1995 hade ungefär två procent av svenskarna tillgång till internet hemma. Via modem. Själv tillhörde jag de tidiga användarna. Men det användes inte som nu, och själv skulle jag inte producera någon hemsida förrän 1998 ungefär. Men det är en annan historia. Den jag ska berätta nu är hur jag började inom alternativmedia.

-

En sak är sig lik. Processen “ax till limpa”. Medan våra motståndare haft en hel industri bakom sig så har vi inom oppositionen förblivit allkonstnärer. AI är den första “riktiga” assistent jag haft. Somliga senare initiativ inom den alternativa median, som är välfinansierade och därmed också når långt, djupt och brett, har kunnat professionalisera arbetet. Samma person behöver inte göra research, skriva texten, redigera och korra och rubriksätta, publicera (på en sida som vederbörande knackat fram) och så vidare. Det är för övrigt enklare idag med tanke på att allt sker online. Förr var det mer tidsödande.

1994, eller 1995 kanske, tar jag mina första stapplande steg till vad som nu är en dryg 30-årig “karriär” inom journalistik och opinionsbildning. Organisationen heter Riksfronten och publikationen antingen Rikslarm eller Den svenske folksocialisten. Jag minns inte. Redaktionen, som också är högkvarter, är två lägenheter på Floravägen i Fagersta. Jag hyr en etta och Pär Öberg en tvåa bredvid min. Då är han också ledare för organisationen och jag är övertygad om att jag har något att bidra med.

Utgivningstakten är sporadisk. Vi siktar på sex gånger per år. Processen är långsam. Men väldigt tillfredsställande. Så här gick det till när jag lärde mig hantverket.

Dela

Texterna skrevs i ett ordbehandlingsprogram där vi kunde göra spalter. Tre stycken per A4-sida vill jag minnas. De skrevs ut och skars ut med en liten skärmaskin som gärna rev den sista biten. Också bilder klipptes ut från kopierade ark. Man plockade något från en bok eller en tidning. Kopierade det och klippte till.

När alla original var klara satte vi oss ned och monterade dem på blanka A4-papper. Ett stycke här, en bild och sedan nästa stycke. Sakta men säkert växte färdiga sidor fram och de lades undan i en plastmapp. Jag har ett nummer från 1996 bredvid mig när jag skriver, men det är gjort med PageMaker. Jag minns övergången till detta magiska program. Vilken skillnad. Både i utfall och i arbete. Denna berättelse är dock före PageMaker.

Ett nummer innehöll åtta sidor och för att göra dessa till en tidning krävdes ytterligare steg. De färdiga A4-sidorna monterades på A3-ark och det gällde att sätta dem i rätt följd och hålla i huvudet hur de skulle vikas sedan. Första och sista sidan ska vara på samma sida, med första till höger och sista till vänster. Och så vidare.

Väl färdiga med detta tog vi en kopp te. Kaffe trodde du kanske. Men nej, där och då dracks det ohemula mängder te. Ofta sorter jag inte kunde uttala namnet på. När allt var färdigt var det bara att gå de kilometer som låg mellan oss och den butik som sålde och servade kopiatorer … och erbjöd kopiering på A3-papper. Företaget låg på baksidan av Fagersta centrum och de två herrarna som drev det var sympatiskt inställda, varför vi aldrig hade några problem där i alla fall.

100, 200, 300 exemplar av varje sida landade sedan i våra händer. Pengar betalades och vi var snart på väg tillbaka igen. Kanske ett stopp för att köpa kuvert, häftklamrar eller vad som behövdes för resten av arbetet som återstod.

Väl tillbaka på redaktionen skulle alla ark vikas. Återigen gällde det att göra rätt. Därefter sattes de lösa bladen samman till en tidning, som veks ut och sedan plattades ut igen. Sedan tog momentet häftning vid. Det gjordes med en häftapparat som hade en förlängning. Det går utan, jag har gjort på det sättet också. Men vi slapp nypa varje klammer för hand.

Efter många om och men var de klara. Ett par hundra tidningar låg där i buntar framför oss. Medan jag vek dem ännu en gång och började lägga in dem i kuvert så skrevs adressetiketterna ut på en matrisskrivare. Jag kan höra ljudet när jag minns arbetet nu. Tungan använde vi inte för att klistra kuverten, däremot en fuktig svamp. Den ene blötte och limmade. Den andra gjorde samma sak med frimärket. För nej, de hade inte klister som idag. Varken frimärken eller kuvert. Adresserna däremot, de kunde man klistra på direkt.

Till sist var vi klara och då var det bara att snöra på skorna, plocka ihop alla försändelser och vandra iväg till postlådan. När det sista kuvertet petats in var det äntligen klart. Från ax till limpa. Verkligen.

Varför inte trycka? Varför inte en egen kopiator? Jag förstår att en del frågor poppar upp. Tryckerierna var då, som i många fall nu, inte särskilt vänligt inställda. Och så var det dyrt. Då, som nu, förväntade sig den engagerade skaran att materialet skulle vara billigt. Sex nummer hemskickade kostade 80 kronor per år. Det motsvarar 140 kronor idag. Självklart gick vi med förlust. För skojs skull räknade jag på kostnaden för ett nummer:

Tryck: två kronor
Porto: fyra kronor
Kuvert: en krona
Övrigt: tre kronor

Ett exemplar kostade oss 10 kronor.
Priset för prenumerant var 13 kronor.

Jag har inte räknat med någon arbetskostnad.

Så vi gick med förlust och betalade ur egen ficka för att kunna driva organisation och media. Och så såg det för min egen del ut fram till 2014, då jag för första gången fick ersättning för mitt arbete. Vilken ungefär är densamma som idag. Nej, den går inte att höja eftersom verkligheten är vad den är.

Medan våra politiska motståndare, från extremvänstern till liberala projekt, fått skattemiljarder i stöd genom åren för sina publikationer, och därmed kunnat betala sitt folk, så fick den nationella oppositionens företrädare betala för att arbeta, genom att förtjäna uppehället på andra sätt och sedan ägna “fritiden” åt den viktigaste verksamheten.

Inte heller kunde vår tidning, eller någon annan från “rörelsen”, distribueras via Pressbyrån. Vi kunde inte göra reklam någonstans och … ja, jag tror ni förstår. Nej, ekonomin har aldrig varit drivkraften och för det lilla fåtal “gamla rävar” som fortfarande kämpar på är det fortfarande sant. Det är passion, rakt igenom passion. Och en övertygelse om att detta arbete är viktigt. Idealism och passion gör ingen rik.

Det som gör mig lite bitter är alla de otroliga talanger som vår opposition tappat genom åren eftersom “rörelsen” aldrig satsat de resurser som borde ha satsats. Jag påminns om det när ett bekant namn dyker upp i helt andra sammanhang än dem vi en gång delade. Och nu på senare tid har opportunisterna kommit att ersätta idealisterna. Det kommer att komma surt efter.

-

Men med den lilla passusen bakom oss blir jag rörd när jag tänker tillbaka. Så mycket var emot oss, men ändå så trycktes tidningar, som fick bra spridning. Eldsjälar på ort efter ort i Sverige – unga män och kvinnor – tog på sig att distribuera materialet. På fester, i skolor, på arbetsplatser och genom att dela ut i brevlådor spreds tidningarna från norr till söder.

Jag hade varit en av dessa distributörer innan jag själv hamnade på den blygsamma redaktionen i Fagersta. Och jag skulle komma att bli en sådan igen framöver. För med internet slutade vi inte med papper. Tvärtom kom fler tidningar att startas, ges ut och sedan läggas ner. Och några av dem kom att skaka om etablissemanget rejält. De formade ungdomskultur, de berättade om händelser som gammelmedia vägrade berätta och de knöt samman tusentals och åter tusentals i vårt land.

Vikten av alternativmedia innan internet kan inte överskattas.

Och nu, efter 30 år bakom kopiatorer, tryckpressar, skärmar och med tankarna fokuserade på att med ord och bild driva vår svenska strävan framåt, känner jag att tidskriftens tid inte är över. Jag tror att vi måste ha en vettig publikation att samlas kring. En som trycks, känns i handen och som finns kvar när domäner släcks och opportunister går vidare med annat. Men det gäller att tillräckligt många förstår vikten av dem. Inte av pappersslöseri med nyheter som kan och bör finnas online, utan av publikationer som formar idéer, lever kultur och bygger gemenskap.

Själv fick jag blodad tand i den där lägenheten i Fagersta.
Och jag är inte den som ger upp.

Kära läsare … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Idag, med facit i hand, är de flesta överens om att svensk invandringspolitik har varit misslyckad under lång tid. Partierna försöker nu visa handlingskraft. Förslag och formuleringar som tidigare ledde till att människor stämplades som “nazister”, “rasister” eller “högerextremister” återkommer i dag som fullt legitima inslag i debatten.

Det leder till en obekväm fråga. Om det som en gång avfärdades nu accepteras, vad säger det om hur människor behandlades då?

Vad skulle vi ha gjort annorlunda? Frågan riktas till er som stod på andra sidan. Ni som utestängde, misstänkliggjorde och drevade. Ni som i dag i stora delar säger samma saker, men fortfarande håller fast vid stämpeln på dem som sa det först. Ni som fortfarande utestänger och misstänkliggör oss som stod längst fram då.

-

Jag utgår från mig själv, men talar indirekt för tusentals killar och tjejer – i dag män och kvinnor. De flesta har gått vidare sedan länge. De är sannolikt en del av Sverigedemokraternas medelålders väljarbas. De tänker nog sällan på den tiden, då de var utstötta, stämplade och förvisade. För så illa var det.

Jag tänker ofta på det. Allt mer nu. Vi har fått rätt i mycket, men är fortfarande inte välkomna. Det får mig att ställa frågan: hur blev jag den jag blev? “Nazisten”. “Rasisten”. “Extremisten”. Jag har sett på mig själv så. Jag har burit orden, öppet och medvetet. Länge.

