida förrän 1998 ungefär. Men det är en annan historia. Den jag ska berätta nu är hur jag började inom alternativmedia.

-

En sak är sig lik. Processen “ax till limpa”. Medan våra motståndare haft en hel industri bakom sig så har vi inom oppositionen förblivit allkonstnärer. AI är den första “riktiga” assistent jag haft. Somliga senare initiativ inom den alternativa median, som är välfinansierade och därmed också når långt, djupt och brett, har kunnat professionalisera arbetet. Samma person behöver inte göra research, skriva texten, redigera och korra och rubriksätta, publicera (på en sida som vederbörande knackat fram) och så vidare. Det är för övrigt enklare idag med tanke på att allt sker online. Förr var det mer tidsödande.

1994, eller 1995 kanske, tar jag mina första stapplande steg till vad som nu är en dryg 30-årig “karriär” inom journalistik och opinionsbildning. Organisationen heter Riksfronten och publikationen antingen Rikslarm eller Den svenske folksocialisten. Jag minns inte. Redaktionen, som också är högkvarter, är två lägenheter på Floravägen i Fagersta. Jag hyr en etta och Pär Öberg en tvåa bredvid min. Då är han också ledare för organisationen och jag är övertygad om att jag har något att bidra med.

Utgivningstakten är sporadisk. Vi siktar på sex gånger per år. Processen är långsam. Men väldigt tillfredsställande. Så här gick det till när jag lärde mig hantverket.

Dela

Texterna skrevs i ett ordbehandlingsprogram där vi kunde göra spalter. Tre stycken per A4-sida vill jag minnas. De skrevs ut och skars ut med en liten skärmaskin som gärna rev den sista biten. Också bilder klipptes ut från kopierade ark. Man plockade något från en bok eller en tidning. Kopierade det och klippte till.

När alla original var klara satte vi oss ned och monterade dem på blanka A4-papper. Ett stycke här, en bild och sedan nästa stycke. Sakta men säkert växte färdiga sidor fram och de lades undan i en plastmapp. Jag har ett nummer från 1996 bredvid mig när jag skriver, men det är gjort med PageMaker. Jag minns övergången till detta magiska program. Vilken skillnad. Både i utfall och i arbete. Denna berättelse är dock före PageMaker.

Ett nummer innehöll åtta sidor och för att göra dessa till en tidning krävdes ytterligare steg. De färdiga A4-sidorna monterades på A3-ark och det gällde att sätta dem i rätt följd och hålla i huvudet hur de skulle vikas sedan. Första och sista sidan ska vara på samma sida, med första till höger och sista till vänster. Och så vidare.

Väl färdiga med detta tog vi en kopp te. Kaffe trodde du kanske. Men nej, där och då dracks det ohemula mängder te. Ofta sorter jag inte kunde uttala namnet på. När allt var färdigt var det bara att gå de kilometer som låg mellan oss och den butik som sålde och servade kopiatorer … och erbjöd kopiering på A3-papper. Företaget låg på baksidan av Fagersta centrum och de två herrarna som drev det var sympatiskt inställda, varför vi aldrig hade några problem där i alla fall.

100, 200, 300 exemplar av varje sida landade sedan i våra händer. Pengar betalades och vi var snart på väg tillbaka igen. Kanske ett stopp för att köpa kuvert, häftklamrar eller vad som behövdes för resten av arbetet som återstod.

Väl tillbaka på redaktionen skulle alla ark vikas. Återigen gällde det att göra rätt. Därefter sattes de lösa bladen samman till en tidning, som veks ut och sedan plattades ut igen. Sedan tog momentet häftning vid. Det gjordes med en häftapparat som hade en förlängning. Det går utan, jag har gjort på det sättet också. Men vi slapp nypa varje klammer för hand.

Efter många om och men var de klara. Ett par hundra tidningar låg där i buntar framför oss. Medan jag vek dem ännu en gång och började lägga in dem i kuvert så skrevs adressetiketterna ut på en matrisskrivare. Jag kan höra ljudet när jag minns arbetet nu. Tungan använde vi inte för att klistra kuverten, däremot en fuktig svamp. Den ene blötte och limmade. Den andra gjorde samma sak med frimärket. För nej, de hade inte klister som idag. Varken frimärken eller kuvert. Adresserna däremot, de kunde man klistra på direkt.