Jag är knappt tonåring när det börjar. Svensk historia fascinerar mig. I Om kriget kommer lär jag mig att Sverige ska försvaras. Att vi aldrig ska ge upp. I skolan får jag lära mig att demokratin är fantastisk eftersom vi får vara med och påverka. Att vi har friheter, men också ansvar. Man ska visa respekt. Man ska vara generös. Jag känner stolthet. Jag älskar mitt land. Jag bär på ett fosterländskt sinne.

Jag ser klotter från BSS. “Bevara Sverige svenskt.” Jag förstår inte allt, men något fastnar. Med tiden växer en oro. När jag börjar sjuan blir det konkret. En handfull invandrare skapar oro i skolan. Konflikterna kommer. Jag viker inte ner mig. Jag blir misshandlad.

Sverigedemokraterna skickar brev till föräldrarna och beskriver vad som hänt. Skolan svarar. De lägger skulden på oss. Jag går till studierektorn, Lisa, lägger brevet på bordet och frågar hur de kan skriva så när de vet vad som hänt. Hon har inget svar.

Jag står på mig. När jag uttrycker oro över invandringen och försöker argumentera mot den blir jag kallad “nazist” av en lärare. En annan säger att jag står för “rasism”. Experter tas in för att bekämpa det de kallar rasism. En judisk överlevare kallar mig ond. Jag får vid ett tillfälle tala i klassrummet, men läraren gör ner mig inför de andra. Det är förnedrande.

I efterhand har forskaren och läraren Christer Mattsson själv beskrivit sådana metoder. Att gå på ungdomar, att pressa, att märka ut. Jag känner igen det.

Samtidigt får jag höra att vi måste anpassa oss till dem som kommit till skolan i Kallhäll. Till samma gäng som en eftermiddag omringar mig och misshandlar mig. För att jag anses vara “rasist”.

Här måste vi stanna upp.
Jag ställer frågan som måste ställas:
Vad skulle jag ha gjort?

-

Jag vet inte vad ni förväntade er. Men jag förstod tidigt att er demokrati, er yttrandefrihet och era värderingar inte omfattade mig. Då gjorde jag det enda som återstod. Jag tog på mig det ni redan hade satt på mig. Jag blev det ni kallade mig. “Nazist”. “Rasist”. “Extremist”. Inte i smyg, utan öppet.

Och i samma ögonblick flyttade ni fram era positioner.

Sverigedemokraterna pekades ut som nazister. De skulle inte bemötas, bara stängas ute. Folk förlorade jobb. Massmedia hängde ut vanligt folk. Polisen höll ögonen på oss. Myndigheter drog igång satsningar. Civilsamhället mobiliserades. Dokumentärerna avlöste varandra och bilden var densamma. Vi var fienden.

Ingen lyssnade på oss. Ingen frågade oss. Ingen försökte förstå varför så många unga valde den vägen. När Ultima Thule sålde 90 000 exemplar av För fäderneslandet möttes det av bojkott. Vi stängdes ute från värnplikten. Elever skickades hem för att de bar svenska symboler. Det talades om oss, sällan med oss.

Allt fler av oss tog steget fullt ut. Vi bar symbolerna ni kallade hatiska. Vi spelade rollen. Vi blev det ni redan bestämt att vi var. Spiralen gick nedåt, snabbt och hårt. Hat födde hat. Våld mötte våld.

När Göran Persson, Mona Sahlin och Thomas Bodström hösten är 2000 skrev att “vi ska krossa dem” var riktningen redan satt. Två månader senare mördas Daniel Wretström. Hatet hade redan fått fäste. Men nu var det fritt fram att ge sig på oss med våld.

Här måste vi stanna upp.
Vad skulle vi ha gjort?
Jag väntar på svaret.

Förlåt att jag avbryter, men … genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Låt mig vara självkritisk. Jag har inga problem med det. Vår rörelse gjorde det inte lättare för sig. Vi tappade oss själva någonstans på vägen. När jag kommer in i den är det 20-åriga skinnskallar som är mina förebilder. Senare dras jag till mer uttalat revolutionära miljöer. Vi blev destruktiva.

Jag går längre än många andra. Symbolerna ska tatueras in i skinnat. Jag blir kvar. Jag blir en av dem som driver på. Jag tror på det jag säger, skriver och ropar. Från att jag är vuxen är jag beredd att ta ansvar för allt. För idéerna jag för fram. För att jag själv driver min radikalisering vidare. Den vet inga gränser. Jag ser staten, samhället och etablissemanget som fiender. Jag tänker inte kompromissa. Allt riktas mot motståndaren. Hårdare. Mer kompromisslöst. Mer våldsamt.

Under de mest extrema åren förstår jag också reaktionen. Polisen övervakar. Myndigheter agerar. Lagar skärps. Människor blir rädda. Och det är inte obefogat. Vi uppfattas som farliga eftersom vi i många fall är det. Det tar jag ansvar för.

Samtidigt ser jag något annat. För mig, och för många med mig, var utvecklingen oundviklig. När man inte får komma till tals, när man stängs ute och förnedras, återstår två vägar. Att backa eller att slå tillbaka. Många backade. Jag gjorde det inte.

Och för oss som gick hela vägen fanns ingen väg tillbaka.

Samtidigt kunde – och kan fortfarande – personer från den mest extrema vänstern röra sig in i samhällets centrum. Birgitta Dahl är ett exempel från politiken. Showan Shattak från senare tid. Inom media finns Robert Aschberg och Mathias Wåg. I akademin kan jag lyfta fram Tobias Hübinette. De har inte behövt göra upp med något. De har inte pressats att förklara sig. Tvärtom, några av dem står kvar med ena foten i det extrema.

Och våldet finns kvar som en accepterad del hos vänstern.

-

Det har gått 36 år sedan jag var tolv och ville bevara Sverige svenskt. Vid fjorton argumenterade jag mot lärare och sa att Sverige skulle bli det som i dag är verklighet. Jag stämplades som “nazist” och “rasist”. För drygt femton år sedan lämnade jag Svenska motståndsrörelsen och ideologin bakom mig.

Jag skrev då att jag ville finna en svensk nationalism för 2000-talet. Att “bevara Sverige svenskt” var för sent att driva i den form det en gång gjordes. Jag har inte sett mig som nationalsocialist på femton år. Samtidigt har jag inte lagt energi på att rätta dem som fortsatt sätta samma etiketter på mig.

Häpen hör jag hur mina tankar och ståndpunkter framförs i offentligheten nu. Men inte av mig, för jag är ju fortfarande stämplad, fortfarande paria.

Tiden har hunnit i kapp. Begreppet svenskfientlighet används öppet. Konsekvenserna av massinvandringen är synliga. Till och med återvandring diskuteras. Och folkutbyte. Fler förstår att svensk är mer än ett medborgarskap. Parallella strukturer växer. Islam får ökat utrymme. Försvaret behövde stärkas och hotet från Ryssland blev verklighet. När jag var med och organiserade svenska frivilliga till Ukraina under Majdan beskrev media dem som “vita jihadister”.

Politiker och kolumnister som en gång drev på hetsen mot oss har bytt hållning. Men de släpper ändå inte in oss som stod fast när det kostade. Stämpeln består. “Nazister”. “Rasister”. “Extremister”.

Min fråga står kvar.

Vad skulle vi ha gjort under de omständigheterna?

Hållit tyst?
Varit anständiga?
Engagerat oss – var?

Gjort som ni kanske? Seglat med. Vaknat sent. Och om vi hade gjort det. Vems ryggar hade ni då stått på när det blev ofarligt att säga det som sades för trettio, fyrtio, femtio år sedan? Som vi betalade priset för?

Och vem eller vilka av er är i dag beredda att tala med oss?
Finns det någon som är beredd, som är modig nog, att göra upp med denna historia?

Minnena från dagen finns inte riktigt på plats. Och hade det inte varit för att de finns på film så hade jag nog inte kommit ihåg mycket alls. Men när jag ser de korta klippen så hjälper de mig att lyfta fram tidpunkten. Men det är fortfarande inte minnen – bilder – som kommer i mitt medvetande. Det är känslor, dofter, sinnesstämning.

Värme. Doften av gräs och grus. Larm och stoj. Smaken av öl i plastmugg. Den blir snabbt ljummen och avslagen. Förbjuden öl, tänker jag. Jag är på tok för ung för den. Cigarettrök. Marlboro. Skratt. Röster jag känner igen, men som jag inte kan minnas hur de låter när jag skriver orden nu.

Jag känner mig vuxen. Respekterad. Men också liten. Lite orolig. Jag håller mig i skymundan för de där tatuerade och storvuxna killarna som jag delar platsen med. Jag känner igen några från en Sännås bok. Andra tror jag mig veta vilka det är, eftersom det viskas om dem. Stockholm skins. Jag är stockholmare. Jag är skinnskalle. Men jag vet att jag inte är en av dem.

Read more

Ett klipp återkommer med ojämna mellanrum i mitt flöde. En ung kvinna dansar på ett dansgolv. En nattklubb, enligt texten i inlägget i Odessa i Ukraina. Hon ler och verkar ha roligt. Det är inget särskilt med själva scenen. Så ser det ut på nattklubbar över hela världen.

Jag blir inte lockad av det. Men det är inte mycket att bry sig om. Tänker jag.
Andra däremot.

Kommentarerna fylls snabbt av ilskna kommentarer. Det eskalerar fort. Titta på dem. Så här beter de sig medan männen dör vid fronten. Horor. Förfall. Förräderi. Det piskas vidare, gång på gång, med små variationer.

Somliga hävdar att sedan att klippet inte ens är från Ukraina. Kanske är det ännu ett exempel på svart propaganda, producerad för ett syfte. Svårt att veta säkert.

Men det intressanta ligger inte där.

-

Det finns något tragikomiskt i det hela. Samma människor som rasar över att unga kvinnor dansar och skrattar under ett krig vill samtidigt inte se kvinnor vid fronten. Så det alternativet går bort.

Read more

Jag har erfarenheter som inte låter sig reduceras till idéer. De måste ha levts för att förstås. De sitter i kroppen, i minnet av människor, i rörelser, i blickar och i handlingar som aldrig behövde förklaras. Så när jag ser tillbaka på de år då jag först blev en del av en nationell ungdomsrörelse, handlar det därför inte i första hand om politik i snäv mening. Det handlar om en grund. En självklarhet.

Vi var unga. För unga för att förstå mycket av det vi rörde oss i. Men tillräckligt närvarande för att bära något som i efterhand faktiskt framstår som mer sammanhållet än det mesta som finns idag. Det är underligt. Jag kritiserar ofta "då" eftersom jag ser allt positivt vi har "nu". Men när jag ser bortom alla lager av det negativa, så ser jag något som eroderat idag.

-

Gemenskapen då var konkret. Den var inte ord. Den bestod av människor man reste till, sov hos, drack med, bråkade med, skrattade med. Den sträckte sig över städer, över länder, över språk och kulturer. Det fanns en levd erfarenhet av att höra samman med andra som delade något mer än åsikter. Svenskar, danskar, tyskar, fransmän, italienare och en eller annan polack, rumän eller serb. Skillnaderna var tydliga, ibland stora. Samtidigt fanns en överordnad känsla av tillhörighet.

Europa var inte en konstruktion.
Hon var ett levande hem.

Detta var inte resultatet av teorier eller program. Det var en självklar utgångspunkt. Något som inte behövde diskuteras. Vi sjöng om det, reste efter det, sökte det i varandra. Idén om en europeisk gemenskap levde i möten mellan människor, inte i dokument eller institutioner.

Samtidigt var nationen självklar. Sverige var inte ett projekt som behövde motiveras. Det var vårt land. Det heliga fosterlandet. Det fanns ett värde i det oavsett vilka som för tillfället styrde. Det skulle försvaras eftersom vi förstod att det var en förutsättning. Det nordiska sågs som en naturlig utvidgning av detta. Brödrafolk. Något man inte behövde argumentera för.

Ur detta växte också en känsla av uppgift. Vi såg oss som en spjutspets. Inte i bemärkelsen att vi förstod allt eller hade svaren (även om vi nog trodde det då). Utan i bemärkelsen att vi skulle stå där det krävdes. På barrikaderna, ja. Men också i vardagen. Vara tillgängliga. Bära något vidare.

Det var ungdomligt. Ibland omoget. Ofta kantigt. Det blev fel många gånger. Men det var på riktigt. Det var levande.

-

Men det fanns också något annat som i efterhand framstår som avgörande, när jag jämför med "miljön" idag. Det som inte behövde sägas.

Vi diskuterade inte könsroller. Vi teoretiserade inte kring relationer. Män och kvinnor var med på samma villkor. Man bidrog efter förmåga. Det fanns en självklar respekt. Inte för att den var formulerad, utan för att den levdes. Folk fick göra som de ville, så länge de stod på vår sida.

Vi var inte dömande som man är idag. Det är min absoluta uppfattning.

Vi diskuterade inte kroppen som projekt. Det fanns en vilja att vara stark, att hålla sig i form, att framstå på ett sätt som gjorde rörelsen rättvisa. Samtidigt saknades den fixering som idag genomsyrar så mycket. Träning, kost, utseende blev aldrig ideologiska slagfält.

Familj? Inte familj? Det var ditt problem. Det var upp till de berörda. Vem som gjorde vad i relationen … samma sak där. Det som fungerade.

Fokus låg på det gemensamma.

Detta är kanske den tydligaste skillnaden mot idag.

Den gemensamma grunden har försvunnit känner jag. Och jag sörjer det.

Genom ditt stöd kan du bidra med det där lilla extra. Jag hoppas att du gör det, om du uppskattar att ta del av mitt skrivande och mina funderingar. Det betyder mycket och jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Där det en gång fanns en självklar utgångspunkt i jorden, i folket, i den större europeiska tillhörigheten, finns idag något helt annat. En uppsplittring. En rastlöshet. Ett ständigt tyckande.

Rörelsen, i den mening den en gång existerade, finns inte längre. Och ja, det är lika bra det. Men vi tappade något. För i dess ställe finns fragment. Enskilda röster. Disparata idéer. Och en märklig fixering vid detaljer.

Det diskuteras om man ska göra lumpen och inte. Hur man ska äta. Hur man ska klä sig. Hur man ska tala. Hur man ska leva. Varje fråga blir en möjlig konflikt. Varje skillnad en anledning att dra en gräns. Tid läggs på konspirationer. På ressentiment. På att positionera sig gentemot andra. Den gemensamma riktningen ersätts av ständiga inre strider.

Detta är ingen slump. Det är ett uttryck för att grunden saknas.

När det inte längre finns något som upplevs som heligt, något som står över individen och binder samman, fylls tomrummet av konflikt. Allt blir förhandlingsbart. Allt blir en fråga om åsikt. Och därmed också en möjlighet till splittring. Vi lever efter den marxistiska idén om "kamp" mellan allt man kan skapa kamp mellan.

Den digitala världen har förstärkt detta. Varje udda teori, varje marginaliserad tanke, varje personlig fixering kan idag hitta en publik. Det som tidigare sorterades bort i mötet mellan människor får nu näring. Resultatet är en rörelse som inte längre förmår samla, utan snarare fragmentera sig själv.

Samtidigt finns en ironi i detta. För den äldre rörelsen hade sina egna svagheter. Allvarliga sådana.

Vi saknade långsiktighet. Vi saknade förståelse för att bygga något som kunde bestå. Aggressivitet (och ressentiment) fick ofta styra. Våra uttryck var ofta negativa. Vi definierade oss som alltid i opposition. Våld och revolutionära fantasier lockade. Det var en ungdomlig hållning. I grunden omogen.

Detta begränsade oss. Det gjorde att mycket av det som kunde ha vuxit istället brändes ut. Det är viktigt att se detta. För utan den insikten blir varje längtan bakåt en återvändsgränd.

-

Och nej. Det handlar inte om att återvända. Det handlar om att återupprätta det som var bärkraftigt, och göra upp med det som inte var det. Frågan är därför inte om det går att återskapa en sådan grund. Frågan är vem som är beredd att göra det.

Det kräver något annat än det som dominerar idag. Det kräver att människor kliver fram och säger det som behöver sägas. Att de vågar formulera en grund som inte bygger på konflikt, utan på tillhörighet.

Den heliga fosterjorden är en sådan utgångspunkt. Inte som slogan, utan som verklighet. Jorden som bär oss. Historien som format oss. Det folk som vuxit fram ur detta.

Folkgemenskapen är en annan. Inte som abstrakt idé, utan som levd praktik. Att se värdet i människor utifrån deras vilja att bidra till det gemensamma. Att minska avstånd, inte öka dem. Det innebär inte att sluta dela med sig av sin egen teori om förhållande, hälsa och vad det nu må vara: men det handlar om att veta sin plats. Att inte framhärda. Att fokusera på det viktiga som förenar.

Brödrafolken i Norden och Europa utgör en tredje. Inte som politisk konstruktion i detta skede, utan som kulturell och civilisatorisk verklighet. En gemenskap som kan byggas genom relationer, utbyte, gemensamt arbete.

Ur detta växer nationen Europa fram, genom människor som kommer nära varandra och som inser att de är löv på olika grenar men av samma stam. Medan politiker och påverkare från alla möjliga håll och kanter stångas i Bryssel, bygger vi ett ett Europa av nationer som ser sig själva som delar av en större helhet: en levande civilisation. Självklart ska vi arbeta för att våra idéer hörs också i Bryssel, men vi vet att den organiska vägen underifrån är den som håller hela vägen.

Prenumerera nu

Men inget av detta sker av sig självt.

Det kräver att vissa tar ansvar. Inte genom att kräva makt, utan genom att bära riktning. De folkliga eliter som förmår resa sig ur samtidens splittring och återknyta till något djupare.

De som slutar fastna i detaljer. Som lämnar de destruktiva miljöerna bakom sig utan att behöva bekämpa dem. Som bygger relationer där det finns möjlighet. Som fördjupar sig i kultur, historia, språk. Som skapar istället för att reagera. Som vägrar låta konflikter från förra seklet stå i vägen för Europas framtid idag.

Framtiden tillhör inte de som ropar högst. Den tillhör de som bygger.

Vägen framåt är därför inte oklar. Den är krävande, men tydlig.

Åter till den heliga jorden.
Åter till det heliga folken.
Åter till gemenskapen.
Åter till Europa.

Inte som nostalgi eller utopi. Utan som praktisk riktning. Som något vi lever och strävar efter. Och där vi vågar lämna bakom allt som försöker hålla oss kvar.

Det börjar alltid med några få som ser klart. Som nyktrar till. Som vägrar låta sig dras med i det som splittrar. Som tar på sig uppgiften för att den är rätt.

Resten följer efter.

Idag ett löfte om ett nytt förbund. Men först svek. Och ond, bråd död. Mina tankar söker sig till pinan som väntar och ser i den en fortsättning på reningen. Ödmjukt tvättar Kristus sina lärjungars fötter. Också på den som ska förråda. Också på den som ska tvivla och förneka.

Jag tänker att allt måste kläs av om man ska bli ren.
Allt måste lösas upp och vi måste förlora allt vi tynger ner oss med.
Vi har våra roller. Bär våra masker. Vårdar våra titlar.

Vi omger oss med allt detta krimskrams så vi slipper ta itu med de verkliga frågorna bortom skalet som är Jaget. Så hålls vi samman i vår vardag. Det gör oss trygga.