Till sist var vi klara och då var det bara att snöra på skorna, plocka ihop alla försändelser och vandra iväg till postlådan. När det sista kuvertet petats in var det äntligen klart. Från ax till limpa. Verkligen.

Varför inte trycka? Varför inte en egen kopiator? Jag förstår att en del frågor poppar upp. Tryckerierna var då, som i många fall nu, inte särskilt vänligt inställda. Och så var det dyrt. Då, som nu, förväntade sig den engagerade skaran att materialet skulle vara billigt. Sex nummer hemskickade kostade 80 kronor per år. Det motsvarar 140 kronor idag. Självklart gick vi med förlust. För skojs skull räknade jag på kostnaden för ett nummer:

Tryck: två kronor
Porto: fyra kronor
Kuvert: en krona
Övrigt: tre kronor

Ett exemplar kostade oss 10 kronor.
Priset för prenumerant var 13 kronor.

Jag har inte räknat med någon arbetskostnad.

Så vi gick med förlust och betalade ur egen ficka för att kunna driva organisation och media. Och så såg det för min egen del ut fram till 2014, då jag för första gången fick ersättning för mitt arbete. Vilken ungefär är densamma som idag. Nej, den går inte att höja eftersom verkligheten är vad den är.

Medan våra politiska motståndare, från extremvänstern till liberala projekt, fått skattemiljarder i stöd genom åren för sina publikationer, och därmed kunnat betala sitt folk, så fick den nationella oppositionens företrädare betala för att arbeta, genom att förtjäna uppehället på andra sätt och sedan ägna “fritiden” åt den viktigaste verksamheten.

Inte heller kunde vår tidning, eller någon annan från “rörelsen”, distribueras via Pressbyrån. Vi kunde inte göra reklam någonstans och … ja, jag tror ni förstår. Nej, ekonomin har aldrig varit drivkraften och för det lilla fåtal “gamla rävar” som fortfarande kämpar på är det fortfarande sant. Det är passion, rakt igenom passion. Och en övertygelse om att detta arbete är viktigt. Idealism och passion gör ingen rik.

Det som gör mig lite bitter är alla de otroliga talanger som vår opposition tappat genom åren eftersom “rörelsen” aldrig satsat de resurser som borde ha satsats. Jag påminns om det när ett bekant namn dyker upp i helt andra sammanhang än dem vi en gång delade. Och nu på senare tid har opportunisterna kommit att ersätta idealisterna. Det kommer att komma surt efter.

-

Men med den lilla passusen bakom oss blir jag rörd när jag tänker tillbaka. Så mycket var emot oss, men ändå så trycktes tidningar, som fick bra spridning. Eldsjälar på ort efter ort i Sverige – unga män och kvinnor – tog på sig att distribuera materialet. På fester, i skolor, på arbetsplatser och genom att dela ut i brevlådor spreds tidningarna från norr till söder.

Jag hade varit en av dessa distributörer innan jag själv hamnade på den blygsamma redaktionen i Fagersta. Och jag skulle komma att bli en sådan igen framöver. För med internet slutade vi inte med papper. Tvärtom kom fler tidningar att startas, ges ut och sedan läggas ner. Och några av dem kom att skaka om etablissemanget rejält. De formade ungdomskultur, de berättade om händelser som gammelmedia vägrade berätta och de knöt samman tusentals och åter tusentals i vårt land.

Vikten av alternativmedia innan internet kan inte överskattas.

Och nu, efter 30 år bakom kopiatorer, tryckpressar, skärmar och med tankarna fokuserade på att med ord och bild driva vår svenska strävan framåt, känner jag att tidskriftens tid inte är över. Jag tror att vi måste ha en vettig publikation att samlas kring. En som trycks, känns i handen och som finns kvar när domäner släcks och opportunister går vidare med annat. Men det gäller att tillräckligt många förstår vikten av dem. Inte av pappersslöseri med nyheter som kan och bör finnas online, utan av publikationer som formar idéer, lever kultur och bygger gemenskap.