Vi ägnar halva livet åt att odla vårt ego. Sedan tror vi att vi har koll. Kontroll. Sedan, när vi tror att vi är framme vid målet så uppenbarar sig sanningen. Det var bara det första steget. En förberedelse för nästa. Och vägen över krönet kräver rening.

Egot måste kastas av.

Kristus på knä framför människor som kallade honom mästare och lärare. De var övertygade om att han var Guds son. Deras dammiga och smutsiga fötter tar han i sina händer och tvättar dem rena. Symboliken är blytung.

Rening. Offer. Självutplåning.

När Kristus träder in i natten i Getsemane står han på tröskeln till händelser som ska avgöra allt –

och samtidigt öppnas portarna till Blåkulla i folkets fantasi.

Medan det högsta närmar sig sin prövning är de lägsta krafterna i rörelse.
På det kosmiska planet löses formen upp innan offret.
Häxorna flyger, ordningen vacklar. Det är lagen.

-

Jag antar att kyrkan planterade idén om orgier och ett hejdlöst ätande och supande på Blåkulla för att bringa de gamla hedniska vårfirandena på skam. Med tanke på de lustfyllda känslor som far genom oss när våren kommer – inklusive gudsmännen själva kan tänkas – sågs det nog vara av stor vikt att inskärpa lite herrens tukt i folket.

Hade Blåkulla stannat vid mat och ohämmat sex hade nog en och annan stått vakt vid skorstenen för att finna snålskjuts. Men nu var det ju det där med Djävulen, svartkonst och allsköns vidrigheter också.

Det passade helt enkelt in i den kristna symboliken och kyrkans syn.

Men jag vägrar göra det så enkelt för mig och avfärda det hela med kyrklig moralism. Och även om jag är svag för den moderna häxan – en jordnära och stark kvinna – måste jag höja blicken och se den civilisatoriska rörelsen, den kosmiska dansen.

-

Kristi offer som den andre Adam är centralt för europeisk myt. Själva idén går längre tillbaka än honom. Häxornas plats är också central.

De tar sig till Blåkulla. En värld där gränserna upplöses och det som vi håller tillbaka inom oss träder fram. Detta är inte en motsägelse till den heliga berättelsen. Det är dess spegel.

Jag ser hur portarna öppnas för det som hålls i schack varje gång formen löses upp. Det gäller människan och hennes samhällen. Folktron gör det tydligt för mig. När häxorna träffas faller det yttre bort och vi ställs inför det som rör sig under ytan. Det primitiva. Vilddjuret. Begär.

Och vår prövning.
Att inte förneka mörkret. Men heller inte förlora sig i det.

Saknar vi riktning. Om Jaget fortfarande är det som dominerar, så riskerar vi att dras med i nattens virvel. Därför tvingade vi oss att skydda oss mot dessa krafter som ville få oss att omfamna köttet allena.

Storhet uppstår ur behärskning. Aldrig ur eftergivenhet. Aldrig ur flykt. Alltid ur ståndaktighet. Det farliga är inte häxor på väg till Blåkulla. Och du måste inte vandra samma Via Dolorosa som Kristus.

Men du måste välja. Mellan människan som drivs av sina begär och krafter, och människan som kan bära dem. Den bägaren kommer inte att gå dig förbi.

Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar arbetet. Jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det finns ett sätt att se på världen som uppfattas som klarsynt. Man ser problemen. Man ser utvecklingen. Man ser sådant som andra undviker att tala om – inte minst det som rör vårt eget land, hur det förändras. Hur sådant som en gång var självklart inte längre är det.

Det är inget fel i att se detta. Tvärtom. Att blunda är alltid början på något sämre.

Men det finns ett steg till, och det är där det går snett. När iakttagelsen övergår i ett tillstånd. När man inte längre bara ser problemen, utan börjar leva i dem mentalt. När allt som händer fogas in i en redan färdig bild: att allt går åt ett håll, och att det inte finns något att göra åt det. Klarsyn blir till svartsyn.

Då har man lämnat verkligheten, trots att man tror motsatsen.

Den nedåtgående spiralen

Det som händer i det läget är i grunden enkelt. Tankarna börjar gå i cirklar. De leder inte framåt, utan bekräftar bara det man redan tänker. Man ser mer och mer av det negativa, och mindre av det som fortfarande fungerar eller går att påverka.

Read more

En vecka i Paris hade jag framför mig, och eftersom jag – precis som så många andra – befinner mig i en av alla de bubblor som finns på internet, var jag relativt säker på att mina upplevelser av staden skulle pendla mellan fantastiska och outsägligt sorgliga.

Fantastiska, eftersom det är en av Europas vackraste och mest historiska huvudstäder. Sorgliga, eftersom denna stad, enligt vad jag sett online, plågas av mångkulturellt elände, vänsterliberal politik och allt annat som jag tagit del av. Jag trodde mig veta att det skulle vara hart när omöjligt att besöka Eiffeltornet utan att behöva trängas med drivor av människor som inte alls har med vår civilisation att göra. Jag var också säker på att tunnelbanan skulle vara eländig, och att staden som sådan skulle kännas otrygg när kvällen närmade sig.

Jag har ju sett det. I filmklipp på X och annorstädes. Paris av i går finns inte. ”Det är över” för Frankrike och det finns inga fransmän kvar. ”Paris är belägrat”.

Så var det inte.
Alls.
Tvärtom visade Paris upp sig dag efter dag.

Tunnelbanan åkte jag utan problem, och från Notre-Dame till Panthéon, vidare till Napoleons grav och Trocadéro, och därifrån till det magnifika tornet – gata upp och gata ner – var det rent och kändes tryggt. Därtill visade sig fransmännen vara trevliga, hjälpsamma och generösa. Ja, det fanns fransmän. Överallt. Och de verkade leva precis som bilden jag hade av ”det gamla Frankrike”. Baguetter, bakverk och fransk mat överallt. Och franska flaggor – överallt. De verkar också mäkta stolta över sin kultur och historia. Snyggt och tillgängligt överallt jag ville besöka.

Det blev också några mindre gator. Långa promenader, såväl tidiga morgnar som sena kvällar.

—

Jag var orolig för att jag skulle lämna Paris med känslan av att det är kört för oss. X hade lärt mig det. Jag är så glad över att så inte är fallet. Tvärtom. Frankrike finns. Det franska folket lever och frodas. Och kulturen verkar föras vidare till småttingarna – som jag också såg en hel del av.

Men ja, det är mångkulturellt. På grund av den koloniala historien, men också på grund av det bedrägliga folkutbytet som pågår. Men det är inte alarmistiskt dåligt. Och min franska vän, som visade mig runt och såg till att jag slapp tänka på det praktiska, berättade att det finns en växande underström av yngre som återerövrar det franska. De klär sig och beter sig mer som i ”det gamla” Frankrike.

Read more

Jag förstår taktik. Politik innehåller alltid ett mått av taktik. Det gör föreningsliv också, och egentligen allt där människor försöker åstadkomma något tillsammans. Man planerar, man väger sina ord, man tänker ett steg framåt. Den som förnekar det är antingen naiv eller oärlig.

Det är alltså inte taktik i sig som är problemet.

Problemet är något annat. Det är när allt reduceras till taktik. När människor tycks ha förlorat förmågan att tro att någon faktiskt gör något för att det är rätt, eller för att det helt enkelt är rimligt att göra det.

I den världssynen finns inga genuina handlingar. Allt är strategi. Allt är beräkning. Allt är en del av en plan. Det är ett märkligt sätt att se på människor, och det blir ibland nästan absurt när man själv råkar stå mitt i det.

Jag tänker på när jag gick med i Frivilliga resursgruppen, FRG, i Töreboda och Gullspång. Det är i grunden en ganska enkel sak. FRG finns till för att bistå kommunen vid kriser: vattenbrist, bränder och större störningar i samhället. Vanliga människor som ställer upp när något händer.

Jag gick utbildningen i Civilförsvarsförbundets regi och blev en av nio frivilliga i gruppen. När lokalpressen skrev om saken fick jag frågan varför jag hade gått med. Jag svarade som det var:

Read more

Iran. Tröttsamt att återvända till. Men det behövs. Eftersom det fortsätts väljs sida, och inte utifrån vad som är bäst för Sverige och svenskarna, utan "vilka avskyr jag mest”. Bara en efterbliven opposition gör på det sättet.

Slutligen funderingar om vart de gamla kamraterna tog vägen, och varför de inte orkade eller vill mer. Här finns läxor att lära.

Välkommen att lyssna, lära, provoceras och tvingas tänka till.

Om du uppskattar podden så hoppas jag att du stöttar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela podden vidare! 🫶

Jag tackar på förhand!

”Frukta inte.” ”Var inte rädd.” De orden återkommer som ett fundament inom tro, filosofi och olika former av självhjälp. Gång på gång. I olika sammanhang, inför olika människor, i olika tider. Från herdar på fältet till lärjungar som tror att de ska gå under och profeter som tvekar. Det riktas till människor som står ensam inför något större än hon själv.

Frukta inte. Var inte rädd.
Aldrig är det poetisk utsmyckning.
Sällan en mjuk uppmuntran.
Snarare en order.

När något upprepas så envist betyder det att människan ständigt faller tillbaka i samma mönster. Hon fruktar. Hon börjar väga, räkna, kalkylera. Hon ser hotet först och uppgiften sedan. Hon ser förlusten före sanningen. Vi har alla gjort det. Kapitulerat innan striden ens började, för vi tror – vi vet inte, men vi tror – att priset blir för högt.

I Eddan möter vi också denna hållning, men i en annan form. Där talas det inte om att allt ska ordna sig. Där finns ingen sentimental trygghet. Där finns heder. Där finns öde. Där finns insikten att en människa ändå ska stå. Att hon ska göra rätt även när utgången är oviss. Att det är bättre att falla rakryggad än att leva krokigt.

”Gör rätt och räds inget.”

Det är samma budskap, olika språk. En hållning. En ryggrad. Och den behövs, för vår tid är byggd på fruktan.

-

Det är en sak vi måste förstå. De krafter vi står emot – kalla dem vad du vill – behöver sällan slå hårt. Eller alls. De behöver inte alltid fängsla. De behöver inte ens alltid förbjuda. Det räcker ofta att få dig att tveka. Att få dig att sänka rösten. Att få dig att formulera om en mening. Att få dig att tänka: Är det värt det?

Det är där makten verkar som mest effektivt. I mellanrummet mellan tanke och handling.

Rädslan för att förlora arbetet. Rädslan för att bli uthängd. Rädslan för att barnen ska drabbas av det du säger. Rädslan för att bli isolerad, misstänkliggjord, stämplad. Rädslan för att tvingas läsa ditt namn i ett sammanhang som vrider det du menade till något annat. Rädslan för att överösas av alla dessa elaka kommentarer som människor frikostigt sprider omkring sig. Eller rädslan för något ännu värre.

Man kan bära den rädslan länge utan att ens erkänna den. Men den börjar snart påverka en. Man säger att man är strategisk. Man säger att man väntar på rätt tillfälle. Man säger att man inte vill skapa onödig konflikt. Och visst, ibland är det sant. All kamp kräver omdöme.

Men om vi är ärliga vet vi när det inte längre handlar om klokhet utan om fruktan.

Den som kan få dig att tveka har redan flyttat din gräns. Genom att få dig att börja se dig själv genom deras ögon. Börja väga dina ord mot deras dom. Börja anpassa dig innan någon ens har bett dig om det.

-

Det är en märklig sak att upptäcka hos sig själv. Att man, som har talat om mod och heder, plötsligt sitter där och tänker: Kanske ska jag formulera det mildare. Kanske ska jag inte dela det där. Ingen kedja syns. Ingen dörr har låsts. Ändå är något trängre. Kedjan känns. Dörren anas.

Bibeln upprepar sitt ”frukta inte” därför att människan alltid frestas att låta rädslan styra hennes hand. Eddan talar om heder därför att utan den förlorar människan sitt mått. Det är inte yttre nederlag som förstör henne. Det är den inre kapitulationen.

Och den sker inte dramatiskt utan i små justeringar.

Mycket känns obehagligt. Så är det. Tonläget är hårt. Politiska och kulturella krafter drar åt ett håll som många av oss upplever som destruktivt. Det finns en tydlig vilja att markera, att avskräcka, att visa vad det kostar att avvika. Ibland sker det öppet. Ofta sker det genom exempel. Någon annan får bära konsekvensen. Du ser det. Du noterar det. Du förstår signalen.

Det är så fruktan arbetar. Den behöver bara visa vad som kan hända. Den obekväma sanningen är att så länge fruktan fungerar, behöver inget annat användas.

Och frälsningen? Den dag människor inte längre låter sig styras av rädslan förändras spelplanen. Den dag en man eller kvinna bestämmer sig för att göra det som är rätt – inte det som är säkrast – händer något. Inte alltid utåt. Inte alltid omedelbart. Men inuti. Ringar på vattnet.

Dela

En människa som inte längre fruktar förlorar mycket av det som håller henne bunden. Hon kan fortfarande drabbas. Hon kan fortfarande betala ett pris. Men hennes inre är inte längre till salu.

Det är därför ”räds inget” är så radikalt. Det är inte en uppmaning att vara dumdristig. Det är en uppmaning att ordna sitt inre så att hotet mister sin makt över ens själ. Och det är där kampen i vår tid avgörs.

Inte först i parlament, inte först i domstolar, inte först i medier. Utan i den enskilda människans beslut. Ska jag låta fruktan forma mig, eller ska jag låta något högre göra det? Att säga ”räds inget” är enkelt. Att skriva det är ännu enklare. Att leva det när trycket ökar, när blickarna hårdnar och konsekvenserna känns verkliga – det är en annan sak.

Det kräver mer än mod i stunden. Det kräver en hållning. En ordning. En förankring som gör att du redan har bestämt dig innan hotet kommer. Vad det innebär, och hur man faktiskt bygger ett liv där fruktan inte längre styr ens hand, är något vi måste tala om. För utan det kommer orden att förbli just ord.

Så låt mig tala om det. Låt mig dela med mig av hur man kan ta sig igenom det. Jag gör det inte som en teori. Inte som ett program. Utan som något jag själv har fått gå igenom.

Read more

Det blåses liv i härden kort sagt.
Om det finns kvar några av härdens folk därute så känner ni igen er.
Vi är tillbaka!

Ämnen för dagen är pedofilerna och vad vi ska göra med dem; GW och äpplena; hotet mot yttrandefriheten i Sverige som ligger på riksdagens bord; att unga överger klimatfrågan samt problemen för den islamistiska regimen i Iran och detta behov av att välja sida på grund av orsaker.

Välkommen att lyssna, lära, provoceras och tvingas tänka till.

Om du uppskattar podden så hoppas jag att du stöttar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela podden vidare! 🫶

Jag tackar på förhand!

Ryssland fortsätter att angripa civilbefolkningen i Ukraina. Vit fosfor regnar ner över Kostyantynivka i Donetsk, och syftet är detsamma som när Churchill och ”Bomber” Harris genomförde terrorbombningarna över Tyskland under andra världskriget. Logiken från sadisterna är glasklar: Slakta civila på de mest brutala sätt så kommer stridsmoralen att knäckas.

Samtidigt ser jag hur USA och Israel inleder attacker mot Iran. I sitt tal lämnar Trump öppet för att slippa gå in med marktrupp, något som skulle krävas för att göra sig av med mullornas regim. Han uppmanar det iranska folket att göra sig av med dem istället. Många vill nog det, men att ta itu med regimtrogna miliser, Islamiska revolutionsgardet, regimtrogna poliser, militären och en hel säkerhetsapparat som inte har för avsikt att låta sig bytas ut … det är nog övermäktigt för dem. Och som sagt, att skicka in marktrupper med amerikanska flaggor, det lär vi inte få se. Ett eller annat specialförband med specifika mål kanske, men inte som Irak 2003. Det tror inte jag i alla fall.

Varje gång dylikt händer tänker jag på orden i Matteus 24:6: ”Och ni ska få höra om krig och rykten om krig. Se till att ni inte blir skrämda, för allt detta måste hända, men det är ännu inte slutet.”

Nej, inte är det slutet.

Snarare är det de fortsatta födslovärkarna till den nya tiden vi ser.

Jag är övertygad om att vi inte lever i de sista dagarna. Utan i de första. Vi har lämnat kaliyuga bakom oss, och att vänta på Kristus, ja, då blir det till att vänta länge. Det som skulle göras är gjort och nu är det upp till oss. Precis som Nietzsche förklarade.

Därför gick jag ut i skogen i stället.

–

På SVT rapporterade de direkt medan jag stökade runt här hemma. Kaffet bryggdes och mina friluftskläder grävdes fram. De är inte särskilt moderna eller moderiktiga. Jag ser mer ut som en trashank, och det gör mig varm inombords.

Sedan i väg, ut i skogen. Bilen parkerades och redan femtio meter in händer det som alltid händer, men som jag glömmer bort. Världen förändras. Sinnet stillas och jag känner hur blodtrycket sjunker. En fågel sjunger. I övrigt helt tyst.

När jag senare får i gång en liten eld sitter jag bara där och stirrar på den.

Fan ta Putin och ryssen och Trump och Bibi och mullorna. Fan ta varenda en av dem. ”Ledare” och politiker och bortkopplade tyckonomer och ”experter” överallt. Fan ta också Rosengård och Rinkeby och vad alla de andra områdena nu heter. Och fan ta muselmanerna … och judarna … och samerna.

Fan ta svenskarna också, förresten. Jonjävlar som inte förstår att värna eget bo. Thomas Glahn dyker upp i mina tankar. Lasse i berget därefter. Han fanns på riktigt och betydligt närmare där jag själv sitter och tänker på honom.

Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar – om du har möjlighet vill säga. Jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Men det är inte 1800-tal, och stater med deras institutioner och tentakler är ett faktum vi måste förhålla oss till. Den jävla Putin och Trump också. Och varenda EU-byråkrat. Det enkla skulle vara att stanna där i skogen och låta världen sköta sig själv. Men det är inte det rätta, det vuxna eller det manliga.

Så jag tänker att det finns en gyllene medelväg.

Att vara trotsig och trött på såväl överheten som folk i gemen, som Lasse i berget, samtidigt som man gör sin förbannade plikt som svensk och som karl. Det ska gå. Det måste gå.

Jag har dock ingen aning om hur. Själv pendlar jag mellan misantrop och filantrop. Dagsformen avgör hur långt min människokärlek sträcker sig. Ibland omfamnar den inte ens mig själv. Det är de dagar då jag skrattande hade välkomnat nyheten om en planetdödare för att sedan kränga av mig kläderna och springa till skogs med en pipa och en flaska gin. Andra dagar är jag ansvarsfull och uppfylld av medkänsla och vilja att stå till tjänst.

–

Medelvägen finns där. Vår svenska strävan. Denna högre sak att luta sig mot. Putinjäveln och Trumptoken och hela riksdagen kan dra åt h-vete. Folket kom före … folket kommer att överleva oss alla. Och folket är Lasse i berget och dryga stockholmare. Inte nog med det. Folket är jag också. Mig får ni alltså dras med.

Men folket är inte alla tvåbenta homo sapiens sapiens som lufsar runt på vår jord. Det är inte mullorna i Iran eller kaftanjudar vare sig i Israel eller i ”Volvo City”. För mig är det svenskar, nordbor och germaner … och denna krets kan vidgas över Europa. Sedan tar det mer eller mindre stopp.

Mot dem har jag en plikt. Inte mot varje enskild så klart, men mot ”mitt folk”. Denna plikt är som en livboj, den som får mig att stanna kvar i världen och vilja göra den till en bättre plats här och nu, men framför allt att lämna en fast grund för våra efterkommande.