Själv fick jag blodad tand i den där lägenheten i Fagersta.
Och jag är inte den som ger upp.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Idag, med facit i hand, är de flesta överens om att svensk invandringspolitik har varit misslyckad under lång tid. Partierna försöker nu visa handlingskraft. Förslag och formuleringar som tidigare ledde till att människor stämplades som “nazister”, “rasister” eller “högerextremister” återkommer i dag som fullt legitima inslag i debatten.

Det leder till en obekväm fråga. Om det som en gång avfärdades nu accepteras, vad säger det om hur människor behandlades då?

Vad skulle vi ha gjort annorlunda? Frågan riktas till er som stod på andra sidan. Ni som utestängde, misstänkliggjorde och drevade. Ni som i dag i stora delar säger samma saker, men fortfarande håller fast vid stämpeln på dem som sa det först. Ni som fortfarande utestänger och misstänkliggör oss som stod längst fram då.

-

Jag utgår från mig själv, men talar indirekt för tusentals killar och tjejer – i dag män och kvinnor. De flesta har gått vidare sedan länge. De är sannolikt en del av Sverigedemokraternas medelålders väljarbas. De tänker nog sällan på den tiden, då de var utstötta, stämplade och förvisade. För så illa var det.

Jag tänker ofta på det. Allt mer nu. Vi har fått rätt i mycket, men är fortfarande inte välkomna. Det får mig att ställa frågan: hur blev jag den jag blev? “Nazisten”. “Rasisten”. “Extremisten”. Jag har sett på mig själv så. Jag har burit orden, öppet och medvetet. Länge.

Jag är knappt tonåring när det börjar. Svensk historia fascinerar mig. I Om kriget kommer lär jag mig att Sverige ska försvaras. Att vi aldrig ska ge upp. I skolan får jag lära mig att demokratin är fantastisk eftersom vi får vara med och påverka. Att vi har friheter, men också ansvar. Man ska visa respekt. Man ska vara generös. Jag känner stolthet. Jag älskar mitt land. Jag bär på ett fosterländskt sinne.

Jag ser klotter från BSS. “Bevara Sverige svenskt.” Jag förstår inte allt, men något fastnar. Med tiden växer en oro. När jag börjar sjuan blir det konkret. En handfull invandrare skapar oro i skolan. Konflikterna kommer. Jag viker inte ner mig. Jag blir misshandlad.

Sverigedemokraterna skickar brev till föräldrarna och beskriver vad som hänt. Skolan svarar. De lägger skulden på oss. Jag går till studierektorn, Lisa, lägger brevet på bordet och frågar hur de kan skriva så när de vet vad som hänt. Hon har inget svar.

Jag står på mig. När jag uttrycker oro över invandringen och försöker argumentera mot den blir jag kallad “nazist” av en lärare. En annan säger att jag står för “rasism”. Experter tas in för att bekämpa det de kallar rasism. En judisk överlevare kallar mig ond. Jag får vid ett tillfälle tala i klassrummet, men läraren gör ner mig inför de andra. Det är förnedrande.

I efterhand har forskaren och läraren Christer Mattsson själv beskrivit sådana metoder. Att gå på ungdomar, att pressa, att märka ut. Jag känner igen det.

Samtidigt får jag höra att vi måste anpassa oss till dem som kommit till skolan i Kallhäll. Till samma gäng som en eftermiddag omringar mig och misshandlar mig. För att jag anses vara “rasist”.

Här måste vi stanna upp.
Jag ställer frågan som måste ställas:
Vad skulle jag ha gjort?

-

Jag vet inte vad ni förväntade er. Men jag förstod tidigt att er demokrati, er yttrandefrihet och era värderingar inte omfattade mig. Då gjorde jag det enda som återstod. Jag tog på mig det ni redan hade satt på mig. Jag blev det ni kallade mig. “Nazist”. “Rasist”. “Extremist”. Inte i smyg, utan öppet.

Och i samma ögonblick flyttade ni fram era positioner.

Sverigedemokraterna pekades ut som nazister. De skulle inte bemötas, bara stängas ute. Folk förlorade jobb. Massmedia hängde ut vanligt folk. Polisen höll ögonen på oss. Myndigheter drog igång satsningar. Civilsamhället mobiliserades. Dokumentärerna avlöste varandra och bilden var densamma. Vi var fienden.

Ingen lyssnade på oss. Ingen frågade oss. Ingen försökte förstå varför så många unga valde den vägen. När Ultima Thule sålde 90 000 exemplar av För fäderneslandet möttes det av bojkott. Vi stängdes ute från värnplikten. Elever skickades hem för att de bar svenska symboler. Det talades om oss, sällan med oss.

Allt fler av oss tog steget fullt ut. Vi bar symbolerna ni kallade hatiska. Vi spelade rollen. Vi blev det ni redan bestämt att vi var. Spiralen gick nedåt, snabbt och hårt. Hat födde hat. Våld mötte våld.

När Göran Persson, Mona Sahlin och Thomas Bodström hösten är 2000 skrev att “vi ska krossa dem” var riktningen redan satt. Två månader senare mördas Daniel Wretström. Hatet hade redan fått fäste. Men nu var det fritt fram att ge sig på oss med våld.

Här måste vi stanna upp.
Vad skulle vi ha gjort?
Jag väntar på svaret.

Förlåt att jag avbryter, men … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Låt mig vara självkritisk. Jag har inga problem med det. Vår rörelse gjorde det inte lättare för sig. Vi tappade oss själva någonstans på vägen. När jag kommer in i den är det 20-åriga skinnskallar som är mina förebilder. Senare dras jag till mer uttalat revolutionära miljöer. Vi blev destruktiva.

Jag går längre än många andra. Symbolerna ska tatueras in i skinnat. Jag blir kvar. Jag blir en av dem som driver på. Jag tror på det jag säger, skriver och ropar. Från att jag är vuxen är jag beredd att ta ansvar för allt. För idéerna jag för fram. För att jag själv driver min radikalisering vidare. Den vet inga gränser. Jag ser staten, samhället och etablissemanget som fiender. Jag tänker inte kompromissa. Allt riktas mot motståndaren. Hårdare. Mer kompromisslöst. Mer våldsamt.

Under de mest extrema åren förstår jag också reaktionen. Polisen övervakar. Myndigheter agerar. Lagar skärps. Människor blir rädda. Och det är inte obefogat. Vi uppfattas som farliga eftersom vi i många fall är det. Det tar jag ansvar för.

Samtidigt ser jag något annat. För mig, och för många med mig, var utvecklingen oundviklig. När man inte får komma till tals, när man stängs ute och förnedras, återstår två vägar. Att backa eller att slå tillbaka. Många backade. Jag gjorde det inte.

Och för oss som gick hela vägen fanns ingen väg tillbaka.

Samtidigt kunde – och kan fortfarande – personer från den mest extrema vänstern röra sig in i samhällets centrum. Birgitta Dahl är ett exempel från politiken. Showan Shattak från senare tid. Inom media finns Robert Aschberg och Mathias Wåg. I akademin kan jag lyfta fram Tobias Hübinette. De har inte behövt göra upp med något. De har inte pressats att förklara sig. Tvärtom, några av dem står kvar med ena foten i det extrema.

Och våldet finns kvar som en accepterad del hos vänstern.

-

Det har gått 36 år sedan jag var tolv och ville bevara Sverige svenskt. Vid fjorton argumenterade jag mot lärare och sa att Sverige skulle bli det som i dag är verklighet. Jag stämplades som “nazist” och “rasist”. För drygt femton år sedan lämnade jag Svenska motståndsrörelsen och ideologin bakom mig.

Jag skrev då att jag ville finna en svensk nationalism för 2000-talet. Att “bevara Sverige svenskt” var för sent att driva i den form det en gång gjordes. Jag har inte sett mig som nationalsocialist på femton år. Samtidigt har jag inte lagt energi på att rätta dem som fortsatt sätta samma etiketter på mig.

Häpen hör jag hur mina tankar och ståndpunkter framförs i offentligheten nu. Men inte av mig, för jag är ju fortfarande stämplad, fortfarande paria.

Tiden har hunnit i kapp. Begreppet svenskfientlighet används öppet. Konsekvenserna av massinvandringen är synliga. Till och med återvandring diskuteras. Och folkutbyte. Fler förstår att svensk är mer än ett medborgarskap. Parallella strukturer växer. Islam får ökat utrymme. Försvaret behövde stärkas och hotet från Ryssland blev verklighet. När jag var med och organiserade svenska frivilliga till Ukraina under Majdan beskrev media dem som “vita jihadister”.