Vår svenska strävan – eller vår europeiska strävan för att vara mer inkluderande – får mig därför att släppa elden med blicken, äta upp den sista korven som grillats och stega tillbaka mot bilen och den moderna världen. Jag vänder mig inte om, eftersom jag är säker på att både Lasse och Thomas står där mellan träden och skakar på huvudet åt mig.

Jag kan inte släppa min ekumeniska strävan att få kristna, hedningar, agnostiker och varje andligt och filosofiskt intresserad människa i den utvidgade stammen att finna en gemensam grund.

Finns viljan finns också vägen framåt.

Vår tro ska inte vara något som splittrar oss. Den ska stärka, samla och vara en källa till tröst och motivation. Den ska förankra oss. Det finns mycket annat vi kan träta om. Olika lager av tro som kan stötas och blötas i all vänskaplighet. Men en gemensam urgrund – ska det vara så svårt?

Inte vid härden.

”Men fanatikerna då, Magnus?”, frågar du. ”Behöver vi inte dem?” Jag svarar att vi visst behöver dem. Att vi verkligen behöver dem. Men vid kärnan. Vid kärnan – inte utanför den. ”Vilken är då kärnan?”, frågar du. Det ska jag svara på.

—

När jag för många år sedan stötte på orden ”Ek trúi á mátt minn ok megin” brände de sig fast. Kanske var det en uppenbarelse. En skatt – som när jag som barn grävde upp något ur marken som fick pulsen att stiga. Något som fascinerade. Det är ord som tar över när de uttalas och som tar över när de viskas. Tankarna blir rena och klara när sinnet fokuserar på dem.

Och det utan att jag ens förstod innebörden.

När jag sedan borrade vidare i orden föll allt på plats. Jag insåg att det var så mycket mer än ord. Det var en trossats. En kärna som allt annat kunde växa ur. Låt mig förklara.

”Ek trúi á” översätter jag till ”Jag tror på”. Det är inte en åsikt. Snarare en förtröstan, en rotad visshet. ”Tror” och ”litar på” ligger här nära varandra. Därefter ”máttr”, som betyder makt eller styrka – den jag kan frammana inom mig, en bärkraft. Sist av allt ”megin”: min inre bärkraft. Den verksamma energin, von Reichenbachs odskraft eller Vril, om du så vill. Å ena sidan livskraften – men inte bara som upprätthållare av liv, utan också som något jag kan använda i mitt liv, till en egen resning. En formidabel styrka.

Jag tror på min egen makt och styrka. En bekännelse lika mycket som en trossats: Jag står i världen med egen styrka, och jag erkänner den som helig.

Det är där det börjar för oss alla: i insikten om vilka vi är, varifrån vi stammar och den styrka och kraft som var och en av oss bär inom oss. Vi börjar inte med böner om hjälp och stöd. Vi reder oss själva så långt vi kan. Sedan gemensamt. Först när vi överväldigas – när det är nattsvart, när vår makt och styrka är dränerad – då vänder vi oss till Allfader-Gud. Till en högre makt.

Den inre styrkan beror på flera faktorer. En är vilka vi är utifrån vår härkomst. Man ärver förmågor som påverkar om man som individ är mer eller mindre självständig. Miljö, uppfostran och ”livets hårda skola” spelar in – men främst förfädernas gener inom oss.

Självfallet spelar religionen, eller avsaknaden av religion, också en stor roll. En religion som betonar underkastelse och hjälp ovanifrån kan göra individen mindre benägen att ta itu med problemen längs vägen. En religion som gör tvärtom skapar människor som i första hand inser att det egna ansvaret är långtgående och att bönen och förtröstan snarare är en hjälp till motivation. Skillnaden mellan den inställningen och hoppet om en lösning utifrån – ett mirakel – är stor.

—

Att tro på sin egen styrka och kraft. Att omfamna det egna ansvaret och förstå att det finns en tydlig koppling till förfäderna – blod och kynne – skulle kunna vara något vi alla kan enas om. Det är kärnan. Den håller vi hårt i. Där finns fanatikerna. Den ger vi inte upp. Den låter vi inte blekna.

Om jag sedan blotar eller ber i kyrkan – eller både och – eller bygger vidare med en psykologisk eller filosofisk förståelse, spelar mindre roll. För alla inblandade. Förfäderna och den absoluta ansvarskänslan delar vi. Den hedrar vi. Den utforskar vi. Den ritualiserar vi och bygger vidare på.

Allfader-Gud är inte en curlingpappa. Vår civilisation byggdes inte av människor som passivt inväntade att någon annan skulle göra arbetet. De förstod att välsignelserna kommer till den som själv tar ansvar och sätter i gång.

Detta är grunden för en verklig tro och livsfilosofi.

Det är detta som predikas vid härden.

Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar – om du har möjlighet vill säga. Jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

23 år gammal, nationalist, student och katolik. Det är vad jag har läst mig till om den unge Quentin, som mördades av en vänsterpöbel i Lyon, Frankrike, under torsdagskvällen. Redan när jag först läste om att något hänt, att en ung man mördats av vänsterextremister på grund av att han beskyddade unga kvinnor som protesterat mot massinvandringen, visste jag att en hedersman fallit och tagit sin plats på de bänkar som är vigda åt de lyckliga få som lever för evigt.

Det är det enda acceptabla sättet att förstå det som skett.
Det är det enda rätta sättet. Det är det nordiska sättet.

Quentin var inte min vän. Jag visste inte att han fanns innan han mördades. Därför diskvalificeras jag från att känna den avgrundsdjupa sorg och saknad som tillkommer familj och nära vänner. Det är sorgligt för dem som lämnas kvar. Men ärligt talat – inte för Quentin själv.

Horatius visste det:

“Det är ljuvt och ärofullt att dö för fosterlandet.”

I Frankrike vet man det också. Mottot för Hederslegionen är “Ära och Fosterland”.

Den unge Quentin dog inte bara i försvar av fosterlandet.

Orsaken till att han befann sig på gatan i Lyon denna torsdag var att några av de unga kvinnorna från Nemesiskollektivet1 hade samlats för att genomföra en aktion utanför Institutet för politiska studier. Man protesterade mot vänsterpolitikern Rima Hassan, en av Europas dödgrävare. Protesten var fredlig.

Kvinnorna i Nemesiskollektivet tvingas ofta utstå våld och hot när de protesterar, varför några unga män hade samlats för att ge stöd och trygghet. I sanning en ädel sak. För vad än somliga desillusionerade och bittra män på nätet må tycka, så är det en manlig plikt att skydda sina kvinnor.

Ett fyrtiotal av vänsterns mest våldsamma element attackerade “Nemesis” och de unga män som stod vid deras sida. En 19-årig medlem i kollektivet ströps till nästan medvetslöshet då hon släpades längs marken. Det är denna sorts brutalitet som hyllas också av svenska vänstern (lyssna när jag och Dan Eriksson pratar mer om det här).

Enligt uppgift skiljdes Quentin från kamraterna. När han segnade ned på marken omringades han och sparkades om och om igen i huvudet. På sjukhuset förklarades han hjärndöd och gavs den sista smörjelsen.

Han dog för en ärofull sak.
Han dog på samma sätt som så många av hans förfäder har gjort.
Han blev odödlig, en vars eftermäle är av ädlaste sort.

Jag vet att Karl Martell – frankernas hammare – hade hedrat honom. En ung man som faller när han skyddar sitt folks kvinnor och visar prov på den sorts mod som håller ett rike uppe. I en tid där svaghet släpper in fienden över tröskeln blir offerviljan en mur. Det var vad slaget vid Tours handlade om: att stå kvar när andra viker, att bära våldet så att hemmen slipper. Just det gjorde Quentin i Lyon, då han blev Quentin av Lyon.

Prenumerera nu

I min artikel Antingen återvänder heroismen, eller så går vi under som skamliga ynkryggar resonerar jag kring dessa ideal, vilka hos alltför många har gått förlorade. Om Europas män hade haft samma mod och övertygelse som Quentin, hade han och hans kamrater kunnat fokusera på nästa tenta eller försöka vinna någon flickas gunst. Och kvinnorna i Kollektiv Nemesis hade inte behövt göra männens arbete.

Det börjar med att avsky den moderna döden.
Jag vill inte möta slutet i sotsäng, svag av ålderdom och uppäten av sjukdom.
Men jag vet att det antagligen blir så. Även om möjligheterna till hjältedöd ökar.

Vårt folk måste vilja leva och dö dramatiskt, passionerat och heroiskt. Alltså: finna något som är högre än en själv och hänge sig åt det. Inte meningslöst våld. Inte att söka död och fara. Men inte heller undvika något för att det är obekvämt eller farligt. Att aldrig dra sig undan plikten.

Och framför allt att inse att döden för fosterlandet, för folket och särskilt för våra kvinnor och barn är både ljuv och ärofull.

Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar – om du har möjlighet vill säga. Jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Jag talar om behovet av en folklig aristokrati, byggd på intelligens, karaktär och lojalitet till det egna folket. Inte som ett avsteg från demokrati, utan som dess nödvändiga förutsättning i ett samhälle som vill styras av verklighet, ansvar och långsiktig överlevnad.

Om du uppskattar podden så hoppas jag att du stöttar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela podden vidare! 🫶

Jag tackar på förhand!

Den svenska högern har inte bara förlorat kontakten med sina rötter – den är inte ens höger längre. Efter decennier av anpassning till liberalismens språk och världsbild har den blivit en blek förvaltare av samma ordning den en gång utmanade. Men i glömskans jord spirar också möjligheten: att återfinna det rotade, det ansvarstagande och det genuint svenska.

Bästa läsare,

Jag har tänkt mycket på politik under de senaste veckorna. Ideologier. På höger och vänster och svensk socialdemokrati. Sossesverige är kanske det bästa exemplet på en socialdemokratisk stat vi kan finna. Det är först på senare tid som sprickorna i fasaden – alltså arvet efter sossestaten – blivit tydliga. Under lång tid var i princip alla övertygade om att Sverige var ett mönsterland. Att historien upphört här. Att utopin nästan var uppnådd.

Orsaken till socialdemokratins framgång var till stor del att den usurperade beståndsdelar från en helt annan sida, vilket gjorde den robust och uthållig. Man tittade på Unghögern och bonderörelsen; senare på nationalsocialisterna i Tyskland och fascisterna i Italien. Makt kräver pragmatik, och det fanns en insikt om att sovjetisk socialism inte var en framgångssaga.

Men socialdemokratin är marxistisk i grunden. Den är materialistisk. Den är driven av konflikt. Klasskamp. Och en djup avsky mot aristokrati, auktoritet och själva idén om att människor faktiskt inte föds som tomma blad. Detta delar den med dagens liberalism. På ytan kan det verka som ett underligt samboskap. Men ser vi till idéernas utfall, så krokar de arm.

I båda fallen reduceras människan till ett socialt projekt. Hon är formbar i teorin men misstänkliggjord i praktiken. Allt som antyder arv, hierarki, tradition eller nedärvda skillnader måste därför förklaras bort eller brytas ned. Socialdemokratin gör det genom kollektivet och staten, liberalismen genom marknaden och individens påstådda valfrihet. Metoderna skiljer sig, men målet är detsamma: att lösa upp det givna till förmån för det konstruerade.

-

Därför blir jag inte förvånad när Timbros Andreas Johansson Heinö i Agenda framstår som livrädd inför risken att liberalerna åker ut efter valet – om det innebär en fortsatt högerregering utan L, vill säga. Liberalerna behövs för att balansera högern. Detta är de mer liberala inom både M och KD överens om.

Den sista riktiga högerregeringen, utan inblandning av modern liberalism, var Lindmans regering 1928–1930. En regering med SD, M och KD skulle kunna öppna upp för något intressant: en möjlighet till en renässans för en klassisk svensk höger.

Det fanns högermän i Sverige som såg vartåt det barkade, dels strömningarna inom Allmänna valmansförbundet (AVF), dels pressen från arbetarrörelsen och den internationella socialismen. AVF kapitulerar i tre steg.

Den första verkliga eftergiften sker åren 1907–1909, när Lindman genomför rösträttsreformen. Den var taktiskt motiverad – hellre reform än revolution – men följden blev större än avsikten. I och med reformen accepterade högern de liberaldemokratiska spelreglerna som princip. Därmed inleds förskjutningen bort från stånd, ansvar och hierarki och mot abstrakt jämlikhet inför systemet. Det är ännu ingen full seger för liberalismen, men dörren står öppen.

Den verkliga kapitulationen kommer 1920–1921, när allmän och lika rösträtt införs fullt ut. Från denna punkt finns ingen återvändo. Den gamla högern accepterar att den inte kommer kunna regera på egna villkor. Politiken omformas till ett spel om majoriteter och röster. Samhällsordning ersätts av opinion. Konservatismen lever vidare, men främst som tonfall, symbolik och temperament snarare än som en bärande samhällsfilosofi.

Den slutliga omvandlingen sker 1934, när Allmänna valmansförbundet ombildas till Högerpartiet. Det framstår som ett organisatoriskt steg men markerar i själva verket ett ideologiskt erkännande. Ståndstänkandet betraktas som avslutat. Hierarki kan inte längre försvaras öppet. Nation, kyrka och auktoritet måste underordnas ett demokratiskt språkbruk som sätter procedur före innehåll. Från denna punkt blir högern reaktiv snarare än normskapande. Den ägnar sig åt marknad, effektivitet och förvaltning, medan frågan om civilisationell ordning lämnas obesvarad.

Efter detta är högern bara en falang av liberalismen. Framför allt efter 1945, då inget var viktigare än att undvika alla återfall i det som stämplats som auktoritärt, hierarkiskt eller nationellt. Erfarenheten av kriget gör liberalismen till moralisk överideologi – inte bara ett politiskt system, utan ett samvete. Allt som luktar ordning, arv, rang eller kollektiv identitet blir misstänkt. Högern anpassar sig, internaliserar skulden och lär sig tala liberalismens språk för att alls få finnas. Därmed upphör den att vara ett alternativ och blir i stället en förvaltare av samma världsbild, med något stramare budget och något lägre tonläge.

Om du uppskattar att läsa mina texter och ta del av mina funderingar så hoppas jag att du stöttar – om du har möjlighet vill säga. Jag tackar på förhand!

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela texterna vidare! 🫶

Det finns i dag en dragning åt höger bland ungdomar i Sverige. Det är sunt och bra. En gryende skepsis mot den etablerade politiska ordningen och vad den faktiskt leder till gör att man söker det som inte är detta. Och det som lyser tydligast då är högern. En höger befriad från modern liberalism.

Jag är säker på att svaret finns hos den gamla Unghögern. Deras strävan efter ett folkhem, men inte på socialistisk grund, är i linje med svenskens mentalitet. Svensken önskar en handlingskraftig auktoritet som tar itu med sådant som hör kollektivet till, men som lämnar individen fri att söka framgång, lycka och liv. I grund och botten kräver vi att var och en tar ansvar och gör sin plikt. Men vi kräver också att staten svarar upp mot de grundläggande ansvarsområden som är nödvändiga för ett fungerande samhälle.

Med socialisterna på ena sidan och liberaler på den andra fanns länge inget vettigt alternativ. Däri ligger SD:s framgångar. De är – eller var – inte som de andra. Problemet som jag ser det är att Åkesson hyllar Per Albin Hansson, inte Kjellén och Norström. Det är det gamla sosseriet, inte dåtidens Unghöger, man fastnat i. Och socialdemokratin är en fiende till människan på ett existentiellt plan – något den delar med dagens liberalism.

-

Högersvängen i dag beror, som sagt, på att man inte vill ha det som är. Men den moderna högern är marinerad i nästan 100 år av anpassning, vilket gör att den står på gungfly. Till och med Roger Scruton gör dagens “konservativa” nervösa. Och någon egentlig koppling till högermännen som såg det komma och försökte visa en annan väg finns inte.

Man är fortfarande livrädd för vänsterns och liberalernas stämplar. Eftersom “högerextremism” likställs med allt ont, vill man helst slippa att ens hamna i närheten. Men att inte vara vänster, liberal – och därmed en av Sveriges dödgrävare – innebär att man är höger. Och det med besked.

Jag vidhåller samma sak som jag har förfäktat sedan 2010, då jag lämnade en mycket snäv och intellektuellt hämmande politisk miljö bakom mig: Vi måste gräva där vi står.

Detta har varit den svenska nationella politiska rörelsens främsta hämsko.1 Vi har sökt svar utifrån, så även i början av 1900-talet då man hänfördes av europeiska nationalistledares framgångar i att hantera det bolsjevikiska hotet och skapa framåtanda och hopp hos sina egna folk.

Det som en gång fanns på bordet var fröet till en svensk folklig höger, fast förankrad i vårt eget kynne och i det som fungerar över tid. Samtidigt var den realistisk inför de sociala utmaningar som följer med den moderna världen. Och det är precis det som behövs i dag.

När allt fler inte vill vara det som uppenbart inte fungerar, så måste en verklig opposition fylla detta tomrum med något annat. Däri ligger din och min uppgift: att gräva där vi står och finna vägen framåt.

För egen del gör detta mig entusiastisk – inte bara finns en stabil politisk grund att stå på, därtill har vi en fantastisk, levande och stark folklig kultur som hör till. Inte fastlåst, inte steril, utan nyskapande och utforskande.

En förankrad realism och färgsprakande folklig kultur är beståndsdelarna i den svenska höger vars frön planterades i den svenska myllan i slutet av 1800-talet och framåt under några decennier. Det vi lever i nu är den samhälleliga skogsbrand som är nödvändig för att dessa frön ska blomma ut.

Hur spännande är inte detta att vi får vara med om?

Till nästa gång, allt gott …

Det finns en form av självförakt som kamouflerar sig som humor. Ett sätt att tala om sig själv med sänkta axlar, ironisk distans och ett halvt leende. Som om det vore ofarligt att säga: "jag är rätt värdelös på det där, jag har aldrig disciplin att klara av det, sån är jag bara." Som om orden inte betydde något, så länge de uttalas med "glimten i ögat."

Men ord är aldrig neutrala. De bär riktning och formar inre bilder. De ristar spår i psyket. Och det vi upprepar – även lättvindigt – tenderar att bli sant.

Solkorsets väg lär oss att ta ansvar inte bara för våra handlingar, utan för vårt språk. Inte minst det språk vi riktar mot oss själva. För det är där kampen ofta avgörs, långt innan världen får säga sitt.

Den inre rösten är ingen åskådare

Jag brottas själv med detta. Mer än jag vill erkänna. Det sitter djupt. En reflexmässig självkritik. Ett inre hackande som låter rationellt, realistiskt, nästan dygdigt. Som om hårdhet mot sig själv vore samma sak som klarhet.

Read more

Jag resonerar kring behovet av ett mer verklighetsnära förhållningssätt, där lag och ordning, samhällsskydd, energi, ekonomi och migration analyseras utifrån vad som fungerar i praktiken, inte vad som låter bra i teorin. Det handlar om ansvar, konsekvenser och om varför ett förankrat realistiskt perspektiv är nödvändigt i en tid där civilisationens grundvalar ifrågasätts.

Om du uppskattar podden så hoppas jag att du stöttar.

⟹ Du kan enkelt stödja mig genom att ta en betald prenumeration. 👌

⟹ Skicka gärna en gåva via Swish till 0762475672. (Skriv “gåva”). 👍

⟹ Hjälp gärna till genom att dela podden vidare! 🫶

Jag tackar på förhand!