Politiker och kolumnister som en gång drev på hetsen mot oss har bytt hållning. Men de släpper ändå inte in oss som stod fast när det kostade. Stämpeln består. “Nazister”. “Rasister”. “Extremister”.

Min fråga står kvar.

Vad skulle vi ha gjort under de omständigheterna?

Hållit tyst?
Varit anständiga?
Engagerat oss – var?

Gjort som ni kanske? Seglat med. Vaknat sent. Och om vi hade gjort det. Vems ryggar hade ni då stått på när det blev ofarligt att säga det som sades för trettio, fyrtio, femtio år sedan? Som vi betalade priset för?

Och vem eller vilka av er är i dag beredda att tala med oss?
Finns det någon som är beredd, som är modig nog, att göra upp med denna historia?

Minnena från dagen finns inte riktigt på plats. Och hade det inte varit för att de finns på film så hade jag nog inte kommit ihåg mycket alls. Men när jag ser de korta klippen så hjälper de mig att lyfta fram tidpunkten. Men det är fortfarande inte minnen – bilder – som kommer i mitt medvetande. Det är känslor, dofter, sinnesstämning.

Värme. Doften av gräs och grus. Larm och stoj. Smaken av öl i plastmugg. Den blir snabbt ljummen och avslagen. Förbjuden öl, tänker jag. Jag är på tok för ung för den. Cigarettrök. Marlboro. Skratt. Röster jag känner igen, men som jag inte kan minnas hur de låter när jag skriver orden nu.

Jag känner mig vuxen. Respekterad. Men också liten. Lite orolig. Jag håller mig i skymundan för de där tatuerade och storvuxna killarna som jag delar platsen med. Jag känner igen några från en Sännås bok. Andra tror jag mig veta vilka det är, eftersom det viskas om dem. Stockholm skins. Jag är stockholmare. Jag är skinnskalle. Men jag vet att jag inte är en av dem.

Read more

Ett klipp återkommer med ojämna mellanrum i mitt flöde. En ung kvinna dansar på ett dansgolv. En nattklubb, enligt texten i inlägget i Odessa i Ukraina. Hon ler och verkar ha roligt. Det är inget särskilt med själva scenen. Så ser det ut på nattklubbar över hela världen.

Jag blir inte lockad av det. Men det är inte mycket att bry sig om. Tänker jag.
Andra däremot.

Kommentarerna fylls snabbt av ilskna kommentarer. Det eskalerar fort. Titta på dem. Så här beter de sig medan männen dör vid fronten. Horor. Förfall. Förräderi. Det piskas vidare, gång på gång, med små variationer.

Somliga hävdar att sedan att klippet inte ens är från Ukraina. Kanske är det ännu ett exempel på svart propaganda, producerad för ett syfte. Svårt att veta säkert.

Men det intressanta ligger inte där.

-

Det finns något tragikomiskt i det hela. Samma människor som rasar över att unga kvinnor dansar och skrattar under ett krig vill samtidigt inte se kvinnor vid fronten. Så det alternativet går bort.

Read more

Jag har erfarenheter som inte låter sig reduceras till idéer. De måste ha levts för att förstås. De sitter i kroppen, i minnet av människor, i rörelser, i blickar och i handlingar som aldrig behövde förklaras. Så när jag ser tillbaka på de år då jag först blev en del av en nationell ungdomsrörelse, handlar det därför inte i första hand om politik i snäv mening. Det handlar om en grund. En självklarhet.

Vi var unga. För unga för att förstå mycket av det vi rörde oss i. Men tillräckligt närvarande för att bära något som i efterhand faktiskt framstår som mer sammanhållet än det mesta som finns idag. Det är underligt. Jag kritiserar ofta "då" eftersom jag ser allt positivt vi har "nu". Men när jag ser bortom alla lager av det negativa, så ser jag något som eroderat idag.

-

Gemenskapen då var konkret. Den var inte ord. Den bestod av människor man reste till, sov hos, drack med, bråkade med, skrattade med. Den sträckte sig över städer, över länder, över språk och kulturer. Det fanns en levd erfarenhet av att höra samman med andra som delade något mer än åsikter. Svenskar, danskar, tyskar, fransmän, italienare och en eller annan polack, rumän eller serb. Skillnaderna var tydliga, ibland stora. Samtidigt fanns en överordnad känsla av tillhörighet.