Prenumerera nu

Ingenting får längre vara helt. Varje ord, varje gest och varje möte ska analyseras, tolkas och dekonstrueras tills livet tappar sin omedelbarhet. Denna essä handlar om vad som händer när analysen ersätter erfarenheten – och vad det kostar oss.

Skiftet och de unga – livet som aldrig börjar

Jag minns en tid då man levde först och förstod senare. Vi mötte människor utan skyddsräcken. Vi sa saker som blev fel. Jag minns hur jag tolkade signaler fel, skände ut mig och ställde till det. När det skedde hade jag ingen aning om varför, men jag lärde mig. Jag tänkte inte innan. Jag gick in i varje situation som ett blankt blad och gick därifrån fylld av text. Man förälskade sig i fel person. Man blev avvisad. Man bar skammen ett tag och gick vidare. Det var så man lärde sig. Det var så man blev människa.

Men någonstans på vägen gled vi in i ett annat förhållningssätt. Ett där upplevelsen inte längre räcker. Där allt måste passera ett tolkningsfilter innan det får bli verkligt. Där inget får vara helt. Allt ska delas upp, sönderdelas, analyseras, dekonstrueras.

Ett leende är aldrig bara ett leende.
Ett “jag tycker om dig” är aldrig tillräckligt.
En konflikt är aldrig bara en konflikt.

Bakom varje ord ska det finnas ett dolt motiv. Bakom varje gest en struktur. Bakom varje känsla en diagnos. Det låter sofistikerat. Det låter klokt. Det är förödande. Ändlösa teorier föregår allt.

För unga människor innebär detta att livet aldrig riktigt får börja.

Relationer ska vara färdiga från början. Trygga, definierade, genomlysta. Varje steg ska analyseras i förväg. Varje risk minimeras. Varje osäkerhet problematiseras. Resultatet blir att ingenting bär. Allt är preliminärt. Allt kan dras tillbaka med hänvisning till en ny tolkning.

Smärta får aldrig vara formande. Förlust får aldrig vara nödvändig. Svek får aldrig vara något man går igenom och lämnar bakom sig. Allt måste ges mening i samma ögonblick som det sker. Allt ska förstås direkt. Och när livet kräver tålamod, tid och härdning uppstår panik. Och "bäst" är om man genom den senaste teorin online kan "förstå" innan det ens händer.

Det är här analyshelvetet gör sin största skada.
Det skyddar människor från erfarenhet och kallar det omsorg.

I stället för att leva sig fram till mognad lär man sig att misstänka sina egna reaktioner. I stället för att stå kvar i det obekväma lär man sig att dra sig ur och förklara varför. Man blir skicklig på språk, begrepp och teorier. Samtidigt förlorar man kontakten med något grundläggande: förmågan att vara i ett skeende utan att genast reducera det.

Innan analyshelvetet lärde vi oss att lycka kräver risk och att den är flyktig. Närhet kräver mod. Och viktigast av allt: mognad kräver att något går sönder.

När unga människor lär sig att analysera bort allt detta återstår ett liv som är korrekt, vaksamt och tomt. Man skapar problem som aldrig hade behövt uppstå och undviker smärta som hade varit nödvändig. Det är därför sorgen infinner sig. Man ser människor med alla verktyg i världen och utan möjlighet att använda dem till något som bär.

Detta är ett högt pris att betala.
Och det betalas tidigt.

De äldre – när förståelsen kollapsar

Om analyshelvetet hos de unga förhindrar livet, så gör det något annat hos de äldre. Där ersätter det förståelsen.

Här finns ingen ursäkt i form av försiktighet eller sårbarhet. Här finns vuxna människor som borde veta bättre, men som i stället har gett upp det mest grundläggande: att lyssna på vad som sägs, väga samman innehåll och dra rimliga slutsatser.

I stället har man fastnat i de pseudovetenskapliga tolkningarnas träsk.

En presskonferens blir aldrig ett samtal om sakfrågor. Den blir ett skådespel där varje handrörelse, varje lutning, varje blick ska avslöja en dold sanning. Ju mer absurd "sanning" desto bättre. Man tittar inte på vad som sägs, utan på hur någon står. Man lyssnar inte efter argument, utan efter signaler. Och sedan bygger man hela sin världsbild på detta.

Detta presenteras ofta som insikt. Som att man har sett bakom kulisserna. I själva verket är det ett intellektuellt sammanbrott. Att titta på Youtube är inte "att forska" och trådar på X är inte samma som att läsa böcker och väga inhämtat kunskap över lång tid.

Youtube är fullt av självutnämnda experter som lär ut hur man avslöjar lögnare, maktspel och manipulation genom några enkla regler. Titta åt ett visst håll, då ljuger man. Kliar sig på näsan, då döljer man något. Lutar sig bakåt, då är man defensiv. Det låter vetenskapligt. Det låter avancerat. Men det är vidskepelse i ny kostym.

Detta betyder inte att beteendevetenskap är bluff. Tvärtom. Det är just därför missbruket är så allvarligt. För vetenskap kräver disciplin, kontext och ödmjukhet inför begränsningar. När dessa verktyg släpps lösa utan förståelse för kausalitet, sannolikhet och metod blir de farliga. Inte för att de är falska, utan för att de används av människor som inte kan hantera dem.

Resultatet blir en generation vuxna som är tvärsäkra utan att vara kunniga. Som tolkar världen genom fragment av kunskap de inte förstår, och som blir aggressiva när någon ifrågasätter deras slutsatser. För analysen har blivit identitet. Att ifrågasätta den är att hota självbilden.

Här sker samma sak som hos de unga, fast spegelvänt. Allt delas upp. Allt dekonstrueras. Inget får vara helt. Ett uttalande kan aldrig vara ett uttalande. Ett beslut kan aldrig vara ett beslut. Det måste alltid finnas något bakom, under, vid sidan av. En dold agenda. En struktur. Ett spel. Som bara du och din speciella skara ser … och det gör er så unika.

Detta är inte kritiskt tänkande. Det är misstänksamhet upphöjd till livshållning.

Och den är bekväm. För den befriar från ansvar. Man slipper ta ställning till innehållet. Man slipper erkänna att man inte vet. Man slipper ändra uppfattning. Allt kan avfärdas med hänvisning till en tolkning av någons kroppsspråk eller tonfall eller vad som helst som just nu är i ropet.

Det är därför förståelsen kollapsar. För förståelse kräver tålamod. Den kräver att man lyssnar färdigt. Den kräver att man accepterar att världen ibland är enkel, ibland motsägelsefull och ofta ofullständig. Analyshelvetet tillåter inget av detta. Det kräver ständig misstanke och ständig dekonstruktion.

När vuxna människor lär sig att se världen på detta sätt lämnar de inget arv. De för vidare ett sätt att tänka som gör varje möte, varje konflikt och varje samhällsfråga till ett minfält av tolkningar. De lär inte nästa generation att förstå världen, utan att misstänka den.

Samma rot – samma förlust

Det är lätt att tro att detta handlar om generationer. Det gör det egentligen inte. Det handlar om ett gemensamt skifte i hur vi förhåller oss till verkligheten. Skiftet är i tidsandan.

Analyshelvetet ser olika ut beroende på ålder, men roten är densamma. Livet får inte längre vara direkt. Erfarenheten får inte längre stå oemotsagd. Allt måste passera genom ett filter av tolkning, misstanke och teori innan det tillåts bli sant.

Hos de unga innebär det att livet aldrig riktigt börjar.
Hos de äldre innebär det att förståelsen bryter samman.

I båda fallen förloras helheten.

Det som en gång var sammanhängande – ett möte, ett ord, en konflikt, en relation – delas upp i beståndsdelar tills ingenting längre kan hållas i handen. Man lär sig att misstro det omedelbara. Att inte ta emot. Att inte stå kvar. Att alltid tänka ett varv till, och ännu ett, tills det som var levande har reducerats till material.

När någon ler mot dig och säger att de tycker om dig, lär vi oss att plocka isär det. Vad menar de egentligen? Vad döljer sig bakom? Vad säger kroppen som orden inte säger? I stället för att ta emot stunden och låta tiden visa vad den betyder, börjar vi misstänka, väga, tolka. Närheten löses upp redan i mötet.

Detta presenteras ofta som mognad. Som skydd. Som intelligens.
I praktiken är det rädsla för att bli berörd utan kontroll. Det är dumhet, om vi ska vara ärliga. Och dumhet smittar.

Den bättre vägen

De flesta kommer fortsätta leva så här. Det är inget mysterium. Analyshelvetet erbjuder trygghet. Det erbjuder språk utan risk och tolkning utan ansvar. Det passar ett samhälle som har tappat förmågan att bära smärta och osäkerhet.

Det här är inte ett försök att frälsa någon.
Det intresserar mig inte längre.

Men det finns en annan väg. Inte för alla. Inte för massorna. Utan för dem som klarar av den.

Den vägen handlar inte om att förkasta kunskap eller förnuft. Den handlar om att sätta dem på rätt plats. Att leva först, och förstå senare. Att lyssna på vad som sägs innan man tolkar hur det sägs. Att låta relationer vara ofärdiga, riskfyllda och verkliga. Det handlar om att vara modig och omfamna livet självt. Livet, i sin mest brutala form.

Den handlar om att acceptera att man ofta har fel. Att smärta ibland är nödvändig. Att svek inte alltid är trauma. Att konflikter inte alltid kräver analys. Den handlar om att återerövra förmågan att stå i ett ögonblick utan att genast dra sig undan bakom teori.

Jag vet att detta kommer inte förändra världen. Världen kommer inte ens känna darrningen av det. Men det kan göra något viktigare. Det kan skapa människor som lever hela liv – som kan ta emot ett leende utan att sönderdela det.

För dem räcker det.
Och för oss som lever nära dem räcker det också.