Europa var inte en konstruktion.
Hon var ett levande hem.

Detta var inte resultatet av teorier eller program. Det var en självklar utgångspunkt. Något som inte behövde diskuteras. Vi sjöng om det, reste efter det, sökte det i varandra. Idén om en europeisk gemenskap levde i möten mellan människor, inte i dokument eller institutioner.

Samtidigt var nationen självklar. Sverige var inte ett projekt som behövde motiveras. Det var vårt land. Det heliga fosterlandet. Det fanns ett värde i det oavsett vilka som för tillfället styrde. Det skulle försvaras eftersom vi förstod att det var en förutsättning. Det nordiska sågs som en naturlig utvidgning av detta. Brödrafolk. Något man inte behövde argumentera för.

Ur detta växte också en känsla av uppgift. Vi såg oss som en spjutspets. Inte i bemärkelsen att vi förstod allt eller hade svaren (även om vi nog trodde det då). Utan i bemärkelsen att vi skulle stå där det krävdes. På barrikaderna, ja. Men också i vardagen. Vara tillgängliga. Bära något vidare.

Det var ungdomligt. Ibland omoget. Ofta kantigt. Det blev fel många gånger. Men det var på riktigt. Det var levande.

-

Men det fanns också något annat som i efterhand framstår som avgörande, när jag jämför med "miljön" idag. Det som inte behövde sägas.

Vi diskuterade inte könsroller. Vi teoretiserade inte kring relationer. Män och kvinnor var med på samma villkor. Man bidrog efter förmåga. Det fanns en självklar respekt. Inte för att den var formulerad, utan för att den levdes. Folk fick göra som de ville, så länge de stod på vår sida.

Vi var inte dömande som man är idag. Det är min absoluta uppfattning.

Vi diskuterade inte kroppen som projekt. Det fanns en vilja att vara stark, att hålla sig i form, att framstå på ett sätt som gjorde rörelsen rättvisa. Samtidigt saknades den fixering som idag genomsyrar så mycket. Träning, kost, utseende blev aldrig ideologiska slagfält.

Familj? Inte familj? Det var ditt problem. Det var upp till de berörda. Vem som gjorde vad i relationen … samma sak där. Det som fungerade.

Fokus låg på det gemensamma.

Detta är kanske den tydligaste skillnaden mot idag.

Den gemensamma grunden har försvunnit känner jag. Och jag sörjer det.

Genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Där det en gång fanns en självklar utgångspunkt i jorden, i folket, i den större europeiska tillhörigheten, finns idag något helt annat. En uppsplittring. En rastlöshet. Ett ständigt tyckande.

Rörelsen, i den mening den en gång existerade, finns inte längre. Och ja, det är lika bra det. Men vi tappade något. För i dess ställe finns fragment. Enskilda röster. Disparata idéer. Och en märklig fixering vid detaljer.

Det diskuteras om man ska göra lumpen och inte. Hur man ska äta. Hur man ska klä sig. Hur man ska tala. Hur man ska leva. Varje fråga blir en möjlig konflikt. Varje skillnad en anledning att dra en gräns. Tid läggs på konspirationer. På ressentiment. På att positionera sig gentemot andra. Den gemensamma riktningen ersätts av ständiga inre strider.

Detta är ingen slump. Det är ett uttryck för att grunden saknas.

När det inte längre finns något som upplevs som heligt, något som står över individen och binder samman, fylls tomrummet av konflikt. Allt blir förhandlingsbart. Allt blir en fråga om åsikt. Och därmed också en möjlighet till splittring. Vi lever efter den marxistiska idén om "kamp" mellan allt man kan skapa kamp mellan.

Den digitala världen har förstärkt detta. Varje udda teori, varje marginaliserad tanke, varje personlig fixering kan idag hitta en publik. Det som tidigare sorterades bort i mötet mellan människor får nu näring. Resultatet är en rörelse som inte längre förmår samla, utan snarare fragmentera sig själv.

Samtidigt finns en ironi i detta. För den äldre rörelsen hade sina egna svagheter. Allvarliga sådana.

Vi saknade långsiktighet. Vi saknade förståelse för att bygga något som kunde bestå. Aggressivitet (och ressentiment) fick ofta styra. Våra uttryck var ofta negativa. Vi definierade oss som alltid i opposition. Våld och revolutionära fantasier lockade. Det var en ungdomlig hållning. I grunden omogen.

Detta begränsade oss. Det gjorde att mycket av det som kunde ha vuxit istället brändes ut. Det är viktigt att se detta. För utan den insikten blir varje längtan bakåt en återvändsgränd.

-

Och nej. Det handlar inte om att återvända. Det handlar om att återupprätta det som var bärkraftigt, och göra upp med det som inte var det. Frågan är därför inte om det går att återskapa en sådan grund. Frågan är vem som är beredd att göra det.

Det kräver något annat än det som dominerar idag. Det kräver att människor kliver fram och säger det som behöver sägas. Att de vågar formulera en grund som inte bygger på konflikt, utan på tillhörighet.

Den heliga fosterjorden är en sådan utgångspunkt. Inte som slogan, utan som verklighet. Jorden som bär oss. Historien som format oss. Det folk som vuxit fram ur detta.

Folkgemenskapen är en annan. Inte som abstrakt idé, utan som levd praktik. Att se värdet i människor utifrån deras vilja att bidra till det gemensamma. Att minska avstånd, inte öka dem. Det innebär inte att sluta dela med sig av sin egen teori om förhållande, hälsa och vad det nu må vara: men det handlar om att veta sin plats. Att inte framhärda. Att fokusera på det viktiga som förenar.

Brödrafolken i Norden och Europa utgör en tredje. Inte som politisk konstruktion i detta skede, utan som kulturell och civilisatorisk verklighet. En gemenskap som kan byggas genom relationer, utbyte, gemensamt arbete.

Ur detta växer nationen Europa fram, genom människor som kommer nära varandra och som inser att de är löv på olika grenar men av samma stam. Medan politiker och påverkare från alla möjliga håll och kanter stångas i Bryssel, bygger vi ett ett Europa av nationer som ser sig själva som delar av en större helhet: en levande civilisation. Självklart ska vi arbeta för att våra idéer hörs också i Bryssel, men vi vet att den organiska vägen underifrån är den som håller hela vägen.

Prenumerera nu

Men inget av detta sker av sig självt.

Det kräver att vissa tar ansvar. Inte genom att kräva makt, utan genom att bära riktning. De folkliga eliter som förmår resa sig ur samtidens splittring och återknyta till något djupare.

De som slutar fastna i detaljer. Som lämnar de destruktiva miljöerna bakom sig utan att behöva bekämpa dem. Som bygger relationer där det finns möjlighet. Som fördjupar sig i kultur, historia, språk. Som skapar istället för att reagera. Som vägrar låta konflikter från förra seklet stå i vägen för Europas framtid idag.

Framtiden tillhör inte de som ropar högst. Den tillhör de som bygger.

Vägen framåt är därför inte oklar. Den är krävande, men tydlig.

Åter till den heliga jorden.
Åter till det heliga folken.
Åter till gemenskapen.
Åter till Europa.

Inte som nostalgi eller utopi. Utan som praktisk riktning. Som något vi lever och strävar efter. Och där vi vågar lämna bakom allt som försöker hålla oss kvar.

Det börjar alltid med några få som ser klart. Som nyktrar till. Som vägrar låta sig dras med i det som splittrar. Som tar på sig uppgiften för att den är rätt.

Resten följer efter.

Idag ett löfte om ett nytt förbund. Men först svek. Och ond, bråd död. Mina tankar söker sig till pinan som väntar och ser i den en fortsättning på reningen. Ödmjukt tvättar Kristus sina lärjungars fötter. Också på den som ska förråda. Också på den som ska tvivla och förneka.

Jag tänker att allt måste kläs av om man ska bli ren.
Allt måste lösas upp och vi måste förlora allt vi tynger ner oss med.
Vi har våra roller. Bär våra masker. Vårdar våra titlar.

Vi omger oss med allt detta krimskrams så vi slipper ta itu med de verkliga frågorna bortom skalet som är Jaget. Så hålls vi samman i vår vardag. Det gör oss trygga.

Vi ägnar halva livet åt att odla vårt ego. Sedan tror vi att vi har koll. Kontroll. Sedan, när vi tror att vi är framme vid målet så uppenbarar sig sanningen. Det var bara det första steget. En förberedelse för nästa. Och vägen över krönet kräver rening.

Egot måste kastas av.

Kristus på knä framför människor som kallade honom mästare och lärare. De var övertygade om att han var Guds son. Deras dammiga och smutsiga fötter tar han i sina händer och tvättar dem rena. Symboliken är blytung.

Rening. Offer. Självutplåning.

När Kristus träder in i natten i Getsemane står han på tröskeln till händelser som ska avgöra allt –

och samtidigt öppnas portarna till Blåkulla i folkets fantasi.

Medan det högsta närmar sig sin prövning är de lägsta krafterna i rörelse.
På det kosmiska planet löses formen upp innan offret.
Häxorna flyger, ordningen vacklar. Det är lagen.

-

Jag antar att kyrkan planterade idén om orgier och ett hejdlöst ätande och supande på Blåkulla för att bringa de gamla hedniska vårfirandena på skam. Med tanke på de lustfyllda känslor som far genom oss när våren kommer – inklusive gudsmännen själva kan tänkas – sågs det nog vara av stor vikt att inskärpa lite herrens tukt i folket.

Hade Blåkulla stannat vid mat och ohämmat sex hade nog en och annan stått vakt vid skorstenen för att finna snålskjuts. Men nu var det ju det där med Djävulen, svartkonst och allsköns vidrigheter också.

Det passade helt enkelt in i den kristna symboliken och kyrkans syn.

Men jag vägrar göra det så enkelt för mig och avfärda det hela med kyrklig moralism. Och även om jag är svag för den moderna häxan – en jordnära och stark kvinna – måste jag höja blicken och se den civilisatoriska rörelsen, den kosmiska dansen.

-

Kristi offer som den andre Adam är centralt för europeisk myt. Själva idén går längre tillbaka än honom. Häxornas plats är också central.

De tar sig till Blåkulla. En värld där gränserna upplöses och det som vi håller tillbaka inom oss träder fram. Detta är inte en motsägelse till den heliga berättelsen. Det är dess spegel.

Jag ser hur portarna öppnas för det som hålls i schack varje gång formen löses upp. Det gäller människan och hennes samhällen. Folktron gör det tydligt för mig. När häxorna träffas faller det yttre bort och vi ställs inför det som rör sig under ytan. Det primitiva. Vilddjuret. Begär.

Och vår prövning.
Att inte förneka mörkret. Men heller inte förlora sig i det.

Saknar vi riktning. Om Jaget fortfarande är det som dominerar, så riskerar vi att dras med i nattens virvel. Därför tvingade vi oss att skydda oss mot dessa krafter som ville få oss att omfamna köttet allena.

Storhet uppstår ur behärskning. Aldrig ur eftergivenhet. Aldrig ur flykt. Alltid ur ståndaktighet. Det farliga är inte häxor på väg till Blåkulla. Och du måste inte vandra samma Via Dolorosa som Kristus.

Men du måste välja. Mellan människan som drivs av sina begär och krafter, och människan som kan bära dem. Den bägaren kommer inte att gå dig förbi.

Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar arbetet. Jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det finns ett sätt att se på världen som uppfattas som klarsynt. Man ser problemen. Man ser utvecklingen. Man ser sådant som andra undviker att tala om – inte minst det som rör vårt eget land, hur det förändras. Hur sådant som en gång var självklart inte längre är det.

Det är inget fel i att se detta. Tvärtom. Att blunda är alltid början på något sämre.

Men det finns ett steg till, och det är där det går snett. När iakttagelsen övergår i ett tillstånd. När man inte längre bara ser problemen, utan börjar leva i dem mentalt. När allt som händer fogas in i en redan färdig bild: att allt går åt ett håll, och att det inte finns något att göra åt det. Klarsyn blir till svartsyn.

Då har man lämnat verkligheten, trots att man tror motsatsen.

Den nedåtgående spiralen

Det som händer i det läget är i grunden enkelt. Tankarna börjar gå i cirklar. De leder inte framåt, utan bekräftar bara det man redan tänker. Man ser mer och mer av det negativa, och mindre av det som fortfarande fungerar eller går att påverka.

Read more